<p>Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.</p>

<p>Uppsatsen är först och främst en komparativ studie av svensk och norsk rätt rörande våldtäktsbrottet, med fokus på det i Norge införda sänkta skuldkravet. Införandet av grov oaktsam våldtäkt i norsk rätt ,var tämligen kontroversiellt och skapade debatt. I uppsatsen konstateras dock att motståndarna till det sänkta skuldkravet kan känna sig lugna. Deras farhågor om bristande rättssäkerhet, fokus på offret m m, har hittills inte besannats.</p><p>En mindre del av uppsatsen ägnas också åt synen på brottsoffer och förövare och de stereotypa bilder av dem som dominerar i samhället. Vidare refereras och diskuteras ett par omdiskuterade svenska rättsfall tillsammans med två norska rättsfall.</p><p>Slutligen diskuteras fördelarna och nackdelarna med att kriminalisera (grov) oaktsam våldtäkt och vilka konsekvenser det kan få för brottsoffer och förövare.</p>

Uppsatsen är först och främst en komparativ studie av svensk och norsk rätt rörande våldtäktsbrottet, med fokus på det i Norge införda sänkta skuldkravet. Införandet av grov oaktsam våldtäkt i norsk rätt ,var tämligen kontroversiellt och skapade debatt. I uppsatsen konstateras dock att motståndarna till det sänkta skuldkravet kan känna sig lugna. Deras farhågor om bristande rättssäkerhet, fokus på offret m m, har hittills inte besannats. En mindre del av uppsatsen ägnas också åt synen på brottsoffer och förövare och de stereotypa bilder av dem som dominerar i samhället. Vidare refereras och diskuteras ett par omdiskuterade svenska rättsfall tillsammans med två norska rättsfall. Slutligen diskuteras fördelarna och nackdelarna med att kriminalisera (grov) oaktsam våldtäkt och vilka konsekvenser det kan få för brottsoffer och förövare.

Allt fler föräldrar vill ha samhällets hjälp med att få hem sitt barn efter ett umgänge eller växelvis boende med den andra föräldern. Det är även allt fler som vänder sig till Utrikesdepartementet för att få hjälp med att få hem sitt barn som förts utom landet. Brottet egenmäktighet med barn anmäls i allt högre grad men antalet personer som ställs till ansvar för brottet är under åren relativt konstant. Detta arbete syftar till att tydliggöra under vilka förutsättningar en förälder eller annan kan ställas till ansvar för brottet egenmäktighet med barn samt vilket skydd barn kan ges mot att egenmäktigt skiljas från sin vårdnadshavare eller olovligt föras bort. Området är relativt outforskat och arbetet bygger främst på studier av lag, förarbeten och praxis. I arbetets inledande skede har även en åklagare och en advokat intervjuats i frågan. Brottet egenmäktighet med barn utgör endast en del av det skydd samhället ger barn mot egenmäktighet och olovligt bortförande. Arbetet ger även en kort redogörelse för dessa kringliggande regler. Arbetets fokus ligger på brottet egenmäktighet med barn. Av vad som framkommit är det område där rättsregeln 7:4 BrB är tillämplig relativt begränsat. Den största avgränsningen görs då åklagaren inte har någon åtalsplikt. Åtal får endast väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Bakgrunden är att det från lagstiftarens sida finns en oro att otillbörliga åtal kan leda till att angivelse används i syfte att trakassera och innebära opåkallade ingripanden i den privata sfären. Mot bakgrund av Sveriges ratificering av barnkonventionen med det skydd som denna konvention ger både vad gäller barns rätt att komma till tals och barns rätt att få skydd mot olovligt bortförande kan det finnas anledning att se över lagstiftningen rörande egenmäktighet med barn. Sedan straffbestämmelsen om egenmäktighet infördes har vårdnadsinstitutet förändrats i flera avseende vilket kan ge ytterligare anledning till en översyn av bestämmelsen.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.