<p>I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning</p><p>som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara</p><p>rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det</p><p>faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga</p><p>handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.</p><p>Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås</p><p>inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv</p><p>ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den</p><p>nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt</p><p>till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,</p><p>är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt</p><p>agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i</p><p>verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller</p><p>putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför</p><p>en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.</p><p>Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för</p><p>mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det</p><p>tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga</p><p>förutsättningar att hantera situationen.</p><p>Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart</p><p>oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.</p><p>För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat</p><p>begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat</p><p>nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv</p><p>och även till viss del excessbedömningen.</p><p>Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den</p><p>nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den</p><p>som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller</p><p>psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och</p><p>kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt</p><p>agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde</p><p>kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man</p><p>är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som</p><p>man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån</p><p>att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att</p><p>man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att</p><p>avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att</p><p>man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha</p><p>agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat</p><p>nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har</p><p>försatt sig i eller rent av framkallat.</p>

Konkurrensreglerna utgör en del av det svenska straffrättsliga systemet och utvecklingen av dessa regler har pågått parallellt med övrig straffrättslig utveckling, främst sedan införandet av SL 1865. Konkurrensreglerna påverkar i hög grad hur brottsliga gärningar bedöms och straffas. Ändå finns det relativt lite skrivet och reglerat i svensk doktrin, förarbeten och författning. Om domstolen vid bedömning av en viss händelse kommer fram till att flera brott har begåtts och att inga andra möjliga lösningar finns i lag eller praxis, skall den åtalade dömas till gemensamt straff för flera begångna brott och situationen är alltså sådan att den dömde döms i vad som kallas brottskonkurrens; ett gemensamt straff för flera brott. Jareborg och Leijonhufvud är överens om grundproblemet med konkurrensläran, nämligen att den ledning rättstillämparen får i förarbeten och motivvutalanden är allt för liten. Riskerna de ser är också relativt lika och det är främst att konkurrensfrågor, på grund av ovan nämnda svårigheter, i allt för låg utsträckning behandlas i svenska domstolar och att risken för ojämn rättstillämpning och dålig förutsägbarhet därmed får anses stiga. Gällande terminologi och metod däremot skiljer sig deras åsikter åt och det tydligaste exemplet rör subsidiaritetsklausuler och huruvida dessa över huvudtaget skall räknas till konkurrensläran eller inte. / The rules of competition constitues a part of the Swedish system of criminal law and the development of those rules have run parallel to the development of the system as a whole; principally since the introduction of The Swedish Penal Code in 1865. The rules of competition do have a great impact on the judgements and punishments of criminal actions; in spite of that not much is written about it in the doctrine nor regulated in law. If the court finds that more than one crime have been committed and that neither the law or the established practice gives any other solution, the person charged should be sentenced to one joint punishment for all his crimes. He has been sentenced in what is in Swedish called brottskonkurrens; competition of crimes’. The two Swedish professors of law Mr Nils Jareborg and Ms Madeleine Leijonhufvud agree that the fundamental problem with the rules of competiton is that the guidance that the judges get from the practice on issues of competition is too weak. Mr Jareborg and Ms Leijonhufvud also agree on the risks following this lack of guidance; These are mainly that the courts won’t deal with rules of competition and that, as a reasult of the above, unequal judgements may be the consequence. On the contrary, they are not in agreement on the terminology nor the methods of the rules of competition. The most obvious example of this disagreement is their opposite views on whether the rules of subsidiary should be seen as a part of the rules of competition or not.

I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.

No description available.

