Min utgångshypotes var att en minskad köttkonsumtion ger en minskad boskapsuppfödning. En boskapsuppfödning som idag tar i anspråk ca 70 procent av all jordbruksmark och 40 procent av den globala spannmålsproduktionen. Tanken var att en minskad boskapsuppfödning skulle bidra till en ökad tillgång på spannmål för människor och därmed en minskad svält. Men sambandet mellan svält och jordens resurser var inte så enkelt som jag hade förespeglat mig. Maktkoncentrationen som återfinns i matens distributionsled visade sig ha satt spelreglerna om tillgång och efterfrågan mer eller mindre ur spel. En ökad tillgång på mat genom en minskad köttkonsumtion och bättre resurshantering verkar därför inte påverka fattigdom och svält nämnvärt. Den nuvarande världshandeln visade sig också vara en bidragande orsak till fattigdom och svält då mat från nord, producerad med hjälp av statliga subventioner, konkurrerar ut lokalproducenter i syd. Den avgörande faktorn tycks vara människors tillgång på pengar. Inga pengar, ingen mat oavsett om maten finns i överflöd eller inte. Mina efterforskningar tyder på att de viktigaste faktorerna för att minska världssvälten är en förändring av den globala handeln för att därigenom öka de utsattas tillgång på kapital och självförsörjningsgrad samt en diskussion om vilket politiskt och ekonomiskt system som krävs för det.