The purpose of this essay is to investigate how I as a leisure-time teacher can help children who have difficulty playing and how it is possible to do enough as a teacher in a large group of children. As a starting point, I have used events from my professional life which I have shaped in the form of a scientific essay. My questions have been the following: How should I, as a leisure-time teacher, respond to the children who find it difficult to play with their classmates? How is it possible to pay attention and suffice for all children when there are so many in a group? In my reflective research, I have used established theories of play and practical knowledge. My conclusions have been that leisure-time teachers have a great responsibility to create the conditions for play and to help children with difficulties. At the same time, the leisure-time teachers find it difficult to suffice as they work in large groups of children. Quiet children are at risk to become invisible and forgotten. One solution to this could be that the leisure-time teachers work more actively in creating the conditions for play. Such work, in return, requires that the leisure-time teachers are given more planning time. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur jag som fritidshemslärare kan hjälpa barn som har svårt att leka och hur det är möjligt att räcka till som pedagog i en stor barngrupp. Som utgångspunkt har jag använt händelser ur mitt yrkesliv, som jag har gestaltat i form av en vetenskaplig essä. Mina frågeställningar har varit följande: Hur bör jag som pedagog bemöta de barn som har svårt att själva hitta en plats i klasskamraternas lek? Hur är det möjligt att uppmärksamma och vara en trygghet för alla barn i en stor barngrupp? I min reflekterande undersökning har jag använt mig av etablerade teorier om lek och praktisk kunskap. Mina slutsatser har varit att fritidshemslärare har ett stort ansvar att skapa förutsättningar för lek och att hjälpa barn med svårigheter in i leken. Samtidigt har de svårt att räcka till då de arbetar i stora barngrupper och tystlåtna barn riskerar att bli osynliga och glömmas bort. En lösning på detta skulle kunna vara att fritidshemlärarna arbetar mer aktivt med att skapa förutsättningar för lek. Ett sådant arbete kräver i sin tur att fritidshemlärarna får utrymme och planeringstid för att utföra den typen av arbete.