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att beskriva samt reflektera över hur gällande rätt har utvecklats genom rättspraxis när det gäller regleringen avseende ansvar vid medverkan till brott. Ytterligare ett syfte är att försöka tydliggöra var, och om, några juridiskt relevanta gränser mellan gärningsmän, medgärningsmän och medhjälpare kan utläsas ur praxis. För att genomföra uppsatsen har lag, förarbeten, rättsfall och doktrin studerats. De slutsatser som kan dras av praxis när det gäller gränsdragningarna är att det krävs relativt lite av en person för att han ska kunna dömas som medverkande till brott. Som utgångspunkt nämn "Rockfallet" där en man döms för medhjälp till misshandel då han hållit en bekants rock medan han misshandlar och rånar en fotgängare och där jämförelse med den straffria gärningen att med gillande min stå och se på ett slagsmål görs. I uppsatsen presenteras även flera andra rättsfall som illustrerar gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området. När det gäller gränsdragningen mellan en gärningsman, en medgärningsman och till viss del även en medhjälpare konstateras att praxis till viss del visar på en ojämn rättstillämpning som i några fall kan beskrivas som rättsosäker. Detta medför att några säkra slutsatser inte kan dras av materialet. Den konturen som dock kan utläsas är att ett gemensamt handlande, föregått av ett samråd, blir straffbart såsom medgärningsmannaskap. När omständigheterna medför att det brister i det gemensamma handlandet eller i samrådet blir utgången i målet i vissa fall svår att förutse. Ytterligare en aspekt är att den bristande förutsebarheten till viss del kan bero på att området endast är praxisreglerat, uttryckligt lagstöd saknas i många fall. För att komma till rätta med den bristande förutsebarheten och rättsosäkerheten är ett förslag till lösning att lagstiftaren i lag reglerar de fall där straffbarhet kan inträda trots att rekvisiten i det aktuella straffstadgandet inte uppfyllts.

Förevarande uppsats belyser de fall då en förälders utvisning på grund av brott medför men för den tilltalades barn och i vilken mån det ska beaktas då domstolen fattar beslut i utvisningsfrågan. Enligt art 3 Barnkonventionen och 1 kap 10 § Utlänningslagen (2005:716), UtlL, ska barnets bästa beaktas vid ärenden som rör barn. Principen om barnets bästa medför emellertid inte att barns intressen i alla lägen ska vara utslagsgivande. 8 kap 8 § UtlL är utformad att utgöra avvägning mellan behovet av effektiv allmän och individuell utlänningskontroll och humana aspekter, varför skäl som talar emot utvisning måste prövas om förutsättningar för utvisning är uppfyllda. Skäl emot utvisning framgår av 8 kap 11 § UtlL. Samhällets reaktion gentemot brottslighet ska vara proportionerlig med de följder som utvisning skulle medföra sett till den tilltalades samhällsanknytning. Enligt 8 kap 11 § 2 p UtlL ska särskilt beaktas om utlänningen har barn i Sverige, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av ett utvisningsbeslut. Bestämmelsen är av betydelse ur två perspektiv; vid anknytningsprövning och bedömningen vilken hänsyn som ska tas till den tilltalades barn. Principen om barnets bästa medför skyldighet för domstolen att utreda, beakta och redovisa barnets bästa. Den vikt som ska läggas vid barnets bästa är beroende av vilket behov barnet har av kontakt med föräldern, hur kontakten tidigare varit och hur den skulle komma att påverkas om föräldern utvisades, samt skäl som talar för utvisning; den tilltalades brottslighet och risk för återfall i brott. Både förälderns brottslighet och förhållningssätt gentemot barnet är således av direkt betydelse för barnets möjlighet att få sina intressen iakttagna när utvisningsfrågan avgörs. Praxis har visat att beslutsunderlag inte sällan saknas till följd av domstols bristande utredning av barnets situation. Utvisning av föräldrar presumeras ofta vara i strid med barnets bästa utifrån generella antaganden om barns behov. Det är dock av stor vikt att domstolen gör en bedömning av barnets situation i det enskilda fallet för att på bästa sätt åstadkomma en rättstillämpning som är enhetlighet men samtidigt flexibel och utgör ett verkligt beaktande av barnets bästa. Ökat mått av enhetlig kan uppnås genom mer utförliga resonemang i domskälen då dessa kan utgöra vägledning i andra fall. Flexibiliteten kan öka om den befintliga möjligheten till anpassning av tid för återreseförbudet används för att mildra utvisningsbeslutets negativa effekter för barnet i fall då skäl som talar för utvisning endast är måttligt övervägande.

