Abstrakt Syftet med denna studie är att undersöka hur några elever, efter avslutade studier på Estetiska Programmet Bild och formgivning, ser på att ha arbetat med skriftlig reflektion i samband med konstnärlig gestaltning. Uppsatsen har sin utgångspunkt i begreppet reflektion samt hur reflektion kan relateras till upplevelsen av lärande och därmed indirekt också till en känsla av mening för eleven. Det empiriska materialet består av intervjuer med fyra av mina före detta elever. Intervjuerna inleddes med att de fick läsa en skriftlig reflektion de själva gjort efter en gestaltningsuppgift i Form under åk 2.  Målet med samtalen var att producera kunskap om elevers uppfattningar om denna arbetsform på Estetiska programmet Bild och Formgivning. Intervjuerna analyseras med utgångspunkt i Jerome Bruners syn på utbildning och skola, formulerade i ett antal teser i boken Kulturens väv. Bruners perspektiv är det psykokulturella. Han menar att utbildningsteorier med nödvändighet måste växa fram i ett samspel mellan insikter om det mänskliga medvetandet och kunskaper om skola och utbildning som situerade i det aktuella samhället. I bearbetningen och analysen av intervjuerna framkommer att för intervjupersonerna har den skriftliga reflektionen positivt påverkat möjligheten till medvetenhet om sitt lärande och förmågan att värdera sitt arbete relaterat till undervisningen. De har sett hur de har tänkt och hur de har lärt sig. De har blivit medvetna om sin arbetsprocess och sin egen kunskapsutveckling, vilket har påverkat hur de arbetat fortsättningsvis med olika gestaltningsuppgifter. Genom att skriva arbetslogg i projektarbeten som blogg har en ömsesidig lärogemenskap gjorts möjlig på ett nytt sätt. Tre av de fyra intervjupersonerna menade att responsen från läraren på den skriftliga reflektionen var mycket betydelsefull. Detta kan tolkas som att en bekräftelse på att de kan kommunicera i en konstnärlig kontext upplevs som viktig. För en av eleverna var betydelsen av den egna reflektionen, som tycktes underlättas av att externaliseras i skrift, så stor att lärarresponsen var av underordnad betydelse.    Reflekterandet i klassrummet, det skriftliga, personliga, och det gemensamma i klassen bidrar till det fortsatta gemensamma konstruerandet av det vi kallar samhället, där visuell kultur är en del och om vi som lärare förmår låta eleverna själva formulera sig, även bidrar till en grund för en individuell handlingsmöjlighet.

SammanfattningStudiens syfte var att undersöka lärares uppfattningar och erfarenheter av kamratlärande i grundsärskolan. Vårt fokus har framför allt legat på de undervisningspraktiker som lärarna representerar och deras syn på möjligheter som skapas för elevernas självständighet och kunskapsutveckling.Vi använde en kvalitativ metod där det empiriska materialet inhämtades genom semistrukturerade intervjuer. I studien deltog tolv respondenter som alla arbetar i grund- eller gymnasiesärskola. Vi analyserade resultatet med hjälp av kulturpsykologisk teori och begreppen mer kunnig annan, proximal utvecklingszon, scaffolding (stöttning) samt ömsesidig lärogemenskap. Resultaten visade att alla 12 respondenter använder kamratlärande i sina undervisnings-praktiker för att främja elevernas sociala utveckling och/eller kunskapsutveckling. Flertalet av respondenterna anser att det är viktigt att arbeta med elevernas självständighet för ett framtida liv. En del av respondenterna ser kamratlärande som en möjlighet för det, men att det som lärare är många faktorer att ta hänsyn till för att få det att fungera. Resultatet tyder på att för att kamratlärande i grundsärskolan ska fungera krävs en trygg elevgrupp, stor medvetenhet vid gruppsammansättning samt en flexibel lärarroll i en tillåtande ömsesidig lärogemenskap.