I Sverige samt internationellt är företagskoncerner någonting som är frekvent förekommande. När aktiebolag växer och expanderar blir det allt vanligare att de sätter upp en koncernstruktur som i längden hjälper bolagen att fortsätta tillväxten. I dessa fall är det viktigt för ett företag att ha god förståelse för de skatterättsliga konsekvenserna som kan förekomma, saknar ett skattesubjekt förutsebarhet vid tillämpning av skatterättsliga regler kan det leda till ekonomiska påfrestningar för företaget. När en koncern ska överföra tillgångar mellan bolagen eller när en omstrukturering sker, är det inte helt ovanligt att begreppet verksamhetsgren blir aktuell. Vad som faktiskt anses utgöra en verksamhetsgren enligt definitionen i 2 kap. 25 § IL har varit ett ämne som skapat flera olika tolkningsproblem och medfört att flera förhandsbesked begärts från SRN samt att mål tagits upp till HFD. Det kom år 2010 ett förhandsbesked från SRN som beslutade att två typer av immateriella rättigheter kan utgöra en verksamhetsgren. Men trots detta beslut finns det rum att utreda om alla typer av immateriella rättigheter kan utgöra en verksamhetsgren. Med anledning av detta kommer denna studien främst att försöka undersöka om alla olika typer av immateriella rättigheter har möjlighet att utgöra en verksamhetsgren enligt 2 kap. 25 § IL. För att försöka besvara detta kommer en genomgående förklaring ske av hur ett aktiebolag ser ut samt hur en omstrukturering påverkar företag. Studien kommer även jämföra fyra olika rättsfall som behandlar begreppet verksamhetsgren, för att kunna försöka uppnå klarhet inom ämnet. Det ställs höga krav på lagstiftaren för att försöka uppnå en förutsebarhet i lagen, detta föranleder att en diskussion inom ämnet kring att begreppet verksamhetsgren som preciseras i 2 kap. 25 § IL kan anses vara för vag. Studien kommer att utreda kring de rättssäkerhetsaspekter som kan förekomma om en lag är vag samt om den fungerar ihop med viktiga rättsprinciper inom skatterätten. Det blir därför viktigt att i studien utröna om det finns några rättssäkerhets- och praktiska problem med termen verksamhetsgren. För att besvara den frågan kommer det i studien diskuteras kring legalitetsprincipen, neutralitetsprincipen och lagtolkning, då de är centrala för att besvara frågan om det finns rättssäkerhets- och praktiska problem med begreppet. Problematiken som kan uppstå med att begreppet verksamhetsgren inte förklaras tydligt i lagtext kan leda till flertalet problem för rättstillämparen och det kan även bidra till att enskilde utsätts för skattemässiga konsekvenser med anledning av att det saknas förutsebarhet i lagrummet. Studien kommer med stöd av ett analyskapitel och en slutsats belysa för läsaren om alla olika typer av immateriella rättigheter faktiskt kan utgöra en verksamhetsgren i enlighet med 2 kap. 25 § IL. Studien kommer även att besvara om det finns eventuella rättssäkerhets- och praktiska problem med begreppet verksamhetsgren.

Ett företag kan genom en omstrukturering överlåta en näringsverksamhet till en utomstående person för att kunna bedrivas vidare i en ny företagsfrom istället för att verksamheten avslutas. En omstrukturering kan äve ske inom en koncern eller mellan olika bolag som ägs av en och samma fysiska person. Huvudregeln är att om en överlåtelse görs till ett pris som understiger marknadsvärdet ska uttagsbeskattningsreglerna i 22 kap. Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, tillämpas. Till huvudreglen finns det undantag och en av undantagsreglerna framgår av 23 kap. IL och gäller för underprisöverlåtelser, dvs. försäljning av tillgångar till priser under marknadsvärde. I 23 kap. IL finns det ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att det ska kunna föreligga en kvalificerad underpirsöverlåtelse. Ett av villkoren som uppsatsen utgår ifrån är 23 kap. 17 § IL som reglerar självaste överlåtelsen. Överlåtelsen ska avse en hel verksamhet, verksamhetsgren eller en ideell andel av en verksamhetsgren. Vad som avses med begreppet verksamhetsgren är oklart då det varken av lagtext eller förarbeten tydligt framgår vad som faktiskt kan utgöra en verksamhetsgren eller hur begreppet ska tolkas. För att veta vad som avses med verksamhetsgren kan definitionen i 2 kap. 25 § IL ge vägledning. I paragrafen framgår det att tillgången ska lämpa sig för att avskiljas till en självständig rörelse. Vad som menas med rörelse kan definitionen utläsas ur 2 kap. 24 § IL. Eftersom att 2 kap. 25 § IL gäller för både underprisöverlåtelser i 23 kap. IL och verksamhetsavyttringar i 38 kap. IL har diskussioner förts huruvida begreppet ska tolkas enligt EU-rätten. Ska definitionen i 2 kap. IL kunna tillämpas för två olika transaktioner? Hur begreppet ska tolkas är omdiskuterat i doktrinen och mycket talar för att det är en