För rätt till sjukpenning krävs att en individ har en sjukdom som nedsätter arbetsförmågan med minst en fjärdedel enligt 27 kap. 2 § socialförsäkringsbalken (2010:110) (SFB). Innebörden av begreppet sjukdom ger intryck av att vara tämligen solklart vid en första anblick och för den enskilde är det naturligt och normalt att stanna hemma från arbetet vid sjukdom. Börjar begreppet diskuteras om vad som räknas till sjukdom kommer de tillfrågade förmodligen dock fram till olika innebörder av begreppet. Vår utgångspunkt i uppsatsen är således att definiera och tolka sjukdomsbegreppet som återfinns i 27 kap. 2 § SFB och som tillämpas av Försäkringskassan. Vi har även som utgångspunkt att tolka och definiera hälsobegreppet då det återfinns i 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL) och är ett mål för hälso- och sjukvården. Vad som ska betraktas som nedsatt arbetsförmåga är likaså mångtydigt och diffust, vilket också diskuteras i uppsatsen eftersom begreppet är en viktig del av individens rätt till sjukpenning. Två individer med olika yrken kan drabbas av likartad sjukdom men det betyder inte att den nedsatta arbetsförmågan blir densamma för individerna, då olika yrken kräver olika arbetsförmågor. Vårt ändamål med uppsatsen är att rikta uppmärksamhet på olika tolkningsproblem som kan uppkomma vid bedömning av rätt till sjukpenning. För att beviljas rätt till sjukpenning krävs av Försäkringskassan att individen har en diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning (DFA-kedjan). Dessa kriterier undersöks för att komma underfund med om de är anpassade för psykisk ohälsa. Vi undersöker även Försäkringskassans rehabiliteringskedja och dess tidsgränser för att fastslå om den är anpassad för psykisk ohälsa. Detta gör vi för att psykiska problem är en av de största grupperna bakom långtidssjukskrivna och omkring var tredje individ beräknas lida av någon form av psykisk ohälsa. I uppsatsen konstaterar vi att gränsen mellan sjukdom och hälsa är diffus, likaså definitionerna och tolkningar av begreppen. Dessutom har vi förstått att individens rätt till sjukpenning inte är en okomplicerad uppgift att fastställa, vilket vi vid en första anblick antog. En vanlig uppfattning är att den som blir sjukskriven av en läkare automatiskt har rätt till sjukpenning vilket inte alltid är fallet. Det faktum att det i SFB och HSL används olika begrepp innebär att prövningen av individens rätt till sjukpenning kompliceras. Vi anser att det finns behov av en tydligare och bättre vägledning angående hur bedömningskriterierna ska tolkas vid DFA-kedjan och rehabiliteringskedjans tidsgränser då vi anser att kriterierna inte är anpassade för den ökade psykiska ohälsan i samhället. Regeringen har genomfört vissa insatser för individer med lätt till medelsvår psykisk ohälsa, bland annat genom rehabiliteringsgarantin, för att minska den psykiska ohälsan. Emellertid har insatserna inte visat sig tillräckligt effektiva för att få bukt med problemet. En åtgärd måste, enligt vår uppfattning, fortfarande vidtas då en långvarig sjukskrivning riskerar att försämra och eventuellt permanenta psykisk ohälsa.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-46879 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Möller, Johanna, Nilsson, Victoria |
| Publisher | Karlstads universitet, Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap (from 2013), Karlstads universitet, Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds