Den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång utgör en grundpelare i en rättsstat och regleras i såväl artikel 6 EKMR som 2 kap. 11 § 2 st. RF. Rätten till en rättvis rättegång i enlighet med både EKMR och RF tar sikte på att en rättegång dels ska genomföras inom skälig tid, dels att rättegången ska genomföras inför en oavhängig och opartisk domstol. För att rättigheten ska uppfyllas i enlighet med EKMR och RF, föreligger vägledning samt principer utformade av Europadomstolen som måste beaktas vid bedömningen om en rättegång bedrivits rättvis eller inte. Rätten till en rättvis rättegång kan omfatta flera olika element, varav ett av elementen är tillfredsställande handläggning. För att en rättegång ska uppfylla sitt syfte, krävs att rättegången genomförs under sådana former att parterna kan följa det som sker under förfarandet. Till bedömningen om en rättvis rättegång genomförts ska dessutom målets karaktär tas i beaktandet. Detta innebär att mål som förutsätter särskild skyndsam handläggning, till exempel ungdomsmål, särskilt måste uppfylla kraven i artikel 6.1 EKMR. Då barn anses utgöra en särskilt utsatt grupp krävs det speciellt skydd i syfte att värna om deras rättigheter. I BK stadgas barns rättigheter och konventionen är tillämplig på alla individer under 18 år. De stater som ratificerat BK måste således respektera konventionen och rapportera vilka åtaganden som vidtagits för att efterleva den. Barns rättighet att komma till tals och uttrycka sina åsikter tillfaller alla barn under 18 år och innebär att såväl domstolar som andra beslutsfattande organ måste anpassas i avsikt att inkludera barnen. Det kan till exempel handla om särskilda förberedelser för barn innan en rättegång och att anamma ett barnrättsperspektiv i syfte att genomsyra verksamheterna med en förankring i BK. Inom nationell rätt föreligger ett skyndsamhetskrav i ärenden som rör unga lagöverträdare och en allmänt vedertagen princip är att tiden mellan samhällets reaktioner och den unga lagöverträdarens brott bör vara så kort som möjlig. Samhällets inställning gentemot unga lagöverträdare ska även vara konsekvent och tydlig samt ska handläggningen av pedagogiska skäl bedrivas skyndsamt. I en rapport från Brå och i en granskning från Riksrevisionen har det framgått att det förekommer svårigheter i att leva upp till det lagstadgade skyndsamhetskravet för handläggning av ungdomsärenden i 4 § LUL. Riksrevisionen fann att den totala handläggningstiden är alltför långdragen. Polisen drar ut på tiden vid förundersökningen, åklagaren tar lång tid på sig att fatta beslut i åtalsfrågan och TR överskrider tidsfristen genom långdragna mål. Utöver det redovisade, förlängs handläggningstiderna ytterligare genom att socialtjänsten tar lång tid på sig att författa sina yttranden till TR. Europakommissionen har uttalat att i de fall en ung person är brottsmisstänkt, ska denna behandlas utifrån hans eller hennes ålder och mognad. Domstolsförfarandet måste således anpassas i avsikt att trygga den unges möjlighet att förstå och delta i rättegången. Om en ung person inte förstår förfarandet medför det att han eller hon inte kommer vara tillräckligt delaktig under rättegången, vilket påverkar den unges rätt att göra sin röst hörd och komma till tals i enlighet med BK. Unga lagöverträdare särbehandlas inom straff- och processrätt i förhoppning om att motverka att ungdomar identifierar sig som kriminella samt därigenom dras till ett umgänge med andra kriminella personer. Det finns även förhoppningar om att rättsprocessen ska fungera som en markör med en preventiv verkan. Brottmålsrättegångar är dock i huvudsak utformade av vuxna och för vuxna. Barn och unga brottsmisstänkta är således föremål för samma rättsprocess som vuxna utan någon faktisk anpassning efter deras ålder samt mognad. Under år 2002 gjorde Brå en utvärdering av reformen för påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare som trädde i kraft år 1999. Utvärderingen utmynnade i en rapport där Brå intervjuade sju ungdomar om deras upplevelser kring rättegången. Brå uppmärksammade särskilt två uppfattningar genom att lyssna till ungdomarna. De unga anförde att de inte alltid kände sig införstådda på hela förfarandet och på vad som sades samt att de inte ansåg sig komma till tals i tillräcklig stor omfattning. Uppsatsen undersöker huruvida unga lagöverträdares upplevelser av rättegångar kan anses vara stridande mot rätten till en rättvis