Upphovsrätten är ett viktigt rättsområde för att främja nyskapande och för att skapa möjligheter för upphovsmännen att erhålla ett ekonomiskt utbyte för sin kreativa insats. En av de praktiskt viktigaste inskränkningarna i upphovsrätten är rätten för var och en att framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk för privat bruk, d.v.s. att privatkopiera. Under 1990-talet ansågs det angeläget att på något sätt kompensera upphovsmännen för deras inkomstförlust som uppstod på grund av de nya möjligheterna att snabbt och billigt kopiera olika alster. Reglerna om privatkopieringsersättning infördes därför i 26 k § URL. Regleringen medför en skyldighet för näringsidkare, som tillverkar eller importerar anordningar som är särskilt ägnade för privatkopiering, att betala ersättning till rättighetshavare vars verk därefter har sänts ut i radio eller TV eller givits ut på anordningar genom vilka de kan återges. Problemet med den nuvarande lagstiftningen är att den infördes för femton år sedan när anordningarna i huvudsak hade endast en funktion som dominerade användandet. Numera är många anordningar multifunktionella. Möjligheten att lagra privatkopierade verk är endast en funktion av flera. Det har medfört att avgränsningen av vilka anordningar som ska anses särskilt ägnade för privatkopiering är oerhört svår och lagstiftningen är numera ineffektiv och bidrar till ökade kostnader för parterna istället för den kostnadseffektiva lösningen som avsågs. Ett annat system för att kompensera rättighetshavarna p.g.a. privatkopiering är att finansiera ersättningen via statsbudgeten, vilket tillämpas i bl.a. Norge och Finland. Fördelen med ett sådant system är att det är teknikneutralt vilket innebär att det inte behöver avgöras vilka anordningar som faktiskt utnyttjas för privatkopiering, en gränsdragning som skapar stora problem i Sverige. Även om vi inte är där än behöver det inte dröja länge förrän i princip all konsumtion av upphovsrättsliga verk sker på digital väg där rättighetshavaren inte drabbas av någon skada, antingen p.g.a. att denne erhåller ersättning genom en licensavgift eller p.g.a. att ingen privatkopiering överhuvudtaget sker. Fram till dess är frågan vilket kompensationssystem som kan säkerställa att rättighetshavarna erhåller tillräcklig ersättning för den privatkopiering som sker oavsett anordning samtidigt som systemet inte medför en orimlig belastning på konsumenterna. Ett statsbudgetfinansierat system är svaret på den frågan och därför bör ett sådant system införas i Sverige.

Upphovsrätten innebär en ensamrätt till ett av upphovsmannen skapat litterärt eller konstnärligt verk. Denna ensamrätt kan emellertid inskränkas enligt 12 § URL, genom så kallad privatkopiering. Detta innebär att en enskild person får kopiera ett verk och framställa ett eller några få exemplar för privat användning. Verket får dock inte spridas vidare. När ett verk görs tillgängligt för allmänheten har upphovsmannen rätt att få ekonomisk ersättning när verket nyttjas. Vid kopiering för privat bruk utges dock ingen sådan ersättning. Istället läggs en avgift på priset till sådana anordningar som anses vara särkilt ägnade för privatkopiering. Denna avgift kallas privatkopieringsersättning och är till för att kompensera det inkomstbortfall upphovsmännen lider då privatkopiering sker av deras verk. Ersättningen ska vara “rimlig” i enlighet med EU-rättslig lagstiftning. Avgiften ska betalas av näringsidkaren som tillverkar eller importerar anordningen. I slutändan är det dock konsumenten som betalar avgiften när denne betalar för anordningen.   I 26 k § URL anges att privatkopieringsersättning ska utgå för anordningar som är särskilt ägnade för privatkopiering. Vilka anordningar som ska anses vara “särskilt ägnade” är dock rättsligt inte helt klarlagt. Hur begreppet ska tolkas har tagits upp till avgörande ett fåtal gånger. I samtliga fall har fastslagits att begreppet ska tolkas brett och även innefatta anordningar där privatkopieringsfunktionen inte är huvudsaklig, så kallade multifunktionella anordningar. Det senaste avgörandet har dock beviljats prövningstillstånd i HD men har i skrivande stund ännu inte tagits upp till prövning.   I denna uppsats undersöks vad begreppet ”särskilt ägnad” innebär, om iPhone ska falla in under begreppet och i så fall hur stor privatkopieringsersättningen för iPhone rimligen bör vara. Av analysen i uppsatsen framkommer att begreppet ”särskilt ägnad” ska ges en vid tolkning. På grund av att begreppet ska tolkas brett ska iPhone anses vara särskilt ägnad för privatkopiering och således utgöra underlag för privatkopieringsersättning. En rimlig kompensation härför bör inte överstiga 80 kr, vilket är takbeloppet för både surfplattor och externa hårddiskar.

