Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel. Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna. Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver ha särskilt stöd i lag. Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade straffbestämmelser. Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas. Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras rättssystem.

No description available.

No description available.

No description available.

I och med den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet har brottet våldtäkt och dess utformning återigen blivit föremål för livlig politisk diskussion. Opinionen för den föreslagna regleringen formades i stort efter ett antal uppmärksammade våldtäktsmål i början av 2010-talet. Vissa jurister kritiserade rättsfallen för hur frågan om uppsåt hanterats, men denna fråga har inte uppmärksammats särskilt vid framarbetandet av den föreslagna regleringen.Hur gränsdragningen mellan uppsåtligt respektive oaktsamt handlande ska dras har länge diskuterats i juridisk doktrin. I rättsfallet NJA 2004 s. 176 slogs det fast att likgiltighetsuppsåt är den uppsåtsform som utgör uppsåtets nedre gräns i svensk rätt. Likgiltighetsuppsåt innebär i korthet att en gärningsperson inser risken för att en viss följd kan inträda genom sitt handlande, samt att hen är likgiltig inför att följden faktiskt inträder. Att följden inträder genom hens handlande är inte ett skäl för gärningspersonen att avstå från handlandet.Underrätter verkar ha haft problem med att tillämpa kriterierna för likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål. Domstolar tenderar att beskriva hur bedömningen av uppsåtet gått till på ett kortfattat sätt, att använda sig av begrepp som snarare för tankarna till en mer kvalificerad uppsåtsform och att underkänna uppsåt, trots att en korrekt tillämpning av kriterierna för likgiltighetsuppsåt i vissa fall hade kunnat innebära att uppsåt förelegat. Detta kan möjligen bero på att våldtäkt är ett brott som inte kräver att en viss följd inträder, utan endast att vissa omständigheter föreligger vid vissa sexuella handlingar, vilket innebär att kriterierna för likgiltighetsuppsåt inte passar för våldtäktsbrottet. Det är även tänkbart att underrätterna tycker att kriterierna för likgiltighetsuppsåt är så svårtillämpade, att de helst undviker att använda sig av dem.Om den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet skulle antas, så kommer inte tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål påverkas i praktiken. Detta eftersom våldtäktsbrottet inte heller med den föreslagna regleringen skulle innebära att en följd inträder. Att det även föreslås att våldtäkt begången av oaktsamhet ska kriminaliseras är inte heller något som nämnvärt skulle påverka tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål.För att domstolar ska kunna tillämpa likgiltighetsuppsåt korrekt i mål som rör brott som inte innefattar någon följd, som är fallet vid våldtäkt, samt för att uppnå ett fullgott skydd för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten borde Högsta domstolen lämna vägledning om hur kriterierna för likgiltighetsuppsåt bör tillämpas i våldtäktsmål.

No description available.

No description available.

Alla brott klaras inte upp på en gång. I vissa fall hinner det gå lång tid mellan ett brott och dess efterföljande rättegång. Vad händer då och varför? När lång tid har förflutit efter ett brott kan detta leda till att brottet hinner preskriberas enligt BrB 35:1. I fall då lång tid förflutit efter ett brott, men inte så lång tid att preskription inträtt, kan BrB 29:5 första stycket tredje punkten aktualiseras. En tillämpning av BrB 29:5 första stycket kan leda till strafflindring om ovanligt lång tid gått sedan brottet.   Uppsatsen behandlar dels övergripande de bakomliggande motiven till påföljdssystemet i stort och dels motiven till preskriptionsinstitutet och billighetshänsynen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten. Under senare år har preskription avskaffats för fler och fler brott, vilket detta arbete redogör för. Även artikel 6.1 EKMR angående rätten till rättegång inom skälig tid berörs, dock i något mindre utsträckning. Det sker även en jämförelse mellan dessa tre rättsliga institut.   Genom detta arbete utreds huruvida tidens påverkan på straffprocessen bör bli föremål för förändring på grund av den utveckling som skett i samhället, både på ett tekniskt plan och på ett mer ideologiskt plan. Uppsatsen problematiserar tidsaspekten inom straffprocessen mot bakgrund av de idéer som ligger till grund för dagens utformning av systemet.   I uppsatsen konstateras att det finns tendenser till att brottsofferperspektivet fått ett större utrymme inom straffprocessen under senare år. Detta tillsammans med samhällets utveckling i övrigt kan, enligt denna framställning, leda till att långa tidsavstånd inte längre bör ha sådan påverkan som det historiskt sett har haft genom preskription och billighetsskäl. I takt med den fortsatta utvecklingen kan dessa rättsliga institut komma att behöva utvärderas ytterligare.

Terrorism är ett omfattande problem som innebär en stor påfrestning för drabbade samhällen. För att ytterligare motverka terrorism anses det finnas ett behov av att utveckla och stärka det straffrättsliga regelverket. De senaste åren har frågan om kriminalisering av deltagande i en terroristorganisation varit föremål för särskilt intresse, vilket resulterat i ett förslag om ett så kallat deltagandebrott. Ett deltagandebrott sägs utgöra ett viktigt komplement till den straffrättsliga terrorismlagstiftningen genom att det omfattar gärningar som i dagsläget inte träffas av straffansvar. I uppsatsen analyseras förslaget om att kriminalisera deltagande i en terroristorganisation med fokus på dess förhållande till föreningsfriheten och befintlig straffrättslig terrorismlagstiftning. Särskild uppmärksamhet ägnas innebörden och implikationerna av vissa centrala begrepp i det föreslagna deltagandebrottet samt lämpligheten i att införa ett deltagandebrott i svensk rätt. Analysen görs mot bakgrund av terrorismlagstiftning och grundlag i norsk och dansk rätt för att finna vägledning i frågan om hur ett deltagandebrott kan konstrueras och förenas med föreningsfriheten. Av uppsatsen framgår att en ändring av grunderna för att begränsa föreningsfriheten i 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen möjliggör en bred kriminalisering av deltagande i en terroristorganisation. En grundlagsändring är emellertid endast ett första steg mot ett deltagandebrott. Innan ett deltagandebrott införs i svensk rätt måste det stå klart att detta är en lämplig åtgärd från ett straffrättsligt respektive ett konstitutionellt perspektiv. I uppsatsen framhålls att det är möjligt att ifrågasätta lämpligheten i att införa ett deltagandebrott då det kan sägas vara en riskabel lagkonstruktion med osäker effektivitet som begränsar en i svensk rätt högt stående grundlagsstadgad frihet. Det får åtminstone sägas vara påkallat att lagstiftaren genomför och redovisar en mer djupgående analys kring varför deltagandebrottet är en lämplig åtgärd att tillgripa mot terrorism.

No description available.