I denna studie är syftet att undersöka våldsleken i förskolan ur ett barnperspektiv, med hjälp av kommunikationsteoretiska begrepp. Metakommunikation ses som ett paraplybegrepp för andra begrepp som förekommer i studien, såsom leksignal, lekram, nyttig lek och the play face. Genom observationer, deltagande intervjuer och spontana samtal med barn, får vi syn på hur våldsleken får plats i förskolan, hur barn kommunicerar med varandra i våldsleken samt vilka regler det finns i och omkring den. Resultatet av denna studie visar att barn använder kommunikation som medel för att skapa rum för våldslek. Våldsleken omges av restriktioner som anges av förskolan och pedagogers förhållningssätt. Med en tydlig kommunikation mellan barnen kan leken fungera utan att urarta, och på så vis kan eventuella restriktioner kringgås. Barnen kommunicerar med varandra för att uppfatta och uttrycka att våldet som sker i leken inte är på riktigt. Våldsleken tycks kräva stora metakommunikativa färdigheter, för att kunna fungera. Resultatet visar också på hur våldslekens arena ofta ligger bortom pedagogers uppsikt och att barn när de blir påkomna, gärna bortförklarar eller på annat sätt skyddar sin lek.

Syftet med studien är att bidra med kunskaper om vilka uppfattningar förskolebarn har av vuxnas deltagande i fria leken. Studiens forskningsfrågor är: Vilka uppfattningar har förskolebarn om vuxnas deltagande i fria leken? Samt vad kan vuxna bidra med i fria leken enligt barn? Studiens metodologiska utgångspunkt är kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Empirin utgörs av utsagor från åtta förskolebarn i åldrarna fyra och fem år. Analysen av resultatet har gjorts i relation till begreppen metakommunikation i leken, leksignal och lekram från Batesons kommunikationsteori. Resultatet visar att den fria leken enligt barn å ena sidan kan berikas när vuxna är med och deltar. Vuxna berikar enligt barnen leken med att upprätthålla spelregler, hjälpa barnen när problem uppstår samt vidareutvecklar leken. Leken blir rolig när vuxna är med och deltar. Å andra sidan uppfattar barnen vuxnas deltagande begränsar fria leken. Barnen värnar om sin makt i fria leken. De vill leka ifred för att själva bestämma ramen för leken. Vuxna går ofta in och styr leken i en riktning som inte uppfattas som rätt, enligt barnen. Att som vuxen inta ett barnperspektiv och samtidigt närma sig barnens perspektiv kan berika fria leken på en rad olika sätt genom att tillföra, bibehålla och utmana barnen i deras lek. Om de vuxna lyssnar in barnen och låter dem ha makt över lekramarna kan det skapas en harmoni i samspelet och den fria leken kan berikas vilket är så viktigt utifrån barnens egna uppfattningar av vuxnas deltagande i den fria leken. Att låta barnen ha maktöver lekramen kan även leda till att barnen väljer att leka självständigt utan vuxnas deltagande vilket också kan vara berikande för barnens fria lek.

För att få kunskap om barns uppfattningar om lek behövde vi befinna oss både nära och i barns lek vilket den fenomenologiska traditionen hjälpt oss med. För att utveckla en förståelse för det barnen kommunicerar inom leken så använde vi den kommunikationsteoretiska traditionen till hjälp. Vi har även använt oss av två diskurser vid namn realitetsdiskursen och fantasidiskursen för att ytterligare utveckla en förståelse för barns lek. Dessa teorier med tillhörande begrepp och dessa diskurser har hjälpt oss att förstå vår empiri. Studien genomfördes på en förskola där vi observerade tio barn och intervjuade nio barn. Resultatet visar att barnen uttryckte att det är av stor vikt att leken ska vara rolig samt att deras uppfattning om vad som är lek tycks vara bred. Det framkom också att det tycks finnas en vilja att bara får leka, utan att det behöver finnas ett syfte eller tanke med situationen. Sammanfattningsvis blev det tydligt att det som är runt omkring barnen också har en viss betydelse för hur de uppfattar lek. Det är ett område som man inte kan redovisa ett facit på som visar hur alla barn ser på lek, eftersom alla barn är olika och har olika förutsättningar till lek. / <p>Betyg i Ladok 2022-06-05.</p>

The purpose of this essay is to investigate how I as a leisure-time teacher can help children who have difficulty playing and how it is possible to do enough as a teacher in a large group of children. As a starting point, I have used events from my professional life which I have shaped in the form of a scientific essay. My questions have been the following: How should I, as a leisure-time teacher, respond to the children who find it difficult to play with their classmates? How is it possible to pay attention and suffice for all children when there are so many in a group? In my reflective research, I have used established theories of play and practical knowledge. My conclusions have been that leisure-time teachers have a great responsibility to create the conditions for play and to help children with difficulties. At the same time, the leisure-time teachers find it difficult to suffice as they work in large groups of children. Quiet children are at risk to become invisible and forgotten. One solution to this could be that the leisure-time teachers work more actively in creating the conditions for play. Such work, in return, requires that the leisure-time teachers are given more planning time. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur jag som fritidshemslärare kan hjälpa barn som har svårt att leka och hur det är möjligt att räcka till som pedagog i en stor barngrupp. Som utgångspunkt har jag använt händelser ur mitt yrkesliv, som jag har gestaltat i form av en vetenskaplig essä. Mina frågeställningar har varit följande: Hur bör jag som pedagog bemöta de barn som har svårt att själva hitta en plats i klasskamraternas lek? Hur är det möjligt att uppmärksamma och vara en trygghet för alla barn i en stor barngrupp? I min reflekterande undersökning har jag använt mig av etablerade teorier om lek och praktisk kunskap. Mina slutsatser har varit att fritidshemslärare har ett stort ansvar att skapa förutsättningar för lek och att hjälpa barn med svårigheter in i leken. Samtidigt har de svårt att räcka till då de arbetar i stora barngrupper och tystlåtna barn riskerar att bli osynliga och glömmas bort. En lösning på detta skulle kunna vara att fritidshemlärarna arbetar mer aktivt med att skapa förutsättningar för lek. Ett sådant arbete kräver i sin tur att fritidshemlärarna får utrymme och planeringstid för att utföra den typen av arbete.