Tryckfriheten är en grundval för demokratin. Samtidigt har den en baksida, nämligen vad som i uppsatsen och i folkmun kallas för mediedrev. Denna företeelse har liknats vid det sista dödsstraffet vi har kvar i Sverige. I uppsatsen utvärderas skyddet för enskilda som utsätts för mediedrev ur ett såväl straffrättsligt som straffprocessrättsligt perspektiv. Hur ser skyddet ut? Är det tillgängliga skyddet tillräckligt? Är några förändringar påkallade på ett juridiskt plan? Det är dessa frågor som uppsatsen fokuserar på att utreda och besvara.

Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.

The subject of this essay is passivity regarding criminal activity, more specifically the which responsibility the passive observer holds regarding an ongoing crime. The essay is handling three different viewpoints regarding this question; pure omissions, omissions regarding a legal responsibility to act and omission regarding participation in another’s criminal activity. The essay also briefly handles the question regarding whether a, general, legal responsibility to act in an emergency would help to clarify the current legal situation regarding passivity.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

The laws regulating the financial markets allow the Swedish Financial Supervisory Authority (SFSA) and the courts to consider certain mitigating circumstances when deciding which sanctions to impose on an undertaking that has violated its obligations under the relevant laws. One such mitigating circumstance is cooperation with the SFSA during its investigation of the violation. Chapter 15 section 1 c of the Banking and Financing Business Act (2004:297), for example, states that the SFSA may consider whether the undertaking, to a significant extent, through active coop­eration, has facilitated the SFSA’s investigation. This paper explores two aspects of cooperation as a mitigating circumstance; first, by studying the law, relevant preparatory works, similar provisions in competition law and criminal law, and legal literature, what kind and extent of cooperation may be considered in decisions on sanctions, and second, by examining decisions by the SFSA and the courts regarding sanctions, how the law is applied in practice. The key finding is that such cooperation that significantly facilitates the SFSA’s ability to prove a violation should be considered relevant. This should arguably include cooperation making the SFSA aware of a committed violation – self-incrimination – as well as cooperation that takes place after the SFSA has initiated an investigation. It is also clear that only cooperation that goes beyond the expected level of cooperation is relevant. Cooperation with the SFSA has not been considered a factor in the decision on which sanction to impose in any of the cases decided during the investigated period. Due to a consistent lack of thorough explanations for the grounds of the decisions, no convincing conclusions may be drawn from the study regarding how the SFSA and the courts apply the law. However, cooperation with the SFSA is only one of several circumstances that should be considered when deciding on sanctions. It is therefore not unlikely, as some cases do indicate, that the SFSA and the courts in individual cases may disregard cooperation that would be considered sufficiently extensive, when other factors, such as the severity of the violation, support an overall view that it is not appropriate to consider mitigating circumstances in that particular case.