Föreliggande avhandling har som syfte att belysa, analysera och diskutera hur unga människor berättar om sina erfarenheter av att tvingas bryta upp från sitt hemland och börja om i ett nytt land under sin skolgång. Åtta unga vuxna, fyra kvinnor och fyra män, deltog i livsberättelseintervjuer kring detta tema. Den teoretiska referensramen innefattar begreppen identitet i det senmoderna samhället, identitet som berättelse samt globaliseringens olika villkor i form av kategorierna turister och vagabonder, där de förstnämnda har tillgång till världen och de sistnämnda stängs ute. Vidare tas upp begreppet livschanser, vilket berör relationen mellan människors mål och ambitioner och deras möjligheter att realisera desamma. Resultatet presenteras dels i en tematiserad del, dels i en del där tre av deltagarnas berättelser presenteras som profiler. Den tematiserade delen presenterar hur deltagarna berättar om att komma till Sverige, om att börja skolan, och om att skapa ett liv här. Huvudresultaten i denna del rör upplevelser av den första tiden i Sverige, språket som en nyckel, skolans roll, familj, vänskap och identitet samt deltagarnas förhållningssätt till dessa aspekter i berättelserna. Ur några av deltagarnas berättelser uttolkas också mer tydliga strategier, och dessa fokuseras tillsammans med identitet ytterligare i den andra resultatdelen genom tre profiler, vilka har benämnts utanförskap som identitet, en kluven identitet och aktivitet som identitet. I avhandlingens diskussion behandlas metodologiska överväganden, därefter vidtar en resultatdiskussion vilken fokuserar på aspekter av uppbrottets konsekvenser i relation till de teoretiska begreppen livschanser, vagabonder, risk/tillit och identitet. Här behandlas också olika verktyg för identitetsskapande i berättelserna samt hur identiteter berättas i materialet.   Den övergripande slutsatsen är att det inte är fruktbart att betrakta invandrare eller flyktingar som en homogen grupp. Deltagarna i föreliggande studie liknar varandra i stor utsträckning, och det finns likheter mellan deras berättelser, men de berättar också om skilda erfarenheter, förhållningssätt och identiteter. Detta ger liv åt, och empiriskt grundat stöd för, det slitna uttrycket ”vi måste se till individen”, också när det gäller barn och ungdomar med erfarenheter av att kommit till Sverige som flyktingar. / The purpose of this doctoral thesis is to illuminate, analyze and discuss life stories told by young Swedes about their experiences of being up-rooted and forced to leave their home countries and make a new start in a new country during their school years. Eight young adults participated in life story-interviews around this theme. The theoretical framework entails the terms identity in late modernity, identity as story, and the conditions of globalization here represented by the categories tourists and vagabonds, where the first have access to the world and the latter are left out. Furthermore the concept of life chances is used, which is concerns the relation between people’s goals and ambitions and their possibilities to realize these goals. The findings of the study are presented in two chapters. The first is a thematic analysis and the main findings here are experiences of the first meetings with Swedish society, language as a key, the role that school plays, family, friendship and identity and how the participants relate to these aspects in their stories. Some of the stories are interpreted as having more clear strategies, and these are focused along with identity in the second findings chapter.  Here, three profiles are presented as being an outsider as identity, a torn identity and activity as identity. The discussion of the thesis addresses certain methodological considerations and then turns to discuss the findings. This discussion focuses on aspects of the consequences of being up-rooted in relation to the theoretical concepts life chances, vagabonds, risk/trust and identity. Different tools for the construction of identities in the stories are also discussed, as well as how identity can be seen as synonym to telling a story.   The overall conclusion is that it is not fruitful to talk about immigrants or refugees as a homogeneous group. The participants in this study are alike in many ways, and while their stories have mutual traits, they also tell the tale of differing experiences, approaches and identities. This gives life, and empirically grounded support, to the worn out phrase “every child is an individual”, also when it concerns children and young people who have experienced arriving in Sweden as refugees.