Fotografiet ses av många som ett verktyg för att visa upp verkligheten för vad den är. Inom modefotografin är bilden istället noga utvald och förbestämd för att skapa åtrå och ett begär hos betraktaren. Vad som är intressant är vilken målgrupp bilderna riktar sig åt och på vilket sätt budskapet berättas. Syftet i min uppsats var att undersöka vilka visuella grepp inom modefotografin som skapar maktpositioner och hur dessa används i tidskriften Bon Magazine. Genom en kvalitativ forskningsmetod undersökte jag tre bilder från olika nummer av tidskriften Bon. Dessa bilder analyserades sedan utifrån en semiotisk bildanalys och de visuella greppen. Resultatet visade på att blicken var det grepp som hade störst inverkan på bilden, men att det krävs en kombination av flera visuella grepp för att skapa en tydlig maktposition i en bild. Även kroppens relation till kläder och mode var något som betydde mycket för läsningen av bilden, både genom den klädda och den avklädda kroppen. Till denna studie hör även ett gestaltande arbete där jag skapade en egen serie modefotografer. I dessa bilder undersökte jag de visuella greppen och hur de skapade maktpositioner. Detta skedde genom en experimentell och lekfull process där jag fick reda på hur olika kombinationer av greppen fick olika betydelsen för betraktaren.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur ett material som produceras kan tänkas speglas i upplevelsen av den bakomliggande filmklippningsprocessens rytm och arbetsmiljön inom vilket den tar form. Materialet som studeras utgörs av dokumentärfilmerna Almost There (2016), The Raft (2018) och Corona Film Club (2021), inom vilka den isolerade individen, det isolerade kollektivet, samt vad som kan ses som en kombination, skildras. Filmernas användning av visuella grepp studeras i en formanalys, där fokus riktas mot den varierande rytmen och den fysiska inramningen i bildkompositionen. Vidare utfördes kvalitativa intervjuer med filmernas upphovsmän och klippare, där tankar kring visuella grepp och rytmskapande behandlades. I uppsatsens narrativa analys sammankopplades upplevelserna av processerna och belyste orsakssamband. Den forskning som lyfts fram i studien redogör för den skildrade isoleringens visuella grepp samt klipparens kognitiva och perceptiva funktioner där användningen av kinestetisk empati diskuteras som grundläggande för dennes intuitiva förmåga att formge rytm. Sammantaget landar studien i att klippningsprocessernas klipprum och rutiner till stor del liknat varandra men att en rytmisk spegling i stället går att se i hur filmerna formgivits i en beständig eller föränderlig arbetsmiljö, där de bearbetats av en och samma klippare eller samklippts av fler.