En inventering i början av 1970-talet visade på 255 existerande väderkvarnar (100 stolpkvarnar, 155 hättkvarnar) på Gotland i varierande skick. En småindustriinventering 2001 bekräftade antalet ungefärligt. Dessa inventeringar av Gotlands kvarnbestånd fokuserade helt på det exteriöra och förbisåg kvarnarnas interiörer. Ingen heltäckande inventering har således gjorts av väderkvarnarnas på Gotland interiörer. Många står och ruttnar bort, en del byggs om och många har redan byggts om till fritidsboenden. Varken Länsstyrelsen Gotlands län eller Region Gotland (Gotlands kommun) har i nuläget någon plan för kvarnarna. Medvetenheten och kunskapen är påtagligt liten om kvarnverken i dessa kvarnar, och denna omedvetenhet eller okunskap kan leda till ett ofrivilligt ointresse, inte minst hos beslutsfattare, med den effekten att för eftervärlden värdefull dokumentation inte genomförs, och naturligtvis även att många kvarnverk går förlorade - för alltid. Vi och våra efterkommande går då miste om kunskap om vårt förflutna, om olika historiska uttryck vad gäller teknikhistoria från olika tidsperioder och regioner. Kanske får vi kvar en mindre mängd exempel som talar till oss från det förflutna och som säger ”så här var det”, men verkligheten var mer varierad. Eftersom forskningen om Gotlands väderkvarnar är eftersatt vet vi inte vilka som byggde väderkvarnarna, medan man på andra håll vet namn på kvarnmästare och kvarnmästarfamiljer. Kvarnarna utgör spår efter en månghundraårig hantverkstradition vars hantverksmässiga uttryck nådde sin kulmen under 1800-talet, det århundrade då de flesta av kvarnarna i undersökningen uppfördes i. Denna omedvetenhet eller okunskap om kvarnverken kan leda till tanken och föreställningen att en kvarns interiör bara är ”en sak och inget annat”, vilket i sin tur kan leda till tanken eller beslutsfattandet, att det räcker med att bevara en utvald liten skara kvarnar för eftervärlden, som ska stå och säga till betraktaren, att ”så här var det”, men om en ny tanke lyckas bli etablerad, att det inte alls är ”en sak och inget annat”, utan ”många olika uttryck, inget kvarnverk är riktigt likt ett annat”, blir bevaringsproblematiken genast mer komplicerad, och det är den nya tanken författaren vill etablera hos läsare av olika slag. Författaren har dokumenterat de nitton kvarvarande hättkvarnarna av trä på Gotland (av vilka tolv bedömdes ha tillräckligt med och tillräckligt bevarat kvarnverk i sig för att vara med i undersökningen) i syfte att ge en översiktlig samt jämförande bild av teknikhistoriska uttryck och värden som finns i dem. De delar av kvarnverken som behandlas är: kronhjul, stjärnhjul, krondrev, stjärndrev, pärsar och mötet mellan kvarnhuset och hättan. Undersökningen visar på en mångfald och en varietet i kvarnarna och kvarnverken, att kvarninteriörerna istället för att bara vara ”en sak och inget annat”, är ”många olika uttryck, inget kvarnverk är riktigt likt ett annat”. Undersökningen visar också på skillnader i tidsuttryck vad gäller material och konstruktion, och en teknisk utveckling har på så vis kunnat spåras, bl.a. i och med gjutjärnets intåg under slutet av 1800-talet. / An inventory in the early 1970’s showed the existence of 255 windmills (100 postmills, 155 cap-mills) on the Swedish island of Gotland, in varying condition. An inventory of small scale industry on the island in 2001 confirmed the number roughly. These inventories focused on the exteriors and overlooked the interiors. Many of these windmills now rot away, some are being altered and many have been turned into summer houses. Neither Länsstyrelsen Gotlands län (the county administrative board) nor Region Gotland (the local authority) have at present any plan for the windmills. The awareness and knowledge of the machinery in these windmills is evidently small, and this unawareness or ignorance may lead to an involuntary disinterest, not least among decision-makers, to the effect that valuable documentation for the posterity is not being accomplished, and naturally also that many machineries are lost – for ever. We and our descendants then lose knowledge of our past, of different historical expressions of technique-history from different periods and regions. Perhaps a smaller amount of examples will remain to speak to us from the past and say: “This is how it was”, but reality was more diversified. Since the research in windmills on Gotland is neglected, we don’t even know who built them, while in other places names of millwrights or millwright families are known. We have here a craftsmanship of centuries-old tradition, even a neglected profession, whose expressions in craftsmanship culminated in the 19th century, the century in which most of the windmills in this survey were built. This unawareness or ignorance of the windmill machinery may lead to the thought or the notion that the interior of a windmill is just “one thing and nothing else”, which in turn leads to the thought or the decision-making, that it will be enough to preserve just a small amount of chosen windmills for the posterity, which will stand there and tell the onlookers: “This is how it was”, but if a new thought manages to be established, that it isn’t just “one thing and nothing else”, but “many different expressions, no windmill machinery resembles another”, then the preservation problems immediately become more complex, and that is the new thought the author would like to establish among different kinds of readers. The author have documented the nineteen remaining wooden cap-mills on Gotland (twelve of which were judged had enough of and sufficiently preserved machinery to take part in the survey) with the aim to provide a lucid and comparative picture of what technique-historical expressions and values there are in the machineries, expressions and values which heretofore have not been given their due attention. The parts of the windmill machineries which are dealt with are: brake wheels, spur wheels, brake wheel wallowers, spur wheel wallowers, brakes and the meeting between the millhouse and the cap. The survey shows an existing variety in the windmills and their machineries, that these mill interiors are not just “one thing and nothing else”, but rather “many different expressions, no windmill machinery resembles another”. The survey also shows different expressions in time when it comes to material and construction, and a technical development has thus been traced, for example with the entry of cast iron at the end of the 19th century.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-275270 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Eriksson, Lars Erik Ludvig |
| Publisher | Uppsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds