Sedan år 1982 har utgångspunkten varit att socialtjänstens verksamhet ska grunda sig i den enskildes integritet och självbestämmanderätt. Den enskilde ska därigenom själv få bestämma huruvida en viss insats från socialtjänsten ska tas emot eller inte. Insatserna ska således grunda sig i frivillighet och utformas tillsammans med den enskilde. Detta gäller även när ett barn har behov av vård. I vissa fall föreligger dock ett behov av tvångsvård, där principen om frivillighet och självbestämmande inte kan upprätthållas på samma sätt som vid socialtjänstens frivilliga insatser. Ett barn ska enligt 1 § andra stycket LVU beredas vård i det fall 2 eller 3 §§ LVU är uppfyllda samt att det kan antas att barnet inte kan ges behövlig vård med samtycke av vårdnadshavarna och barnet självt om det har fyllt 15 år. Av bestämmelsen kan därmed utläsas att ett samtycke dels är en förutsättning för att socialnämnden ska kunna fatta beslut om frivilliga insatser, dels att ett samtycke till frivilliga insatser i regel utgör ett hinder för att det ska kunna fattas beslut om tvångsvård enligt LVU. I uppsatsen uppmärksammas att det kan finnas viss problematik med ett samtycke till frivilliga insatser. Det kan tänkas förekomma situationer där ett samtycke till frivilliga insatser inte kan anses vara tillräckligt för att ett barn ska kunna ges nödvändiga insatser. Det kan vidare tänkas förekomma situationer där det saknas samtycke till frivilliga insatser, men tvångsvård heller inte kan aktualiseras på grund av att barnets situation inte är tillräckligt allvarlig för att uppfylla kraven i 2 eller 3 §§ LVU. Eftersom problematikerna handlar om just samtycke uppmärksammas även vad ett samtycke till frivilliga insatser har för rättslig innebörd och vad som krävs för det ska kunna betraktas som giltigt. För att utreda vad som gäller i dessa situationer och vilka möjligheter som finns att besluta om tvångsvård eller andra insatser för barnets räkning används den rättsdogmatiska metoden i uppsatsen. Metoden används inledningsvis för att identifiera och beskriva gällande rätt på området. Vidare används den för att analysera och kritisera gällande rätt samt diskutera förslag de lege ferenda. Uppsatsen avslutas därefter genom att den deskriptiva och analytiska delen binds ihop till sammanfattande slutsatser. / Since 1982, the starting point has been that the activities of the social services should be based on the individual's integrity and right to self-determination. The individual must thereby be able to decide for himself whether a certain contribution from the social services is to be received or not. The contributions must thus be based on voluntariness and be designed together with the individual. This also applies when a child needs care. In some cases, however, there is a need for compulsory care, where the principle of voluntariness and self-determination cannot be maintained in the same way as in the social services' voluntary contributions. According to 1 § second part LVU, a child must be provided with care if 2 or 3 §§ LVU are fulfilled, and it can be assumed that the child cannot be given the necessary care with the consent of the guardians and the child himself if he has reached 15 years. It can thus be read from the regulation that a consent is partly a prerequisite for the social welfare board to be able to decide on voluntary contributions, and partly that a consent to voluntary contributions generally constitutes an obstacle to a decision on compulsory care according to LVU. The essay draws attention to the fact that there may be some problems with a consent to voluntary contributions. There may be situations where a consent to voluntary contributions cannot be considered sufficient for a child to be given the necessary contributions. Furthermore, there may be situations where there is no consent to voluntary contributions, but compulsory care can also not be actualized because the child's situation is not serious enough to meet the requirements of 2 or 3 §§ LVU. Since the problems are specifically about consent, attention is also paid to what a consent to voluntary contributions has for legal meaning and what is required for it to be considered valid. To investigate what applies in these situations and what opportunities there are to decide on compulsory care or other contributions on behalf of the child, the legal dogmatic method is used in the essay. The method is initially used to identify and describe current law in the field. Furthermore, it is used to analyze and criticize current law and discuss proposals de lege ferenda. The essay is then concluded by binding the descriptive and analytical part together into summarized conclusions.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-88197 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Wahlberg, Johanna |
| Publisher | Karlstads universitet |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0029 seconds