Även om en fysisk skattskyldig person flyttar från Sverige kan denne ändå anses vara obegränsat skattskyldig här om denne tidigare har varit bosatt här och har väsentlig anknytning hit. Reglerna om väsentlig anknytning återfinns i 3 kap. 7 § IL. Av paragrafens andra stycke framgår bland annat den s.k. presumtionsregeln. Regeln innebär att de fem första åren efter att den skattskyldige har rest från Sverige ska det presumeras att denne har väsentlig anknytning hit, om den skattskyldige inte visar annat. Det förefaller sig så att den språkliga lydelsen av presumtionsregeln kan orsaka begreppsförvirring. Visa kan dels vara ett uttryck för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan, dels vara ett uttryck för beviskravet. I propositionen som föregick införandet av IL framgår att uttrycket visa i lagen enbart har använts för att förtydliga vem av parterna som har bevisbördan och att uttrycket inte innebär ett högre ställt beviskrav än det normala. I denna uppsats utreds först vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att genombryta presumtionen om väsentlig anknytning. Eftersom presumtionsregeln gäller i såväl den ordinarie skatteprocessen som i efterbeskattningsprocessen utreds normalbeviskraven för just dessa måltyper. Utredningen visar att beviskravet som den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen i den ordinarie processen torde vara det normala men att beviskravet torde vara lägre ställt än det normala i efterbeskattningsprocessen. Av detta dras slutsatsen att skattskyldige, måste uppnå beviskravet sannolikt för att fullgöra sin bevisbörda. Beviskravet sannolikt innebär ungefär en 75-procentig säkerhet för att bevistemat är uppfyllt och ligger någonstans mellan beviskraven antagligt och klart framgår på en skatterättslig bevisskala. Vidare i uppsatsen görs en empirisk undersökning av genomslaget av beviskravet sannolikt i kammarrättspraxis. Resultatet är undermåligt. Inte i någon dom klargör kammarrätterna vilket beviskrav den skattskyldige måste uppnå för att bryta presumtionen om väsentlig anknytning. I endast två procent av målen kan det tolkas som att domstolen hade haft beviskravet sannolikt som ledstjärna i bevisvärderingen. I majoriteten av de övriga målen kan det tolkas som att visa har varit ledande för bevisvärderingen. På grund av den begreppsförvirring som presumtionsregeln ger upphov till samt beviskravets undermåliga genomslag i underättspraxis är det påkallat att omformulera regeln alternativt att HFD ger fler prövningstillstånd i frågor om väsentlig anknytning och levererar förtydliganden.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-174991 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Lundin, Jennifer |
| Publisher | Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet, Affärsrätt |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0031 seconds