Undersökningens syfte har varit att skina ljus på porträttering och urval. Närmare bestämt inom området för den samiska musikkulturen och via mediaframställningen av en samisk artist i Jills veranda. Genom ett utvalt program ur serien där den samiska artisten Maxida Märak medverkar genomförs detta. Sett utifrån sin omnämning som samisk artist i-och i anslutning till programmet står Märak och den förmedlade bilden av henne i fokus för undersökningen av hur det samiska framhävs. Genom att undersöka både det klingande och hur man pratar om musiken förs urvalen fram. Dessa utgör innehållet för hur den samiska artisten representeras. Undersökningen har vidare genomförts utifrån teorin om immateriella kulturarv. I den immateriella kulturarvsprocessens faser beskrivs hur uppmärksammade ”företeelser väljs ut och ges särskild status som symboler för en kultur”.[1] Teorin innehåller ett stort fokus på värdetillskrivning utifrån rådande sociala normer och vad som tillskrivs symboliskt värde värderas människor emellan. Undersökningen visade att Märak i Jills veranda porträtterades på ett sätt som till viss del bekräftade tidigare normbaserade stereotyper som framkom i undersökningen, så som jojkens stora roll och den etniska sammankopplingen till musiken. Därtill påverkade artisten både genom att bekräfta såväl som motarbeta normerna genom hur hon framställde sin musik i både utövande och i dialog. Motarbetandet av normer framgick som en röd tråd i artistens intention bakom musiken. Musiken framkom också ha ett funktionellt syfte, då musiken i avsnittet tycks användas för att motarbeta och i tillägg också återta makten över definitionen av vad som är samiskt. Utifrån detta framkom den politiska kampen som ett essentiellt innehåll i hur artisten i programmet framställer sin musik. Slutligen präglades hela produktionen av olika urfolksgrupper som sammanlänkades genom sin musik vilket ytterligare framhöll musiken som en gemensam symbol över landsgränser.

This thesis considers the nature of primary, intermediate and district high school buildings designed by the Building Department of the Canterbury Education Board from its consolidation in 1916 until its termination in 1989. Before 1916, the influence of British models on the CEB’s predecessors had been dominant, while after that date, Board architects were more likely to attempt vernacular solutions that were relevant to the geographic situation of the Canterbury district, the secular nature of New Zealand education and changing ideas of the relative importance of the key architectural drivers of design i.e. function and form. One development, unique to Canterbury, was that for a short period, from 1924-29, a local pressure group, the Open Air Schools’ League became so powerful that it virtually dictated the CEB’s design policy until the Board architects George Penlington and John Alexander Bigg reassumed control by inflecting the open-air model into the much acclaimed veranda block. The extent to which Board architects had the freedom to express themselves within a framework of funding control exercised by the Department of Education was further circumscribed by successive building codes that, at their most directive, required national standardisation under the 1951 Dominion Basic Plan and to a slightly lesser extent under the1956 code and associated White Lines regime. Following World War 2, the use of prefabricated structures had prompted the recognition that better designed relocatable rooms could hold the key to a more flexible and effective allocation of resources in an environment increasingly subject to rapid demographic change. By the end of the period, the exploitation of new construction technologies and modern materials led to the dominance of the relocatable CEBUS buildings in Canterbury schoolyards. A concurrent development was the response of architects A. Frederick (Fred) McCook and John Sinclair Arthur to the Department’s call to design more flexible spaces, i.e. open planning, to facilitate a change in pedagogical method. Other issues raised in this study are the CEB’s solutions to the challenges of building on the West Coast, and the recurring need to ensure structural integrity in a region where there was a continuous risk of seismic activity.