No description available.

I denna examensuppsats har jag granskat bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken (1962:700) (BrB) samt undersökt vilket eller vilka rekvisit i lag­stift­ning­en som medför särskilda pro­blem för dess tolkning och tillämpning. Syftet med upp­satsen har varit att presentera förslag på hur problemen kan lösas genom att ta fram ett lag­förslag med de ändringar som jag anser är nöd­vän­di­ga för att få en mer lättil­lämpad lag­­stiftning. Syftet har även varit att undersöka hur dessa än­dring­ar bör göras för att säker­ställa att bestämmelsen överensstämmer med de ända­mål som Sverige åta­git genom ett antal inter­natio­n­ella instrument. Lagförslaget presenteras i en bilaga nedan (Bilaga A). Utifrån det ovan beskrivna syftet är uppsatsen upplägg enligt följande. I upp­sats­ens första kapitel presenteras en bakgrund samt en problemformulering där jag redogjort kort för bestämmelsen om människo­handel i 4 kap. 1 a § BrB samt för de problem som tidi­gare uppmärksammats vad gäller tolkningen och tillämpningen av be­stäm­melsen. Det handlar om lagstiftningens utformning och hur den bidrar till att be­stäm­melsen är så pass svårtillämpad att det finns en risk att den inte lever upp till de ändamål som kom­mer till uttryck i de inter­na­tion­ella instrument som Sverige å­ta­git. Det kan även medföra att lag­stiftningen uppfattas i termer av ”en vingklippt ängel”, vilket innebär att lag­stif­ta­rens ambitioner om att kunna bekämpa män­nisko­handel på ett effektivt sätt inte kan till­godo­ses till följd av de brister som den nuvarande utformningen bidrar till. Utöver detta pre­sen­teras även metodvalet för uppsatsen som är en rättsdogmatisk metod utifrån ett straff­­­rättsligt perspektiv. I kapitlet har jag även redogjort för de avgränsningar som gjorts för upp­sats­ens fram­ställning samt presenterat en disposition för de övriga kapitlen i uppsatsen. I uppsatsen andra kapitel följer en redogörelse för människohandelns utbredning både inom Sverige samt på ett globalt plan, där fokus varit riktat mot att visa på de kännetecken som är typiska för människohandelsbrott. Av det material som redovisats i kapitlet framgår att människohandel är en omfattande brottslighet som tar sig uttryck på många olika sätt. Det som är gemensamt för alla former av människo­handel är att det är fråga om brottsoffer som på något sätt tvingats in en form av exploaterande, vilket kan innebära allt från att prostitution, tvångsarbete, kriminalitet eller tiggeri. I uppsatsen tredje kapitel redovisas gällande rätt i förhållande till bestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB med fokus på såväl internationell som nationell rätt. Det internationella instrument som är centralt för hur en nationell bestämmelse mot människohandel bör utformas är det s.k. Palermo­­proto­kollet, av vilket det bl.a. framgår vilken definition av människohandel samt vilka ändamål som ska gälla för utformningen av en nationell lagstiftning. Utöver de internationella instrument som presenterats i kapitlet har jag även redogjort för den svenska bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § BrB samt för de tre momenten om handelsåtgärder, otillbörliga medel och exploa­te­rings­syfte som utgör huvud­re­kvi­si­t­en i lagstiftningen. I kapitlet har jag också redo­gjort för de bestämmelser som är näraliggande 4 kap. 1 a § BrB, bl.a. om koppleri­ i 6 kap. 12 § BrB samt om människo­smuggling i 20 kap. 8-9 §§ ut­län­nings­lagen (2005:716) (UtlL). I uppsatsen fjärde kapitel följer en redogörelse för tolkningen och tillämpningen av 4 kap. 1 a § BrB, där jag granskat ett urval av de rättsfall som tillkommit efter att bestäm­mel­s­en om människohandel i 4 kap. 1 a § BrB revideras 2010. Syftet med detta är att under­­söka vilket eller vilka rekvisit i lagstiftningen som innebär svårigheter för tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen. Utifrån detta material har det varit möj­ligt att dra vissa slutsatser som sedan kommit att utgöra underlag för diskussionsdelen i det nästkommande kapitlet. Slutligen i uppsatsen femte kapitel förs en diskussion utifrån det material som pre­sen­terats i de övriga kapitlen. En sammanfattning av diskussionsdelen är att jag funnit att en särskild översyn krävs för två av de tre momenten. Det handlar om re­kvi­si­t­et om otillbörliga medel samt det s.k. exploateringssyftet. Utifrån detta har jag sedan fört en diskussion om vilka ändringar som jag anser är nödvändiga samt hur dessa bör göras för att de ovan nämnda ändamålen ska efterlevas på ett adekvat sätt. Mitt förslag är att re­kvi­sitet om de otillbörliga medlen bör förtydligas och att det därmed är en god idé att an­passa rekvisitet ytterligare efter Palermoprotokollets definition av vad som ut­gör ett sådant medel. Utöver detta anser jag även att exploateringssyftet bör revideras genom att låta införa ett generellt uppsåtsrekvisit i lagstiftningen. Syftet