I denna studie är syftet att undersöka våldsleken i förskolan ur ett barnperspektiv, med hjälp av kommunikationsteoretiska begrepp. Metakommunikation ses som ett paraplybegrepp för andra begrepp som förekommer i studien, såsom leksignal, lekram, nyttig lek och the play face. Genom observationer, deltagande intervjuer och spontana samtal med barn, får vi syn på hur våldsleken får plats i förskolan, hur barn kommunicerar med varandra i våldsleken samt vilka regler det finns i och omkring den. Resultatet av denna studie visar att barn använder kommunikation som medel för att skapa rum för våldslek. Våldsleken omges av restriktioner som anges av förskolan och pedagogers förhållningssätt. Med en tydlig kommunikation mellan barnen kan leken fungera utan att urarta, och på så vis kan eventuella restriktioner kringgås. Barnen kommunicerar med varandra för att uppfatta och uttrycka att våldet som sker i leken inte är på riktigt. Våldsleken tycks kräva stora metakommunikativa färdigheter, för att kunna fungera. Resultatet visar också på hur våldslekens arena ofta ligger bortom pedagogers uppsikt och att barn när de blir påkomna, gärna bortförklarar eller på annat sätt skyddar sin lek.

Syftet med studien var att analysera pedagogers utsagor om våldslek och synliggöra normer om lek i förskolan. Våldslek i denna studie innebär lek med våldsamma inslag som kan finnas i olika typer av lek. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer, där åtta respondenter från Mellansverige deltog. Studien visade att pedagogerna uppfattar att våldslek framkommer främst bland pojkar i form av att jämföra styrkor och mäta sig med varandra, och att detta kan bero på en social konstruktion gällande hur pojkar anses vara. Vissa pedagoger uppfattade även,vid närmare eftertanke, att även flickor kan vara delaktiga i våldslek, men i en annan form. Studien visade också att pedagogerna generellt avråder från våldslekar som anses vara icke-god lek och en av anledningarna har med deras egna känslor och tankar om vad som är rätt och fel att göra. En annan orsak till att de avråder är för att de upplevde att lekarna kunde gå överstyr och att barnen därmed for illa. Pedagogerna anser till stor del att populärkulturen ger upphov till våldslekar men spekulerar även i att det kan finnas en biologisk orsak. De anser även att det är viktigt att barnen ska leka det de är intresserade av men uppmuntrar till att leka lekar där barnen lär sig att bli goda samhällsmedlemmar. Pedagogerna vill styra leken inom normen för den goda leken i syfte att fostra barnen till att bli goda samhällsmedlemmar och avstyra lekar från icke-god lek. I strävan mot denna framtidsvision gör pedagoger val i form av att antingen utveckla och stöttar barns intressen av våldslek eller att avråda eller förbjuda våldslek i förskolan. Pedagogerna kan potentiellt hamna i ett dilemma när de är skyldiga att följa läroplanens mål om att fostra barnen till goda samhällsmedlemmar, samtidigt som de ska ta hänsyn till och stötta alla barns intressen för att ge dem lika rättigheter och möjligheter i förskolans verksamhet. Slutsatsen av studien är att pedagoger behöver kritiskt granska sina normer och värderingar gällande normer om lek. En kompetensutveckling i att kunna stötta barnens våldslekar i enlighet med vad vetenskapen säger, anser vi precis som tidigare forskning, kan komma att vara nödvändig. / <p>Betyg i Ladok 210606.</p>