Globally, there is an ongoing debate whether child corporal punishment should be banned or not in the home environment. While several countries have banned it already, South Africa is currently in a process of change. Research indicates that child corporal punishment is commonly used in South Africa and that social workers opinions on child corporal punishment seems to be formed by their personal experiences, which affects their assessments. Furthermore, according to research legal reforms are not enough to change a society’s attitudes and norms about child corporal punishment. There is a need of campaigns and leadership. The aim of this study was to comprehend how eight South African social workers described that they understood their professional role, when they worked with caregivers who used child corporal punishment. The informants worked, at the time of the interviews, at different workplaces in Cape Town and had experiences in their professional role of meeting caregivers who used child corporal punishment. Social constructionism was used as the theory of science. The study uses theories by Burr, Gergen and Gergen and Foucault to analyse the impacts of language and discourse in the social workers’ understandings. The empirical material was analysed with qualitative content analysis. We found four themes where all except the first one, are divided into two sub-themes. The first theme is ‘How could corporal punishment be defined?’. Followed by ‘Opinions about corporal punishment’ with the sub-themes: ‘We need one standard to protect our children’ and ‘Corporal punishment should be allowed if it is not abusive’. ‘The roles of the social worker’ is the third theme, divided into the two sub-themes: ‘Social workers and the law’ and ‘The opportunity to make a change’. The last theme is Challenges the social worker face, divided into the sub-themes ‘Corporal punishment rooted in a violent society’ and ‘Corporal punishment in a cultural society’. The results of the study indicate that most of the social workers understood their role, when they worked with caregivers who use child corporal punishment, was to educate by presenting other alternatives than corporal punishment. However, when exploring definitions, opinions, challenges and abilities they sometimes had quite different understandings to one another. Child corporal punishment would be defined both as equivalent as well as separated from abuse, creating confusion to where a line should be drawn. The caregivers’ rights to use corporal punishment would be compared to the children’s rights to be protected from it. Laws regarding child corporal punishment was both present and nonexistent in described assessments. The social workers action space varied greatly. They expressed the need to balance different aspects in the assessment and decide where to draw the line between them. Most of the informants, understood themselves as powerful to bring about change concerning the use of child corporal punishment in the specific families. However, they highlighted the challenges with South Africa’s history and general accepting of child corporal punishment. / Det pågår globalt en debatt om barnaga ska förbjudas i hemmen eller inte. Ett flertal länder har förbjudit barnaga och Sydafrika befinner sig för tillfället i en förändringsprocess. Forskning tyder på att barnaga är vanligt förekommande i Sydafrika och att socialarbetares åsikter om barnaga tycks ha sitt ursprung i deras egna erfarenheter, som i sin tur påverkar deras professionella bedömningar. Forskning visar även att juridiska reformer inte är tillräckligt för att förändra ett samhälles attityder och normer. Det finns ett behov av kampanjer och ledarskap. Syftet med denna studie var att förstå hur åtta sydafrikanska socialarbetare beskrev att de förstod sin professionella roll när de arbetade med vårdnadshavare som använde sig av barnaga. Informanterna arbetade när intervjuerna genomfördes på olika arbetsplatser i Kapstaden och hade erfarenhet i deras professionella roll av att träffa vårdnadshavare som använda sig av barnaga. Studien utgår från socialkonstuktionism som vetenskapsteori. I studien används även teorier från Burr, Gregen och Gregen samt Foucault för att analysera språket och diskursers påverkan i socialarbetarnas förståelser. Det empiriska materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Vi fann fyra teman där de tre senare hade två underteman vardera. Det första temat är ‘How could corporal punishment be defined?’. Följt av ‘Opinions about corporal punishment’ med underteman: ‘We need one standard to protect our children’ och ‘Corporal punishment should be allowed if it is not abusive’. ‘The roles of the social worker’ är det tredje temat, uppdelat i de två underteman: ‘Social workers and the law’ och ‘The opportunity to make a change’. Det sista temat är ‘Challenges the social worker face’ som delades in i underteman ‘Corporal punishment rooted in a violent society’ och ‘Corporal punishment in a cultural society’. Studiens resultat indikerar att de flesta socialarbetarna förstod sin roll i arbetet med vårdnadshavare som använde sig av barnaga, var att utbilda genom att presentera andra alternativ än barnaga. Gällande definitioner, åsikter, utmaningar och förmågor så hade de ofta olika förståelser. Barnaga definierades både som motsvarande såväl som separat från misshandel, vilket skapade förvirring gällande var gränsen borde dras däremellan. Vårdnadshavarnas rätt att använda barnaga ställdes i kontrast mot barnens rätt att bli skyddade från det. Lagar gällande barnaga var både närvarande och frånvarande I de olika svaren informanterna gav. Socialarbetarnas handlingsutrymme hade stor variation och de uttryckte hur de behövde balansera olika aspekter i mötet med vårdnadshavarna och var gränser skulle dras mellan dem. De flesta informanterna upplevde sin roll som maktfull att skapa förändring i familjerna de mötte där barnaga användes. Trots detta betonade dem utmaningarna med Sydafrikas historia och generella acceptans av barnaga.