Stroke is the third most common leading cause of death worldwide and is a major cause of serious long-term disability among adults. Platelet activation and it¡¦s interaction with leukocytes plays an important role in the pathophysiology of ischemic stroke. Anti-platelet drugs are widely used for secondary prevention after cerebral ischemia of non-cardioembolic origin and different anti-platelet drugs exert different pharmacologic effects on platelets. Several stimulations cause elevation of cytosolic Ca2+ level ([Ca2+]i), activating the secondary messenger in the platelet, and then leading to platelet activation. The majority of damage following acute stroke does not occur immediately, but rather develops gradually over the course of the following hours. Leukocytes are believed to liberate inflammatory cytokines and other neurotoxins in the ischemic brain and to promote microvascular occlusion through platelet-leukocyte-endothelium interactions in the ischemic penumbra. In this thesis, we tested the serial changes of platelet [Ca2+]i movement in patients after acute ischemic stroke. We evaluated platelet activation markers, leukocyte adhesion molecules and platelet-leukocyte interaction in patients with acute ischemic stroke. We also analyzed the relationship between these biomarkers and the clinical outcome. Furthermore, we compared the antiplatelet effect of aspirin and clopidogrel in patients after acute stroke Dysregulation of Ca2+ Movement in Platelets from Patients with Acute Ischemic Stroke Thirty-one patients with acute ischemic stroke and 27 at-risk controls were enrolled in this study. The platelet [Ca2+]i was measured using a fluorescent dye fura-2 after stimulation with arachidonic acid (AA), adenosine diphosphate (ADP), platelet-activation factor (PAF), and thrombin. The basal [Ca2+]i was higher in the stroke group than in the at-risk controls irrespective of the presence or absence of extracellular Ca2+. In the Ca2+-containing medium, both PAF and ADP, but not AA and thrombin, significantly increased the platelet [Ca2+]i in the stroke patients than in the at-risk controls. However, in the Ca2+-free medium, only PAF significantly increased the platelet [Ca2+]i in the stroke patients than in the at-risk controls. The basal [Ca2+]i and PAF-induced platelet [Ca2+]i rises were still higher in the stroke patients at the subacute stage than in the at-risk controls. Levels and Value of Platelet Activation Markers in Different Subtypes of Acute Non-Cardio-Embolic Ischemic Stroke Platelet activation markers (CD62P, CD63, and CD40L) and platelet-leukocyte interaction were measured by flow cytometry at different time points in 54 (32 small-vessel and 22 large-vessel diseases) acute ischemic stroke patients, 28 convalescent stroke patients (3 to 9 months after acute stroke), and 28 control subjects. Patients with ischemic stroke had significantly increased circulating CD62P, CD63, platelet-monocyte interaction, and platelet-lymphocyte interaction in the acute stage compared with the convalescent stage and control groups. Levels of CD62P and CD63 were significantly higher in the large-vessel disease group than in the small-vessel disease group, and differences in CD62P were significant even at one month. The CD40L level in the poor outcome group was significantly higher than that in the good outcome group. The Value of Leukocyte Adhesion Molecules in Patients after Ischemic Stroke We examined serially the change of PSGL-1, Mac-1, and LFA-1 expression on leukocytes by using flow cytometry at various time points in 65 acute ischemic stroke patients and 60 controls. PSGL-1 expression on neutrophils and monocytes was significantly higher from Day 1 to Day 90 after stroke as compared with control subjects. The expression of monocyte Mac-1, LFA-1, and neutrophil Mac-1 were more significantly increased on Day 1 and 7 after stroke as compared with the control subjects. Furthermore, the neutrophil PSGL-1 expression on admission was independently associated with early neurologic deterioration. Serial Changes in Platelet Activation Markers with Aspirin and Clopidogrel after Acute Ischemic Stroke We designed a prospectively randomized case-control study and 70 patients with non-cardioembolic stroke who were treated with either aspirin (100 mg/d) or clopidogrel (75 mg/d) after acute ischemic stroke were evaluated. Ischemic stroke patients had significantly increased circulating CD62P, CD63, and CD40L in the acute stage as compared to the control group. Levels of CD62P, CD63 and CD40L were more significantly reduced in the clopidogrel group than in the aspirin group in the first week after stroke. Furthermore, differences in CD62P and CD63 levels were significant even at one-month post-stroke. Conclusion Stroke patients have enhanced platelet activity and platelet-leukocyte interaction in acute and convalescent phase of ischemic stroke compared with controls. Large-vessel cerebral infarction elicits higher platelets activation than small-vessel infarction in the acute phase of stroke. The dysregulation of Ca2+ movement, through the PAF- and ADP- receptor mediated pathway, in platelets may persist up to the subacute stage of ischemic stroke. It is possible that clopidogrel, an ADP-receptor inhibitor, elicit stronger antiplatelet effect than aspirin in the acute and convalescent phases after ischemic stroke. Sustained leukocyte-endothelium interaction, as reflected by expression of Mac-1 and LFA-1 on circulating leukocytes, may cause substantial inflammatory reaction and lead to secondary injury of potentially salvageable neurons after cerebral infarction. Ischemic stroke patients presenting with a higher CD40L level on admission were associated with a 3-month poor outcome.

