Upphovsrätten är ett viktigt rättsområde för att främja nyskapande och för att skapa möjligheter för upphovsmännen att erhålla ett ekonomiskt utbyte för sin kreativa insats. En av de praktiskt viktigaste inskränkningarna i upphovsrätten är rätten för var och en att framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk för privat bruk, d.v.s. att privatkopiera. Under 1990-talet ansågs det angeläget att på något sätt kompensera upphovsmännen för deras inkomstförlust som uppstod på grund av de nya möjligheterna att snabbt och billigt kopiera olika alster. Reglerna om privatkopieringsersättning infördes därför i 26 k § URL. Regleringen medför en skyldighet för näringsidkare, som tillverkar eller importerar anordningar som är särskilt ägnade för privatkopiering, att betala ersättning till rättighetshavare vars verk därefter har sänts ut i radio eller TV eller givits ut på anordningar genom vilka de kan återges. Problemet med den nuvarande lagstiftningen är att den infördes för femton år sedan när anordningarna i huvudsak hade endast en funktion som dominerade användandet. Numera är många anordningar multifunktionella. Möjligheten att lagra privatkopierade verk är endast en funktion av flera. Det har medfört att avgränsningen av vilka anordningar som ska anses särskilt ägnade för privatkopiering är oerhört svår och lagstiftningen är numera ineffektiv och bidrar till ökade kostnader för parterna istället för den kostnadseffektiva lösningen som avsågs. Ett annat system för att kompensera rättighetshavarna p.g.a. privatkopiering är att finansiera ersättningen via statsbudgeten, vilket tillämpas i bl.a. Norge och Finland. Fördelen med ett sådant system är att det är teknikneutralt vilket innebär att det inte behöver avgöras vilka anordningar som faktiskt utnyttjas för privatkopiering, en gränsdragning som skapar stora problem i Sverige. Även om vi inte är där än behöver det inte dröja länge förrän i princip all konsumtion av upphovsrättsliga verk sker på digital väg där rättighetshavaren inte drabbas av någon skada, antingen p.g.a. att denne erhåller ersättning genom en licensavgift eller p.g.a. att ingen privatkopiering överhuvudtaget sker. Fram till dess är frågan vilket kompensationssystem som kan säkerställa att rättighetshavarna erhåller tillräcklig ersättning för den privatkopiering som sker oavsett anordning samtidigt som systemet inte medför en orimlig belastning på konsumenterna. Ett statsbudgetfinansierat system är svaret på den frågan och därför bör ett sådant system införas i Sverige.

Upphovsrätten innebär en ensamrätt till ett av upphovsmannen skapat litterärt eller konstnärligt verk. Denna ensamrätt kan emellertid inskränkas enligt 12 § URL, genom så kallad privatkopiering. Detta innebär att en enskild person får kopiera ett verk och framställa ett eller några få exemplar för privat användning. Verket får dock inte spridas vidare. När ett verk görs tillgängligt för allmänheten har upphovsmannen rätt att få ekonomisk ersättning när verket nyttjas. Vid kopiering för privat bruk utges dock ingen sådan ersättning. Istället läggs en avgift på priset till sådana anordningar som anses vara särkilt ägnade för privatkopiering. Denna avgift kallas privatkopieringsersättning och är till för att kompensera det inkomstbortfall upphovsmännen lider då privatkopiering sker av deras verk. Ersättningen ska vara “rimlig” i enlighet med EU-rättslig lagstiftning. Avgiften ska betalas av näringsidkaren som tillverkar eller importerar anordningen. I slutändan är det dock konsumenten som betalar avgiften när denne betalar för anordningen.   I 26 k § URL anges att privatkopieringsersättning ska utgå för anordningar som är särskilt ägnade för privatkopiering. Vilka anordningar som ska anses vara “särskilt ägnade” är dock rättsligt inte helt klarlagt. Hur begreppet ska tolkas har tagits upp till avgörande ett fåtal gånger. I samtliga fall har fastslagits att begreppet ska tolkas brett och även innefatta anordningar där privatkopieringsfunktionen inte är huvudsaklig, så kallade multifunktionella anordningar. Det senaste avgörandet har dock beviljats prövningstillstånd i HD men har i skrivande stund ännu inte tagits upp till prövning.   I denna uppsats undersöks vad begreppet ”särskilt ägnad” innebär, om iPhone ska falla in under begreppet och i så fall hur stor privatkopieringsersättningen för iPhone rimligen bör vara. Av analysen i uppsatsen framkommer att begreppet ”särskilt ägnad” ska ges en vid tolkning. På grund av att begreppet ska tolkas brett ska iPhone anses vara särskilt ägnad för privatkopiering och således utgöra underlag för privatkopieringsersättning. En rimlig kompensation härför bör inte överstiga 80 kr, vilket är takbeloppet för både surfplattor och externa hårddiskar.