Uppsatsen är en delvis rättsdogmatisk, delvis rättssociologisk studie av hur institutet barnets vilja är reglerat i gällande rätt och tillämpningen av densamma.

En av de mest ingripande åtgärder det offentliga kan vidta mot en enskild är att omhänderta ett barn. Det krävs därför omfattande skyddsmekanismer för att beslutet om omhändertagande inte blir fattat utan rättslig grund. Saknas samtycke från vårdnadshavare eller den unge om denne är över 15 år, krävs att domstol fattar beslut om omhändertagande i enlighet med lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [cit. LVU]. Processen i förvaltningsrätten är en flerpartsprocess som är upplagd kontradiktoriskt, vilket innebär att socialnämnden går in som part mot barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren, och var och en av parterna ska ha tillfälle att yttra sig över allt material som motparten inger till domstolen, samt ha samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. Den enskilde ska därmed tillförsäkras en likvärdig partsställning som socialnämnden. För att säkerhetsställa detta tillförordnas den enskilde ett offentligt biträde, vars huvudsakliga uppgift är att garantera den enskildes rättsliga ställning genom att ge barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren den hjälp som krävs för att utredningen ska bli så fullständig som möjligt. Uppsatsen syftar huvudsakligen till att utreda och analysera på vilket sätt processen i LVU-mål tillgodoser kraven på en likställd process - där parterna får samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. För att finna ett svar måste utredningsskyldighet, beviskrav och bevisbördan samt det offentliga biträdets roll i processen utredas. Utgångspunkten är att söka svar genom en rättsdogmatisk metod och undersöka rättskällor såsom lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin. Den utförda analysen påvisar att en långtgående utredningsskyldighet för både socialnämnden och domstolen finns, men att det inte förekommer samma möjlighet för parterna att utreda omständigheterna i målet. Det finns ett högt ställt beviskrav, dock ges parternas utsagor olika bevisvärde. Där sakkunniga och utsagor från det offentliga värderas generellt högt, jämfört med utsagor från enskilda och i synnerlighet barn som värderas lågt. Bevisbördan åligger på socialnämnden. Slutsatsen är att den enskilde parten inte tillförsäkras en likställd partsställning i processen, utan den enskilde partens rätt bör stärkas genom att det offentliga biträdets uppdrag specificeras i lag och att deras befogenheter utökas, samt att sakkunniga används i större utsträckning för att öka domstolens kompetens angående barn och unga.

Denna uppsats syftar till att undersöka hur två av barnkonventionens fyra grundläggande principer, nämligen barnets bästa och barnets rätt till delaktighet, tillämpas i asylärenden. Det ingår även i syftet att undersöka ifall det går att urskilja några mönster i bedömningen från före och efter barnkonventionens inkorporering i svensk nationell lagstiftning sedan år 2020. Materialet har omfattats av fem domstolsbeslut, relevanta delar från barnkonventionen och utlänningslagen, samt relevant tidigare forskning som kopplar an väl till uppsatsens syfte och frågeställningar. För att besvara syfte och frågeställningar har en rättsdogmatisk metod valts för att granska de fem domstolsbesluten från Migrationsöverdomstolen och Migrationsdomstolen utifrån gällande rätt. Studiens huvudsakliga resultat har visat på en diskrepans mellan lagstiftning och policydokument med avseende hur barnets bästa och barnets rätt att komma till tals tillämpas i praktiska sammanhang. En slutsats som dras är att genom att belysa frågan från ett MR-perspektiv med en rättsdogmatisk ansats, har detta bidragit till att belysa diskrepansen mellan mer abstrakta lagar och dess tillämpning inom asylärenden. / This paper aims to examine how two of the four fundamental principles of the Convention on the Rights of the Child, namely the best interests of the child and the child's right to participation, are applied in asylum cases. The objective also includes investigating whether patterns in assessment can be discerned before and after the incorporation of the Convention into Swedish national legislation since 2020. The material encompasses five court decisions, relevant sections from the Convention on the Rights of the Child and the Aliens Act, as well as pertinent previous research that aligns well with the purpose and questions of the paper. To address the objectives and questions, a legal dogmatic method has been chosen to scrutinize the five court decisions from the Migration Court of Appeal and the Migration Court based on prevailing law. The main results of the study have revealed a disparity between legislation and policy documents regarding how the best interests of the child and the child's right to participation are applied in practical contexts. A conclusion drawn is that by illuminating the issue from a human rights perspective with a legal dogmatic approach, this has contributed to highlighting the disparity between more abstract laws and their application in asylum cases.

The aim of this study was to analyse how Swedish courts reason about the child's best in custody and access disputes. We have assumed different themes to analyse our empirical data, these themes were the child's best interests, perspective on the child's best interests, child's perspective, children as subjects or objects and finally the right of the child or the child's best interests. Our empirical data have consisted of 15 City Court and Court of Appeal judgments of the Swedish courts handed down in 2015. The study had a qualitative disposition and the selection was made strategically to make sure the empirical data would be relevant to our issues. We have used a discourse analysis where the intention was to study how the court reason about the child’s interests and what statements that gets preference and what gets excluded in the assessment. Our theoretical starting point was extracted from Foucault’s theory about power and his discourse concept. We have used the concept of his theory in our analysis, but also extracted the theoretical concepts from previous research. The result shows that the Court's assessment of what is in the child’s best interest is based primarily on a professional and adult perspective on the child's situation. The individual child's perspective was excluded and the Court was principally talking about children's needs and interests in general. The result also showed that children were seen as objects and not as participants in the majority of the cases.

No description available.

The purpose of this thesis was to achieve a deeper knowledge of the dilemma whichcan arise during a social welfare workers judgement of a reunion according to whatis best for the child in relation to a child’s right to their biological parents. Thisbachelor thesis was based on three research questions: What influences a socialwelfare workers judgement of a reunion according to what is best for the child, aswell as children’s right to their biological parents? How does a social welfare workerperceive its leeway during a judgement concerning reunion family reunion? How doesa social welfare worker perceive their authority to interpret according to their leeway?A qualitative study has been used to gain a deeper knowledge according to a socialwelfare workers experience. A hermeneutic approach has been used to answer thepurpose of our bachelor thesis and has contributed to a wider perspective of our study.The focus was to understand the dilemma through evaluating and interpretation. Sixsocial welfare workers participated in the following vignette survey, which werecomplemented with semi-structured questions. The participants have answeredregarding their experience concerning their leeway and authority to interpret the lawaccording to what is best for the child and their entitlement to their biological parents.This bachelor thesis research results show that social welfare workers did possessleeway which implies empowerment to interpret legislation, concepts and varioussituations. This can be seen as a prerequisite for correct decisions to be made duringdaily work. Although, it can also act as a risk since clients may receive differentconclusions depending on the social welfare worker. Furthermore, a conclusion of thethesis is that different judgements are made, even though the contributed informationwas identical. The explanation to these different assessments may relate to the socialwelfare workers leeway and authority to interpret the law, which makes investigatingchildren’s right to their parents and what is best for them even more complex.