Thesis (MPhil) -- AUT University, 2009. / Includes bibliographical references. Also held in print (xiv, 156 leaves : charts. ; 30 cm.) in the Archive at the City Campus (T 616.810645 ROS)

syftet med studien var att beskriva faktorer som har betydelse vid interaktiva kommunikativa omvårdnadshandlingar vid rehabilitering avseende patienter som har afasi/dysfasi.

Varje år insjuknar ca 25-30 000 människor i stroke i Sverige. Sjuksköterskan måste ha i beaktande att dessa patienter kan ha kommunikationssvårigheter av olika grad. Syftet med studien var att undersöka och beskriva hur sjuksköterskan ska gå till väga när hon ska kommunicera med en patient som har fått diagnosen stroke. Resultatet visar att sjuk-sköterskorna ofta saknar kunskap i hur hon ska agera och bete sig när hon kommunicerar med en patient som fått diagnosen stroke. Brist på tid är också ett vanligt förekommande problem som gör att sjuksköterskan helt enkelt inte hinner lägga den tid som krävs för att kommunicera med den individ som insjuknat i stroke. Till följd av det känner sjuksköterskan att hon inte kan sköta sitt jobb på ett korrekt och tillfredsställande sätt. Slutsatsen av vår studie visar att det bl.a. behöver läggas mer tid på att utveckla sjuksköterskornas kommunikativa kunskaper så att en god och trygg relation kan skapas med den som insjuknat i stroke. Studien är en litteraturstudie med kvalitativ utgångspunkt och Joyce Travelbee´s omvårdnadsteori har använts som teoretisk referensram. Travelbee påtalar vikten av kommunikationen mellan sjuksköterska och patient. Polit & Hunglers modell för litteratursökning har använts och vi har blivit inspirerade av Graneheim & Lundmans sammanställning av analysmetod när vi har analyserat vetenskapliga artiklar.

Patienter som drabbats av stroke kan få bestående funktionsnedsättningar som exempelvis ätsvårigheter och halvsidig förlamning. Det är sjuksköterskans ansvar att tillgodose de behov som patienterna har vid olika typer av ätsvårigheter. Syftet med denna studie var att beskriva omvårdnadsåtgärder vid ätsvårigheter hos patienter som drabbats av stroke. Metoden var en litteraturstudie som genomfördes enligt Polit och Becks (2012) niostegsmodell. Vetenskapliga artiklar söktes fram i de två databaserna CINAHL och PubMed. Dessa artiklar kvalitetsgranskades enligt Polit och Becks (2012) granskningsmallar för kvantitativa respektive kvalitativa studier. Sammanlagt 11 artiklar motsvarade denna studies syfte samt uppnådde kvalitetskraven. Dessa 11 studier låg därmed till grund för litteraturstudiens resultat. Det huvudsakliga resultatet i denna studie har mynnat ut i fem huvudkategorier varav en innehåller underkategorier. De fem huvudkategorierna av omvårdnadsåtgärder hos patienter med ätsvårigheter var: Bedömning av ätsvårigheter, anpassningar vid måltidssituationen, sväljningsträning och sväljningsstrategier, oral hygien samt dokumentation - individuell vårdplan. Underkategorier till anpassningar vid måltidssituationen var: Omgivningsanpassning, kost- och vätskeanpassning, rätt sittställning vid måltid samt måltidsanpassning. Slutsatsen var att det finns flera olika omvårdnadsåtgärder som sjuksköterskan kan tillämpa i omvårdnaden av patienter med stroke och ätsvårigheter. Samtliga nämnda omvårdnadsåtgärder i denna studie har visat sig underlätta för patienterna i måltidssituationen.

