<p>De senaste åren har Försvarsmakten genomgått en stor förändring från invasionsförsvar till ett flexibelt insatsförsvar. I takt med denna förändring har även karaktären på de uppgifter som insatsförsvaret ställs inför ändrats. Ett exempel på detta är insatsen i Adenviken där hotet är i form av små snabba fartyg med mål och medel som sträcker sig utanför en reguljär styrkas. En av Sjökrigets grundregler är förmågan till taktikanpassning. Detta innebär att man drar erfarenheter från de attacker eller anfall som genomförs, tar lärdom av dessa och utefter denna lärdom tänker nytt för att nå framgång i nästa drabbning. Denna förmåga ses som extra eftersträvansvärd i dagens försvar då tempot i krigföringen och förvirringen ökat i samband med att hotet tenderar att bete sig asymmetriskt. Syftet med denna uppsats är att på ett övergripande plan undersöka förhållandet mellan den ledningsmetod och den ledarskapsmodell Försvarsmakten antagit och de koncept för krigföring försvaret förfogar över, dvs. ledningen och ledarskapets förhållande till taktiken. Det undergripande målet har varit att undersöka vad som förutsätter effektiv taktikanpassning och om de ledar- och ledarskapsmetoder Försvarsmakten antagit bidrar till en effektivare taktikanpassning. Detta är gjort utifrån två fallstudier från det andra slaget om Syrtenbukten 1942 och slaget om Latakia 1973.</p> / <p>In the recent years, the Swedish Armed Forces have undergone a great change from the invasion oriented defence to a flexible operational defence. This change has also meant that the character of the missions given to the Navy has changed. One example is the effort in the Gulf of Aden where the threat is in the form of small fast ships with means and ends that extend beyond a regular part. One of the basic rules of naval warfare is the ability to adapt tactics. This means that you draw experience from the attack carried out, learn from these lessons, and along this new thinking to achieve success in the next battle. This ability is seen as additional desirable in contemporary warfare when the tempo and the confusion are increased when the threat tends to behave asymmetrically. The purpose of this paper is to globally examine the relationship between the management approachand the leadership model adopted by the Swedish Armed Forces and the concept of warfare that the Swedish Armed Forces possess, i.e. management and leadership relative to the tactics. The arrest in the case has been to explore what requires adaptation and effective tactics of the leadership and management practices adopted by the Swedish Armed Forces contribute to more effective tactics adjustment. This is done based on two case studies from the Second Battle of Sirte in 1942 and the Battle of Latakia in 1973.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:fhs-741 |
| Date | January 2010 |
| Creators | Löfgren, Jonas |
| Publisher | Swedish National Defence College, Swedish National Defence College |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0065 seconds