Denna uppsats kommer att handla om hur man kan utveckla turism på landsbygden, uppsatsen ska ge läsaren en inblick i vilka utmaningar man kan stöta på när man utvecklar turism på landsbygden. Jag har valt att fokusera på en destination/attraktion, Harplinge Väderkvarn som ligger ca 16 km från Halmstad. Läsaren kommer att få ta del av olika teorier som jag tagit fram med hjälp av den tidigare forskning som jag hittat. I dagsläget är den tidigare forskning om väderkvarnar som turistattraktioner i Sverige nästan obefintligt och det kommer därför att bli intressant att undersöka detta.

En inventering i början av 1970-talet visade på 255 existerande väderkvarnar (100 stolpkvarnar, 155 hättkvarnar) på Gotland i varierande skick. En småindustriinventering 2001 bekräftade antalet ungefärligt. Dessa inventeringar av Gotlands kvarnbestånd fokuserade helt på det exteriöra och förbisåg kvarnarnas interiörer. Ingen heltäckande inventering har således gjorts av väderkvarnarnas på Gotland interiörer. Många står och ruttnar bort, en del byggs om och många har redan byggts om till fritidsboenden. Varken Länsstyrelsen Gotlands län eller Region Gotland (Gotlands kommun) har i nuläget någon plan för kvarnarna. Medvetenheten och kunskapen är påtagligt liten om kvarnverken i dessa kvarnar, och denna omedvetenhet eller okunskap kan leda till ett ofrivilligt ointresse, inte minst hos beslutsfattare, med den effekten att för eftervärlden värdefull dokumentation inte genomförs, och naturligtvis även att många kvarnverk går förlorade - för alltid. Vi och våra efterkommande går då miste om kunskap om vårt förflutna, om olika historiska uttryck vad gäller teknikhistoria från olika tidsperioder och regioner. Kanske får vi kvar en mindre mängd exempel som talar till oss från det förflutna och som säger ”så här var det”, men verkligheten var mer varierad. Eftersom forskningen om Gotlands väderkvarnar är eftersatt vet vi inte vilka som byggde väderkvarnarna, medan man på andra håll vet namn på kvarnmästare och kvarnmästarfamiljer. Kvarnarna utgör spår efter en månghundraårig hantverkstradition vars hantverksmässiga uttryck nådde sin kulmen under 1800-talet, det århundrade då de flesta av kvarnarna i undersökningen uppfördes i. Denna omedvetenhet eller okunskap om kvarnverken kan leda till tanken och föreställningen att en kvarns interiör bara är ”en sak och inget annat”, vilket i sin tur kan leda till tanken eller beslutsfattandet, att det räcker med att bevara en utvald liten skara kvarnar för eftervärlden, som ska stå och säga till betraktaren, att ”så här var det”, men om en ny tanke lyckas bli etablerad, att det inte alls är ”en sak och inget annat”, utan ”många olika uttryck, inget kvarnverk är riktigt likt ett annat”, blir bevaringsproblematiken genast mer komplicerad, och det är den nya tanken författaren vill etablera hos läsare av olika slag. Författaren har dokumenterat de nitton kvarvarande hättkvarnarna av trä på Gotland (av vilka tolv bedömdes ha tillräckligt med och tillräckligt bevarat kvarnverk i sig för att vara med i undersökningen) i syfte att ge en översiktlig samt jämförande bild av teknikhistoriska uttryck och värden som finns i dem. De delar av kvarnverken som behandlas är: kronhjul, stjärnhjul, krondrev, stjärndrev, pärsar och mötet mellan kvarnhuset och hättan. Undersökningen visar på en mångfald och en varietet i kvarnarna och kvarnverken, att kvarninteriörerna istället för att bara vara ”en sak och inget annat”, är ”många olika uttryck, inget kvarnverk är riktigt likt ett annat”. Undersökningen visar också på skillnader i tidsuttryck vad gäller material och konstruktion, och en teknisk utveckling har på så vis kunnat spåras, bl.a. i och med gjutjärnets intåg under slutet av 1800-talet. / An inventory in the early 1970’s showed the existence of 255 windmills (100 postmills, 155 cap-mills) on the Swedish island of Gotland, in varying condition. An inventory of small scale industry on the island in 2001 confirmed the number roughly. These inventories focused on the exteriors and overlooked the interiors. Many of these windmills now rot away, some are being altered and many have been turned into summer houses. Neither Länsstyrelsen Gotlands län (the county administrative board) nor Region Gotland (the local authority) have at present any plan for the windmills. The awareness and knowledge of the machinery in these windmills is evidently small, and this unawareness or ignorance may lead to an involuntary disinterest, not least among decision-makers, to the effect that valuable documentation for the posterity is not being accomplished, and naturally also that many