I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott. Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen. Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit. Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp. Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-1808 |
| Date | January 2008 |
| Creators | Bengtsson, John, Karlsson, Tobias |
| Publisher | Karlstads universitet, Fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT, Karlstads universitet, Fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0026 seconds