I denna studie är syftet att undersöka våldsleken i förskolan ur ett barnperspektiv, med hjälp av kommunikationsteoretiska begrepp. Metakommunikation ses som ett paraplybegrepp för andra begrepp som förekommer i studien, såsom leksignal, lekram, nyttig lek och the play face. Genom observationer, deltagande intervjuer och spontana samtal med barn, får vi syn på hur våldsleken får plats i förskolan, hur barn kommunicerar med varandra i våldsleken samt vilka regler det finns i och omkring den. Resultatet av denna studie visar att barn använder kommunikation som medel för att skapa rum för våldslek. Våldsleken omges av restriktioner som anges av förskolan och pedagogers förhållningssätt. Med en tydlig kommunikation mellan barnen kan leken fungera utan att urarta, och på så vis kan eventuella restriktioner kringgås. Barnen kommunicerar med varandra för att uppfatta och uttrycka att våldet som sker i leken inte är på riktigt. Våldsleken tycks kräva stora metakommunikativa färdigheter, för att kunna fungera. Resultatet visar också på hur våldslekens arena ofta ligger bortom pedagogers uppsikt och att barn när de blir påkomna, gärna bortförklarar eller på annat sätt skyddar sin lek.