Artificiella kvinnor har porträtterats efter vissa tematiska utgångspunkter genom kulturhistorien, där Ovidius Pygmalion-myt varit en dominerande tematik. Frågan om artificiella människor är också tätt förknippad med science fiction-genren, och även där har bilden om den ensamme mannen som skapar sig en kvinna ofta återkommit. I denna uppsats jämförs tre science fiction-filmer från 2010-talet - Her (Spike Jonze, 2013), Ex Machina (Alex Garland, 2014) och Blade Runner 2049 (Denis Villeneuve, 2017) - för att utröna hur artificiell femininitet konstruerad av män tar sig uttryck: vilken tematik som är jämförbar med äldre porträtteringar av artificiella kvinnor, och vad dessa samtida inkarnationer kan säga om heteronormativitet inom science fiction-genren i dag och i framtiden. Denna analys görs dels mot bakgrund av nyckelverk inom litteratur och film, delvis genom begrepp som performativitet och andrafiering inom genus- och queerteori.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-85351 |
| Date | January 2019 |
| Creators | Lahti, Aron |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för film och litteratur (IFL) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0017 seconds