med detta är att under­lät­ta för uppsåtsbedömningen vid prövningen av 4 kap. 1 a § BrB. Kapitlet avslutas sedan med övriga kommentarer som jag ansett vara relevanta för diskussionsdelen. / In the following Master’s Thesis, I have made an examination on the Swedish re­gu­la­tion on human trafficking in Chapter 4 Section 1 of the Swedish Penal Code (1962:700) (BrB) and scrutinized which of the necessary prerequisites within the regulation that in­du­ces specific problems for its judicial interpretation and the adjudication process. The purpose for the Master’s Thesis has been to present a bill with the proper changes, which I believe are necessary to gain a better administration of the law. The purpose of the Master’s Thesis has also been to examine how the amendment can alter a more appro­priate use so that it corresponds with the commitments that Sweden has signed through different international treaties. The bill is presented in Swedish in an appendix below (Bilaga A).             In the first chapter of the Master’s Thesis, I present a background of the regulation and the problems that have come to be associated with its judicial interpretation and adju­dication process. The central issue regarding the two has to do with the design of the regulation, leading to difficulties with the administration of the law. This could lead to the risk of not fulfilling the commitments within the international treaties that Sweden has signed. It could even mean that the regulation only is viewed on as an “angel without wings”, meaning that the will and ambition of the legislator on comba­ting human trafficking in an effective way is undermined due to the flaws of the regulation.             In the second chapter, I have presented the recent findings from different reports and in­vestigations on human trafficking, both in Sweden but also on a global perspective. From these findings, it has been shown that human trafficking is a comprehensive cri­mi­nality that expresses itself in many ways. The common trait of all forms of human traffic­king is that the victims of crime are somehow forced to comply in some form of ex­ploitation. The exploitation can include everything from prostitution, forced labor, parti­cipation in criminal acts or mendicancy.             In the Master’s thesis’ third chapter, the current applicable law is presented in com­parison with the regulation in Chapter 4 Section 1 of the Swedish Penal Code, focusing on both the international commitments that Sweden has signed and national law. The central international treaty that has given most impact on how the national regulations should be designed is the so-called Palermo Protocol. The Protocol contains both a global definition of what is to be recognized as human trafficking as well as which purposes that a national law should conform in order to fulfill an appropriate inter­pretation of the protocol. Other than mentioned above, the chapter contains a thorough pre­sentation on the regulation in Chapter 4 Section 1 of the Swedish Penal Code and its main necessary prerequisites, actions, improper means and purpose of exploitation, as well as a presentations of the regulations that are relevant when comparing the re­gulation on human trafficking, such as the regulation on procuration in Chapter 6 Section 12 of the Swedish Penal Code and the regulations on trafficking in persons in Chapter 20 Section 8 and Section 9 of the Swedish Aliens Act (2005:716) (UtlL).             In the forth chapter, I have examined some of the decisions that have been after the last review of the regulation on human trafficking in 2010. The purpose of this exa­mi­nation has been to scrutinize which of the main necessary prerequisites that have caused bigger or minor difficulties for the judicial interpretation and the adjudication process of the law.          In the final chapter, a discussion is brought up based upon the material that has been pre­sented in chapters above. A summary on what my conclusions are is that I believe that a review is necessary on two of the three main necessary prerequisites, mainly the im­proper means and the purpose of exploitation. Based on these conclusions, I have con­tinued bringing up a discussion on what changes that I believe are crucial, as well as how these changes should be done so that the regulation is in accordance with the above-mentioned commitments. In my opinion, the necessary prerequisite on improper means needs to be more properly defined, meaning that it should be designed more in accord­ance with the Palermo Protocol than it is today. Also regarding the prerequisite on purpose of exploitation, it is my belief that a general intention requisite should be inserted within the regulation, with the purpose of facilitating for the judicial review of the law. The chapter finishes of with a section of other remarks that I find beneficial for the discussion.

No description available.

De senaste decennierna har svensk politik präglats av såväl straffutvidgningar som straffskärpningar. Detta är något som står i bjärt kontrast mot den förhållandevis återhållsamma straffpolitik som Sverige historiskt sett har fört. Forskning tyder emellertid på att strängare straff kan få oönskad effekt. Mot bakgrund av detta ville vi undersöka hur olika partier resonerar i straffrättsfrågan. Utifrån frågeställningen: “Vilka underlag använder politiker sig av för motivera kriminalpolitiska åtgärder med avseende på straffrätten?” Är studiens syfte att undersöka huruvida det skiljer sig i hur kriminalpolitiska åtgärder rättfärdigas beroende på parti. De partier som granskas är Centerpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. För att åskådliggöra hur politiker själva resonerar kring kriminalitet skärskådas ett antal motioner som väckts av ledamöter från dessa riksdagspartier. Motionerna i fråga behandlar påföljder för mord, misshandel och sexualbrott. Detta är en kvalitativ studie där arbetet skett induktivt och där en konventionell innehållsanalys har tillämpats. Analysarbetet har skett mot bakgrund av Anthony Giddens struktureringsteori och Ulrich Becks teori om Risksamhället. Dessa teorier har dessutom kompletterats med två teorier om straff samt en teori om legitimitet. Utifrån resultatet kan det sägas att samtliga undersökta partier har det gemensamt att deras förslag hänvisar till en anonym allmänhet. Trygghet är en central fråga och samtliga partier betonar vikten av att allmänheten hyser tillit till rättssystemet. Det råder även samstämmighet bland partierna kring att brottsoffret ska stödjas. Synen på gärningspersonen skiljer sig emellertid åt och straffutvidgningar respektive straffbegränsningar kan generellt härledas till den straffrättsteori partierna bekänner sig till. Alla partier utom Vänsterpartiet vill, i varierande grad, se straffskärpningar och de skäl som anges tar ofta avstamp i straffvärdesresonemang och hänvisningar till den allmänna rättskänslan samt återupprättelse för brottsoffret. Vänsterpartiet ser hellre att man arbetar preventivt och då de ser kriminalitet som en följd av ett social misslyckande föreslås ofta lösningar som syftar till att åtgärda problem i samhället eller hos individen själv till exempel vad gäller det psykiska måendet. För att legitimera sina förslag hänvisar de olika partierna, om än i varierande grad, till statistiska källor.