machineries are lost – for ever. We and our descendants then lose knowledge of our past, of different historical expressions of technique-history from different periods and regions. Perhaps a smaller amount of examples will remain to speak to us from the past and say: “This is how it was”, but reality was more diversified. Since the research in windmills on Gotland is neglected, we don’t even know who built them, while in other places names of millwrights or millwright families are known. We have here a craftsmanship of centuries-old tradition, even a neglected profession, whose expressions in craftsmanship culminated in the 19th century, the century in which most of the windmills in this survey were built. This unawareness or ignorance of the windmill machinery may lead to the thought or the notion that the interior of a windmill is just “one thing and nothing else”, which in turn leads to the thought or the decision-making, that it will be enough to preserve just a small amount of chosen windmills for the posterity, which will stand there and tell the onlookers: “This is how it was”, but if a new thought manages to be established, that it isn’t just “one thing and nothing else”, but “many different expressions, no windmill machinery resembles another”, then the preservation problems immediately become more complex, and that is the new thought the author would like to establish among different kinds of readers. The author have documented the nineteen remaining wooden cap-mills on Gotland (twelve of which were judged had enough of and sufficiently preserved machinery to take part in the survey) with the aim to provide a lucid and comparative picture of what technique-historical expressions and values there are in the machineries, expressions and values which heretofore have not been given their due attention. The parts of the windmill machineries which are dealt with are: brake wheels, spur wheels, brake wheel wallowers, spur wheel wallowers, brakes and the meeting between the millhouse and the cap. The survey shows an existing variety in the windmills and their machineries, that these mill interiors are not just “one thing and nothing else”, but rather “many different expressions, no windmill machinery resembles another”. The survey also shows different expressions in time when it comes to material and construction, and a technical development has thus been traced, for example with the entry of cast iron at the end of the 19th century.

Sammanfattning  Uppsatsens syfte har varit att genom ett mikrohistoriskt perspektiv ta reda på vad det är som gör att en byggnad kan komma att bli synonymt med en stad eller ett område trots så lite finns nedtecknat om den och hur processen kan se ut när en byggnadsminnesförklaring av en kulturhistoriskt viktig byggnad går till. I mitt fall valde jag att koncentrera arbetet till staden Strängnäs och dess väderkvarn. Med arbetet finns även en förhoppning om att mitt arbete tillsammans med andras kan skapa en vetenskaplig grund åt framtida arbeten inom samma område.  Mina forskningsfrågor var  Hur har väderkvarnen i Strängnäs kommit att bli synonymt med staden?  Varför har väderkvarnen, under åren som staden utvecklats och nya byggnader kommit till, fått stå kvar i sitt ursprungskick?  Hur gick processen till när väderkvarnen slutligen kom att bli förklarad som ett byggnadsminne?  Genom att detaljstudera och jämföra en kombination av källor och annat relevant material med hjälp av en kvalitativ metod fick jag fram en mer detalj-och färgrik bild av byggnaden. Det lokalhistoriska materialet i uppsatsen användes för att tillgodose med en förståelse gällande byggnadens historiska bakgrund och för de argumentationer som senare kom att föras av olika intressenter. Dels först när frågan om moderniserande av väderkvarnen togs upp och senare när beslutet om byggnadsminnesförklaring slutligen fattades. Källorna för min studie bestod av bland annat bilder, korrespondens, remisser och andra dokument främst kopplade till diarienummer 221-1280-88.  Undersökningen har visat att värdet för betydelsen av en byggnad är subjektiv, även om tyngden kan väga lika, så kan värdet skifta beroende på vem betraktaren är. Tyngden kan ligga i det byggnadstekniska eller så kan den vara av lokalhistorisk karaktär. Oavsett var tyngden av värdet ligger för betraktaren, behöver värdet presenteras väl motiverat och objektivt för att den ska klassas som ett byggnadsminne. Det är med andra ord den kollektiva tyngden av värdet som avgör det objektiva värdet av en byggnad.  Av den anledningen har väderkvarnen i Strängnäs kommit att bli en symbol för staden.

