Regleringen av spelmarknaden i allmänhet och främjandeförbudet i synnerhet har i ett flertal fall varit föremål för prövning av svenska domstolar. Dessa har framförallt gällt publicering av reklam till förmån för utländska spelbolag och såväl tryck- som yttrandefrihetsrättsliga intressen har vägts mot, och sedermera också bedömts väga tyngre än lotterilagens främjandeförbud. Sedan Sveriges inträde i EU har den svenska regleringens förenlighet med EU:s regler om fri rörlighet prövats av svenska domstolar ett flertal gånger. Det senaste avgörandet i raden utgörs av Svea Hovrätts dom från den 22 juni 2011 där straffstadgandet i 54 § lotterilagen underkändes p.g.a. att det ansågs strida mot EU-rättens diskrimineringsförbud. Domen har överklagats till HD som meddelat prövningstillstånd. 38 § i lotterilagen har, trots massiv kritik, ännu inte underkänts av någon domstol. Genom sina många avgöranden på spelområdet har EU-domstolen utvecklat en metod för hur nationella och i sig handelshindrande spelregleringar skall bedömas. Domstolen har gått, från att i början ha haft en tämligen tillåtande syn på dessa, till att i sina senare avgöranden ha valt en aningen strängare linje. Inte minst gäller detta frågan hur expansiv en stats marknadsföringspolitik för spel får vara. I och med att spel och lotterier ännu inte blivit föremål för harmonisering är det dock fortfarande till stor del upp till medlemsstaterna själva att bestämma hur de vill reglera spelmarknaden, detta så länge utformningen är icke-diskriminerande, proportionerlig och tillämpas på ett sammanhängande och systematiskt sätt som inte inskränker den fria rörligheten mer än nödvändigt. Den svenska ordningen med främjandeförbud skulle främst kunna kritiseras för att ha ett annat mål än de angivna och istället syfta till att stärka statskassan, något som inte är ett giltigt skäl för att inskränka den fria rörligheten för tjänster eller etableringar. Åtminstone kan det, särskilt mot bakgrund av den expansiva marknadsföringspolitik som bedrivs av de statliga spelbolagen och det faktum att det inte är förbjudet för svenskar att spela på utländska lotterier, ifrågasättas om ordningen är sammanhängande och systematisk såtillvida att den tjänar till att minska spelandet. Hittills har EU-domstolen främst behandlat nationella spelmonopol eller särregleringars förenlighet med reglerna om fri rörlighet på den inre marknaden. En intressant och i dagsläget obesvarad fråga är därför hur domstolen skulle resonera ang. en sådan ordnings förenlighet med EU:s konkurrensregler. AB Svenska Spel är ett bolag som av staten fått ett exklusivt tillstånd att bedriva vadhållning på den svenska marknaden för spel och lotterier. Om bolaget kan anses missbruka sin dominerande ställning på denna marknad skulle en möjlighet kunna vara att indirekt angripa den svenska regleringen genom art. 102 kombinerat med art. 106.1 FEUF. För att nå framgång med detta torde dock krävas att staten kan sägas ha medverkat till företagets konkurrensbegränsande beteende eller att själva regleringen är konkurrensbegränsande i sig, samt att inte undantagsregeln i art. 106.2 är tillämplig.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:oru-27755 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Lindgren, Erik |
| Publisher | Örebro universitet, Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds