En av de mest ingripande åtgärder det offentliga kan vidta mot en enskild är att omhänderta ett barn. Det krävs därför omfattande skyddsmekanismer för att beslutet om omhändertagande inte blir fattat utan rättslig grund. Saknas samtycke från vårdnadshavare eller den unge om denne är över 15 år, krävs att domstol fattar beslut om omhändertagande i enlighet med lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [cit. LVU]. Processen i förvaltningsrätten är en flerpartsprocess som är upplagd kontradiktoriskt, vilket innebär att socialnämnden går in som part mot barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren, och var och en av parterna ska ha tillfälle att yttra sig över allt material som motparten inger till domstolen, samt ha samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. Den enskilde ska därmed tillförsäkras en likvärdig partsställning som socialnämnden. För att säkerhetsställa detta tillförordnas den enskilde ett offentligt biträde, vars huvudsakliga uppgift är att garantera den enskildes rättsliga ställning genom att ge barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren den hjälp som krävs för att utredningen ska bli så fullständig som möjligt. Uppsatsen syftar huvudsakligen till att utreda och analysera på vilket sätt processen i LVU-mål tillgodoser kraven på en likställd process - där parterna får samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. För att finna ett svar måste utredningsskyldighet, beviskrav och bevisbördan samt det offentliga biträdets roll i processen utredas. Utgångspunkten är att söka svar genom en rättsdogmatisk metod och undersöka rättskällor såsom lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin. Den utförda analysen påvisar att en långtgående utredningsskyldighet för både socialnämnden och domstolen finns, men att det inte förekommer samma möjlighet för parterna att utreda omständigheterna i målet. Det finns ett högt ställt beviskrav, dock ges parternas utsagor olika bevisvärde. Där sakkunniga och utsagor från det offentliga värderas generellt högt, jämfört med utsagor från enskilda och i synnerlighet barn som värderas lågt. Bevisbördan åligger på socialnämnden. Slutsatsen är att den enskilde parten inte tillförsäkras en likställd partsställning i processen, utan den enskilde partens rätt bör stärkas genom att det offentliga biträdets uppdrag specificeras i lag och att deras befogenheter utökas, samt att sakkunniga används i större utsträckning för att öka domstolens kompetens angående barn och unga.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-158847 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Atterbom Kaijser, Matilda |
| Publisher | Stockholms universitet, Juridiska institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds