No description available.

No description available.

Genom kriminalisering fastslår staten att ett visst beteende är önskvärt eller icke önskvärt.Syftet med detta är repressivt, att förhindra oönskat beteende; att försöka styra medborgarna till att undvika de kriminaliserade, oönskade, handlingarna. Vilket beteende somkriminaliseras är ett kriminalpolitiskt övervägande. Arbetet handlar om det subjektiva inslaget i straffrätten. Utvecklingen av personligt ansvar inom straffrätten har pågått under en längre tid, under inflytande av bland annat etiska diskussioner och den kristna kyrkans läror om skuld. Ett antal större straffrättsliga utredningar tillsattes för att modernisera först straffrätten i 1734 års lag och senare också 1864 års Strafflag. Någon definition av uppsåt (dolus) och oaktsamhet (culpa) infördes dock inte i lagtext, inte heller i Brottsbalken. Definitionerna har i stället utarbetats i doktrin och praxis. Uppsåt är kan sägas vara när gärningsmannen begår en handling som han är medveten om och som han inser konsekvenser, följder och betydelser av. För att uttrycka det på ett mycket vardagligt sätt kan sägas att gärningsmannen gör något med flit, med vilje. Oaktsamhet, å andra sidan, kan förstås som att gärningsmannen inte förstår sin handlings betydelse, men att han borde förstått den. Det relevanta för detta arbete är främst uppsåtet. I modern svensk straffrätt har begreppen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt (med hypotetiskt prov) traditionellt använts. Det eventuella uppsåtet, och därmed sättet på vilket man bestämmer uppsåtets nedre gräns gentemot oaktsamheten, har utsatts för skarp kritik i doktrinen. Kritiken har främst riktat sig mot att begreppet är svåranvänt och riskerar att fokusera på gärningsmannen snarare än på gärningen. År 2002 kom ett avgörande från HD (NJA 2002 s. 449) som skulle bli startskottet på en förändring av den svenska straffrättsliga uppsåtsläran. Domstolen slog, i ett splittrat avgörande, fast att gärningsmannens inställning nu skall bedömas på ett mer individuellt sätt än tidigare och att det bör vara gärningsmannens inställning vid gärningen som avgör. Bland forskare var mottagandet blandat och de flesta menade att rättsläget förblev oklart. År 2004 kom den dom som i efterhand anses vara den viktigaste, nämligen NJA 2004 s. 176. Denna dom var mycket utförligt skriven och rätten var enig i sitt beslut. Dessa två faktorer bidrog tillatt klarlägga vissa av de frågor som rests efter NJA 2002 s. 449. Utifrån HD:s resonemang iNJA 2004 s. 176 är det begreppen insikts-, avsikts- och likgiltighetsuppsåt som skall användas. Det som främst återstår att arbeta med är bevisfrågor; främst vad som kan tillåtas ha betydelse när gärningsmannens inställning skall klarläggas. Slutligen kan konstateras att det är olyckligt att det som kan sägas vara halva straffrätten, den subjektiva delen, inte är lagfäst. En definition i lagtext skulle på intet sätt lösa alla demateriella definitions- och gränsdragningsproblem som idag uppstår men skulle förhoppningsvis lösa en del av dem. Det skulle också vara ett steg mot att bättre uppfylla legalitetsprincipen, i vart fall i formell bemärkelse. / By using criminalization the society establishes what is acceptable and non-acceptable behaviour for its citizens. This is done with a repressive cause; to make the citizens avoid the criminalized, unwanted, actions. What specific actions that should be criminalized is a matter of politics. This thesis deals with the subjective part of criminal law. The development of personal responsibility within criminal law has been in progress for a long time, influenced by discussions of moral ethics and religious, Christian views on human fault. A number of committees were appointed to modernise the criminal law in the Code of 1734 and the Penal Code of 1864. However, clear definitions of dolus and culpa were not introduced into either of them, and neither into the Criminal Code of 1964. The definitions have instead been worked out by the doctrine and the case law. Dolus is when the perpetrator commits an action that is deliberate and which he or she realises will have certain consequences and meanings. In other words, the action is done wilfully, on purpose. Culpa, on the other hand, is when the perpetrator does not understand the consequences and meanings of his or her actions, but should have done it (if he or she hadacted properly). The main focus for this thesis is dolus. The terms direct and indirect dolus and dolus eventualis have been used in modern Swedish criminal law. Dolus eventualis and the way that the borderline between dolus and culpa is drawn in Swedish criminal law has been subject to harsh criticism in the doctrine. The crucial point is that the dolus evetualis tends to focus more on the perpetrator as a person then on the actual criminal act. In 2002 the Supreme Court of Sweden passed a judgement (NJA 2002 s. 449) that would be the starting point for a change in the Swedish theory on dolus. The court stated that the attitude of the perpetrator instead of being evaluated in general now should be evaluated in relation to the actual (criminal) action. The opinion among legal scientists was diversified and the issue of law remained unsolved. In 2004 then, the Supreme Court passed a new judgement regarding the question of dolus (NJA 2004 s. 176). This judgement was unanimously and in great detail and these factors contributed to make the judgement as important as it became. With reference to this judgement, a new terminology was established and dolus based on intention, understanding or indifference are now in force. Dolus based on indifference is hereby the new way to draw the borderline between dolus and culpa. The most important that remained to be done after NJA 2004 s. 176 was to sort out some things about what can be used as means of proof concerning dolus based on indifference. Finally something can be said about the fact that half of the criminal law, the subjective part, is not regulated by law. A legal definition of the meaning of dolus and culpa would not solve all problems associated with the borderline, but probably some of them. A regulation would also be a step towards a better fulfilment of the important principle of legality.

No description available.

No description available.

Våldtäkt är ett av de mest kränkande sexualbrotten en enskild individ kan utsättas för och en grundläggande uppgift för samhället är att skydda både vuxna och barn mot alla former av sexuella kränkningar. Den svenska sexualbrottslagstiftningen har blivit föremål för frekventa reformer i syfte att stärka detta skydd, men trots alla försök har utvecklingen inte gått i önskad riktning vad gäller våldtäktsbrottet. Under de senaste decennierna har det skett en dramatisk ökning av våldtäktsanmälningarna bland annat på grund av att kvinnor blivit mer benägna att anmäla olika typer av våldtäkter, utöver sådana som sker under överfallsliknande former. Kvinnor har exempelvis blivit allt mer benägna att anmäla våldtäkter som begås inom en relation, våldtäkter utan några fysiska skador, uppraggningsvåldtäkter och våldtäkter där kvinnan själv varit berusad vid övergreppstillfället. De flesta brottmål som resulterar i att åklagaren beslutar att väcka åtal leder också till fällande dom. I jämförelse med sexualbrotten är det generellt mindre än fem procent av åtalen som ogillas helt av domstolen. Tyvärr är statistiken inte lika godartad vid våldtäkt, där friandefrekvensen är betydligt högre idag. Andelen friande domar har stigit markant under det senaste decenniet, särskilt i mål där brist på konkret bevisning ger upphov till en ord-mot-ordsituation, det vill säga där parternas utsagor utgör den enda bevisningen. Under år 2013 anmäldes 17 700 sexualbrott, varav 6000 av dessa rubricerades som våldtäkt. Trots en högre anmälningsbenägenhet bland kvinnor ser vi en utveckling där antalet fällande domar står i tydlig disproportion till antalet våldtäktsanmälningar. Enligt statistiken är det endast 200 av cirka 6000 våldtäktsanmälningar som varje år leder till fällande dom. Trenden är således att fler tilltalade frias än fälls i våldtäktsmål. Mot denna bakgrund är syftet med uppsatsen att med tillämpning av den rättsdogmatiska metoden kartlägga och analysera gällande rätt för att belysa de orsaker som kan tänkas ligga till grund för den ökade friandefrekvensen vid våldtäkt.

Syftet med detta examensarbete är att undersöka om hedersrelaterat våld bör ges ett tydligare erkännande i den svenska strafflagstiftningen. För att utreda uppsatsens syfte och besvara de uppställda frågeställningarna har den rättsvetenskapliga metoden använts. Hedersrelaterat våld är ett omstritt begrepp och detta har bland annat sin grund i att det finns olika förklaringsmodeller till våldet. Regeringen har hittills satsat stora resurser för att motverka det hedersrelaterade våldet. Trots dessa insatser från regeringens sida är hedersrelaterat våld fortfarande ett existerande problem i vårt samhälle och kunskapsnivån bland de myndigheter som kommer i kontakt med personer som fallit offer för det hedersrelaterade våldet är inte bara ojämn, den är i vissa fall även bristfällig. Det hedersrelaterade våldet skiljer sig åt på många viktiga punkter från våld i nära relationer. Det är viktigt att belysa dessa skillnader, framförallt för att öka kunskapen om hedersrelaterat våld och för att brott som begås med ett hedersmotiv ska kunna utredas på ett mer framgångsrikt sätt. Det finns anledning att särskilt uppmärksamma hedersrelaterat våld, främst för att de som utsätts för denna typ av våld ska kunna få adekvat skydd och stöd, berörda myndigheter ska tillämpa rätt utredningsmetod och för att domstolen ska beakta hedersmotivets försvårande karaktär vid påföljdsbestämningen.Det finns såväl fördelar som nackdelar med en särreglering av hedersrelaterat våld. Det är viktigt att belysa vilka negativa konsekvenser en särreglering av det hedersrelaterade våldet kan leda till. Det bör emellertid understrykas att syftet med en särreglering av det hedersrelaterade är att skydda utsatta personer, inte att angripa vissa grupper. Efter en samlad bedömning har jag kommit fram till att fördelarna väger tyngre än nackdelarna, varför en särreglering på området bör ske. Men en lagändring som kan uppfattas som riktad mot vissa grupper eller kulturer måste ske med ett förhållningssätt som inte skapar onödig konfrontation och på ett sätt som inte ger näring åt rasistiska strömningar.

No description available.

No description available.

No description available.