fråga för domstolen att döma i. För att företag, innan de genomför en omstruktuering, ska veta om tillgången de vill överföra ses som en verksamhetsgren eller inte hade det underlättat om det gick att utläsa riktlinjer ur praxis om vilka tillgångar som utgör en verksamhetsgren och hur begreppet ska tolkas. Eftersom det varken av lagtexten eller förarbeten går att utläsa hur begreppet verksamhetsgren ska tolkas kan ledning sökas i praxis. I uppsatsen lyfts ett antal praxis från domstolen men också förhandsbesked från Skatterättsnämnden, SRN, som har prövat frågan om en typ av tillgång ses som en verksamhetsgren. Eftersom en bedömning görs från fall till fall kan det vara svårt att finna riktlinjer som skulle gälla i alla situationer. Av domstolens och SRN:s bedömning har det inte heller framgått på ett tydligt sätt hur deras bedömning har gjorts i det aktuella fallet. Detta gör det svårt att veta hur deras diskussioner har gått och vad som faktiskt har legat till grund i bedömningen. Men trots detta skulle man kunna utläsa ett fåtal riktlinjer även fast de inte är på någon detaljerad nivå.

Marksamfälligheter är enligt 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988) markområden som ägs av flera fastigheter. För samfälligheter generellt finns två förvaltningsformer, delägar- eller föreningsförvaltning. För föreningsförvaltade marksamfälligheter ställer lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) krav på att inkomster och utgifter ska särredovisas vid flera verksamhetsgrenar. Idag beaktas inte hur marksamfälligheter förvaltas av Lantmäteriet, det sker inte heller en utpräglad lämplighetsprövning vid omdisponering av andelar. Syftet med studien är att ta fram förslag till hur lantmäterimyndigheten bör hantera marksamfälligheter inom förrättningar. Kopplat till hanteringen utreds om en lämplighetsprövning enligt 3 kap. FBL ska införas i sin helhet samt om aktsamhet ska tas kring hur marksamfälligheten förvaltas vid hanteringen inom förrättningen. Studien genomförs genom tillämpning av rättsdogmatisk metod kombinerat med en kvantitativ och kvalitativ intervju- och enkätstudie med yrkesverksamma på Lantmäteriet och samfällighetsföreningar. Studien visar brister i konkreta riktlinjer hos Lantmäteriet om hur marksamfälligheter ska hanteras i förrättningar. Resultatet visar också på att små medel kan förbättra hanteringen av marksamfälligheter inom förrättningar genom att tydliggöra hur lämplighetsprövningen ska tillämpas och att i rimlig grad undersöka hur föreningen förvaltas. Ett nytt rättsfall om sakägarbegreppet från HD framförs. Lantmäteriet som myndighet behöver ta ställning till om en lämplighetsprövning enligt 3 kap. FBL ska genomföras i sin helhet enligt lag eller om omdisponering av andelar inom förrättningar ska avse ett undantag från lagen. Ett tydliggörande hade skapat enhetlig och korrekt handläggning nationellt som gynnar medarbetare och föreningar. / Joint property units are under the 1st chapter 3 § Real Property Formation Act (1970:988) land areas owned by several properties. These units can be managed through either co-owner or association administration. For association-managed units, the Joint Property Units Act (1973:1150) requires that income and expenses are reported separately for different branches of activity. Today the management of land property units is not considered by the Land Survey, and there is not a distinct suitability test when reallocating shares. The purpose of the study is producing a suggestion how the cadastral authorities should handle land joint property units in cadastral procedures. Regarding this there is an analysis if suitability test according to 3rd chapter FBL should be introduced and care taken on how the unit is managed when handling in the cadastral procedures. The study is performed by applying legal dogmatic method combined with a quantitative and qualitative interview and survey study with professionals on the Land Survey and joint property associations. The study show lack in concrete guidelines at the Land Survey on how joint property units should be handled in cadastral procedures. The result also shows that small funds can improve the management of joint property units in the cadastral procedures by instructing how to apply the suitability test and to a reasonable extent examine how the association is managed. A judgment of interested party from The Supreme Court is presented. The Land Survey as an authority needs to decide on if a suitability test according to 3rd chapter FBL must be implemented in its entirety as the law states or if redistribution of shares within cadastral procedures must refer to an exception from the law. A clarification would create a uniform and correct procedure throughout the country that benefits both employees and associations.