Inledning: I Sverige drabbas ungefär 30000 människor av stroke varje år. Nästan hälften av alla människor som genomgått en stroke blir nedstämda/deprimerade. Det är viktigt att få kunskap om vilka patientupplevelser som förekommer vid nedstämdhet/depression för att kunna möta patienterna på ett adekvat sätt. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa patienters upplevelser av nedstämdhet/depression efter stroke. Metod: Litteraturstudien har baserats på 11 kvalitetsgranskade vetenskapliga artiklar från 2003-2013. Den insamlade datan från artiklarna analyserades och delades in i sju teman. Resultat: Det centrala begrepp som sammanfattade resultatet var upplevelser hos den nedstämda/deprimerade patienten med stroke. De sju teman som framkom var att vara beroende av andra, begränsning, social isolering, trötthet, meningslöshet, självförakt och försämrat humör. Slutsats: Alla informanter har uppgett negativa upplevelser och känslor på grund av de förändringar som deras stroke inneburit. Förändringarna förknippades med upplevelser av nedstämdhet/depression.

There are limited tools available for clinicians to affordably and objectively assess balance control to prescribe treatments and measure progress post-stroke. The objectives of this thesis were to: 1) develop a toolkit to quantitatively measure dynamic balance control and determine the repeatability of outcomes within and between-sessions in healthy adults; and 2) determine the repeatability of the tasks and the association between outcomes of an advanced clinical model of care in a post-stroke population. In study 1 a wireless balance assessment toolkit was developed using a grid of four Nintendo Wii Balance boards and custom software and repeatability of the outcomes were established in healthy adults. Study 2 revealed the measures to be repeatable in a sub-acute stroke population while further evidence is required to validate the toolkit, as it did not associate with outcomes from an advanced clinical model of care.

Bakgrund: Stroke är en vanlig sjukdom i Sverige och varje år drabbas ca 30 000 personer. En stroke kan medföra både fysiska och kognitiva funktionsnedsättningar hos den som drabbats. När livskamraten drabbas av stroke kan det för den närstående komma som en chock och en ny livssituation kan uppstå. Närstående får ta på sig ett stort ansvar när livskamraten kommer hem. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva närståendes upplevelser av att leva med sin livskamrat som drabbats av stroke. Metod: Arbetet utfördes som en litteraturstudie som baserades på 13 kvalitativa vetenskapliga artiklar. Resultat: I resultatet framkom en övergripande kategori; En förändrad livssituation med tre huvudkategorier; En förändrad vardag, En förändrad relation och Fysisk och emotionell påfrestning. Slutsats: Det är viktigt att sjuksköterskan har kunskap om och skapar sig en djupare förståelse för den närståendes situation för att kunna möta den närstående på ett bra sätt. Det ligger i sjuksköterskans ansvar att se till att den närstående inte blir åsidosatt utan blir sedd som en del i systemet. Rätt information och stöd innan hemgång, kan detta göra att den närstående känner sig tryggare i den nya situationen i hemmet med livskamraten.

Upper-limb hemiparesis caused by stroke can severely limit a survivor's ability to perform activities of daily living. Treatment involves intensive, repetitive therapy that can strain limited resources. Rehabilitation devices have been developed to help reduce therapist burden and increase access to therapy. However, adoption is complicated due to their expense and use of complex actuators. A rehabilitation tool without actuators was developed to perform reaching under varying resistance in the transverse plane and measure the reaction force at the handle. Force measurements from the device were validated through comparison with a standard force plate. A new method to calculate the center of applied pressure on a spherical handle mounted on a load cell was developed and validated using 3D modeling. Finally, a study conducted on healthy subjects demonstrated directional effects on the trajectory length and straightness, while resistance effects were seen for the maximum force, time-to-peak velocity and time-to-peak force.

There are limited tools available for clinicians to affordably and objectively assess balance control to prescribe treatments and measure progress post-stroke. The objectives of this thesis were to: 1) develop a toolkit to quantitatively measure dynamic balance control and determine the repeatability of outcomes within and between-sessions in healthy adults; and 2) determine the repeatability of the tasks and the association between outcomes of an advanced clinical model of care in a post-stroke population. In study 1 a wireless balance assessment toolkit was developed using a grid of four Nintendo Wii Balance boards and custom software and repeatability of the outcomes were established in healthy adults. Study 2 revealed the measures to be repeatable in a sub-acute stroke population while further evidence is required to validate the toolkit, as it did not associate with outcomes from an advanced clinical model of care.