Då den nuvarande kunskapen om vilka träslag det är i de olika delarna av kvarnverken i gotländska väderkvarnar baserar sig på bristfälliga muntliga uppgifter, har författaren tagit totalt 59 träprov från sju väderkvarnar i Eksta socken, Gotland, och genom mikroskopanalys försökt identifiera träslagen. Resultaten gav fyra olika träslag (furu, ek, oxel och björk) till totalt nio olika delar. Författaren diskuterar sannolika skäl till varför just de träslagen har valts till just de delarna. Resultaten kan anses vara (mer eller mindre) representativa för hela ön. Resultaten har vidare jämförts med uppgifter från Gotland, Öland och Dagö (Estland). En intressant diskrepans uppmärksammades: de delar (kuggar och drevpinnar) som på Öland och Gotland är av oxel (med undantaget björk), är på Dagö av ask eller äppelträd. Övriga delar överensstämmer (mer eller mindre). Författaren sätter detta i samband med en tes som estländaren Dan Lukas har, som går ut på att den estländska kvarntypen tog sig dit söderifrån genom väg över Gotland. Om denna tes skulle stämma, finns det anledning att förvänta sig stora likheter öarna emellan när det gäller träslagsvalen. Anledningen till att kuggarna och drevpinnarna på Dagö, till skillnad från på Öland och Gotland, där de är tillverkade av oxel (och i enstaka fall av björk), tillverkades av ask eller äppelträd, kan bero på att endast enstaka fynd av oxel (eng. Swedish whitebeam) har påträffats där eller att oxel inte alls växte där på den tid då kvarnarna byggdes, medan oxel är allmänt förekommande på Gotland och mindre allmänt förekommande på Öland. Författarens förhoppning är att undersökningens resultat ska kunna fylla ett praktiskt syfte för lokala antikvarier och väderkvarnsägare på ön vid restaurering, ifall en önskan finns om att ersätta eller återskapa skadade delar på ett ”antikvariskt korrekt” sätt, vad gäller materialvalet. / The current knowledge of what types of woods there are in the different parts of the Gotland windmill machinery are based on unsatisfactory verbal information. The author has therefore himself taken in total 59 wood samples from seven windmills in the parish of Eksta, Gotland, and through microscope analysis tried to identify the types of woods. The results gave four different types of woods (pine, oak, Swedish whitebeam and birch) for in total nine parts. The author discusses probable reasons to why just those types of woods were chosen to just those parts. The results can be considered (more or less) representative for the whole island. The results have furthermore been compared with information from Gotland, Öland and Dagö (Estonia). One interesting discrepancy was observed: those parts (the cogs and the wallower’s staves) which on Öland and on Gotland are made from Swedish whitebeam (with the exception birch), are on Dagö made from ash or apple tree. Other parts accord (more or less). The author relates this with a theory of the Estonian Dan Lukas, and the drift of that theory is that the Estonian type of windmill came there from the south by way over Gotland. If this theory would be true, there is reason to expect great similarities between the islands when it comes to selection of types of woods. The reason why the cogs and the wallower’s staves on Dagö are made from ash or apple tree, unlike on Öland and on Gotland where they are made from Swedish whitebeam (and in a few cases from birch), can be that only isolated finds of Swedish whitebeam have been found there or that Swedish whitebeam didn’t grow there at all during the time when the windmills were built, while Swedish whitebeam is common on Gotland and less common on Öland. The author’s hope is that the results of the investigation will be able to serve a practical purpose for local antiquarians and windmill owners on the island during restauration work, in case a wish would be existent to replace or recreate damaged parts in an “antiquarian correct” way, with regards to the choice of the material.