The purpose with this paper is to examine how the Swedish courts reach the conclusion that a crime is committed beyond reasonable doubt. This is examined through an empirical study. The empirical study consists of an analysis of 60 verdicts: 30 verdicts from the District Court and 30 verdicts regarding the same cases from the Court of Appeal. In order to define de lege lata, the paper initially contains a presentation of the relevant doctrine and case law. This involves presentations of the case law about the evaluation of evidence and, more specifically, case law about the courts’ evaluation of the alleged victim’s and the suspect’s statements. The analysis is based on a formulation of questions, which all aim to answer the question about how the Swedish courts reach the conclusion that at crime is committed beyond reasonable doubt. This contains answers to what kind of evaluation method is used, how the courts reach the conclusion that a statement is true or false, what the most common reason for a conviction is, what the most common reason for a verdict of acquittal is, if the suspect’s statement is evaluated in the same way as the alleged victim’s, and how the courts identify a statement as a reconstruction. The analysis shows that the most common evaluation method is the prejudice from NJA 2015 s. 702. This evaluation method states that if the prosecutor’s evidence is enough to state that the crime is committed beyond reasonable doubt, the suspect’s statement must be evaluated in order to examine if the statement can dislodge the value of the prosecutor’s evidence. It is clear that the courts reach their verdicts in distinctively different ways. The District Court reaches the conclusion that a crime is committed beyond reasonable doubt, even though it does not evaluate the evidence can could dislodge the value of the prosecutor’s evidence. This is concerning due to the right of a fair trial and due to the rule of law. However, the Court of Appeal tend to not evaluate the evidence in favour of the suspect, since they find the suspect innocent on the basis of the prosecutor’s deficient evidence. In the few cases where the District Court reached the conclusion that the suspect’s story is a reconstruction, the main reason for this was that the statement was incoherent. By an examination of the Court of Appeal’s view on the alleged victim’s statement, it is clear that the court did not view this as a reconstruction – even though the court, in many cases, found the statement to be incoherent. Furthermore, the analysis shows that there seems to be a difference in the way the courts evaluate the witnesses’ statements depending on what type of crime that has allegedly been committed.

Uppsatsen syftar till att ge en överblick över bevisprövningen i svensk praxis och doktrin. Särskilt fokus är på erkännandets roll i samband med bevisprövningen och framför allt på dess betydelse i samband med uppnåendet av beviskravet i brottmål. Huvudfrågeställningen är: Vilken betydelse har erkännandet i samband med att beviskravet anses uppnått i bevisprövningen? I uppsatsen finns även tre underfrågeställningar: Vad innebär beviskravet ställt utom rimligt tvivel inom straffprocessen? Vilken betydelse ges erkännandet i bevisprövningen? Hur ser rättsläget ut beträffande erkännandet? I uppsatsen används huvudsakligen den traditionella rättsdogmatiska metoden. Vad gäller överblicken av bevisprövningen hos våra grannländer används istället en komparativ metod då en, om än mycket begränsad, jämförelse mellan Sverige och övriga länder sker.   Idag råder i Sverige principen om fri bevisprövning, vilken stadgas i 35 kap. 1 § RB. Med detta menas att det inte finns någon begränsning vare sig gällande de kunskapskällor som får användas för att bevisa det inträffade eller gällande domarens frihet vid själva värderingen av bevisen. Inom doktrinen finns olika förslag på bevisvärderingsmetoder, och de som diskuteras oftast är temametoden, värdemetoden samt falsifiering av alternativa hypoteser. I svensk lag finns inget beviskrav för brottmål fastställt, men på 1980-talet fastslog HD att den tilltalades skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel för att personen ifråga skall kunna fällas. Termen kan sägas vara en definition av den felmarginal som domstolarna skall hålla sig inom, att det inte finns något rimligt tvivel för att det skulle kunna vara på annat sätt än vad åklagaren påstår i sin gärningsbeskrivning. Anser domarna att det finns ett rimligt tvivel skall de istället fria.   Erkännandet regleras i kap. 35 § 3 RB och oavsett vilken typ av brott det handlar om skall rätten alltid pröva ett erkännande innan det kan läggas till grund för domen. Prövningen kan dock vara mer eller mindre omfattande, och det beror till stor del på om det är frågan om ett grovt eller ett ringa brott. Det ställs höga krav både på utredningens omfattning och på samverkande bevis för att erkännandet skall kunna läggas till grund för domen gällande grova brott. Med andra ord måste erkännandets betydelse vid allvarliga brott sägas vara relativt begränsad. Resultatet gällande de mindre allvarliga brotten verkar vara att det både är en mindre omfattande utredning och en mindre omfattande prövning av erkännandet eftersom det i vissa fall presumeras att erkännandet är riktigt.   De huvudsakliga slutsatser som kan dras är att erkännandet har betydelse för om beviskravet skall anses uppnått. Vid grövre brott krävs att erkännandet kan styrkas av annan samverkande bevisning. Den nedre gränsen för samverkande bevisning kan sägas gå vid specifika uppgifter lämnade av den tilltalade som enbart den skyldige torde kunna känna till. Erkännandets betydelse för grövre brott har definitivt minskat i samband med den fria bevisprövningens inträdande i svensk rätt och det är nog snarast i undantagsfall som erkännandet ges alltför stor betydelse. I de fall då erkännandet ändå givits stor betydelse kan konsekvenserna bli allvarliga om erkännandet exempelvis tas tillbaka. Ett aktuellt exempel på detta är Thomas Quick som efter resning precis blivit friad från en av sina morddomar på grund av att bevisningen inte längre räckte till. Vad gäller de mindre allvarliga brotten ges erkännandet dock stor betydelse eftersom erkännandet i vissa fall ensamt kan ligga till grund för domen. I kombination med mindre omfattande prövningar kan det ge osäkra domslut.

Jag visade min då nya installation ”I wrote pen” för en klasskamrat som reagerade med en påminnelse om att jag har rätt att vara självsäker. Att jag borde vara försiktig med att ursäkta mina verk i och med att jag är kvinna. Jag sa att min inre konflikt var ett material och inte en ursäkt. Hon blev rädd att hon varit för hård. Jag fick dåligt samvete för att jag fick henne tro att hon varit för hård.

No description available.