Syftet med denna uppsats har varit att visa hur barnträdgårdslärarinnor positionerade sig i förhållande till föräldrar och andra experter i det sociala territoriet, under efterkrigstidens första decennium. För att göra detta har årsberättelser från Svandammsgårdens barnträdgård och daghem, samt artiklar i tidningen Barnträdgården undersökts. Analysen utgår ifrån ett biomaktsperspektiv, och de analytiska begreppen är hämtade från Foucault, Donzelot och Rose. Resultatet visar att barnträdgårdslärarinnan organiserade föräldrakontakt genom föräldramöten, föredrag, kurser, underhållning och vardagskontakt. Föräldrakontaktens främsta syfte var att stärka föräldrarnas föräldrakompetens. Detta skedde genom upplysning vid föredrag, kurser och dagliga möten. Det skedde även genom att barnträdgårdslärarinnorna ledde diskussioner, där föräldrarna utvecklade sin förmåga till självreflektion. Föräldrakontakten hade även till syfte att vänja föräldrarna vid att rådfråga experter. Barnträdgårdslärarinnorna positionerade sig bland andra sociala experter på det sociala territoriet som en mellanexpert, med särskilda kompetenser att nå och utbilda föräldrar med kunskaper från andra experter. Sett ur studiens anlagda biomaktsperspektiv framträder en bild där barnträdgårdslärarinnorna positionerar sig som aktörer i den framväxande välfärdsstatens folkhälsoarbete och där de uttrycker ett långsiktigt mål – ”att fostra lyckliga barn, som in sin tur kan bli lyckliga föräldrar”.