rättegång och når slutsatsen att unga lagöverträdare inte får sin rätt till rättvis rättegång helt tillgodosedd. Rättigheten, som består av kriterierna skälig tid och oavhängig samt opartisk domstol, kan med anledning av bristerna som konstaterats i uppsatsen anses vara kränkt. Den oskäliga handläggningstiden i kombination med risk för att domare skapar sig förutfattade meningar om de unga tilltalade, kan anses strida mot rätten till en rättvis rättegång i enlighet med såväl EKMR som RF. I uppsatsen undersöks även domstolens möjlighet att förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i avsikt att åstadkomma en preventiv effekt mot ungdomskriminalitet. Till följd av att rättegångarna i huvudsak är utformade efter en vuxen person, blir slutsatsen att domstolen inte kan förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i tillräckligt hög utsträckning. Avsaknaden på ett barn- och ungdomsperspektiv under rättegångar kan därmed hindra att den preventiva straffrättsliga effekten gentemot ungdomskriminalitet vinner slagkraft. Det krävs att straffrätten uppfattas som trovärdig för att domstolen ska kunna uppnå en preventiv effekt gentemot ungdomskriminalitet; domstolens agerande och behandling av unga lagöverträdare är således en avgörande faktor i hur straffrätten uppfattas. De ungas upplevelser av rättegångar kan därmed indikera på att domstolen inte till fullo lyckas förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna. I fråga om vilken effekt som unga lagöverträdares upplevelser av rätt rättegångar kan medföra, dras slutsatsen att en stor risk för stigmatisering och fortsatt brottsbenägenhet föreligger. Genom att försumma de ungas rättigheter under en rättegång, förblir risken stor att de lämnar rättssalen utan någon påverkan på deras framtida beteende. Sammantaget avrundas uppsatsens slutsats med att framhålla att det krävs mer forskning beträffande ungas upplevelser av rättegångar inom ramen för rätten till en rättvis rättegång. Mer forskning skulle resultera i en vidare inblick i den problematik som det nyliga nämnda innebär. Denna forskning bör vara väsentlig då det behandlar unga individer och deras framtid. / The human right to a fair trial is a cornerstone in a constitutional state and is regulated in both article 6 of the ECHR and in RF, the Swedish constitution chapter 2, paragraph 11, section 2. The right to a fair trial according to both the ECHR and RF requires that a public trial is to be held within a reasonable time and that the trial is to be held before an independent and impartial court. In order for the right to be met in accordance with the ECHR and RF, there are guidelines and principles formulated by the European Court of Human Rights, which must be taken into consideration when assessing whether a trial has been held fairly or not. In order for a trial to be assessed as fair, the minimum guarantees in Article 6.3 ECMR must be met. The right to a fair trial includes several different elements; one of the elements is fair dealing. In order for a trial to fulfill its purpose, it is required that the trial is held in such a way that the parties can follow what is happening during the proceedings. In the assessment of a fair trial, the type of the trial has to be taken into consideration. This means that trials that require special urgent procedures, such as trials concerning juvenile offenders, must especially meet the requirements of article 6 of the ECHR. Children are considered a particularly vulnerable group and are therefore in need for special protection in order to guard their rights. The UN Convention on the Rights of the Child (the Child Convention) regulates children's rights and applies to all individuals under the age of 18. The states that have ratified the Child Convention, must respect the Convention and give an account of the commitments that have been made to comply with it. A child’s right to speak and express its views applies to all children and means that both courts and other decision-making intuitions must be adapted for the purpose of including the children. This could for example include special preparations for children. According to Swedish national law there is an urgency requirement in cases involving juvenile offenders and the time between reactions from society and the juvenile’s crime should be as short as possible. Both a report from Brå and a review by Riksrevisionen, has shown that there are difficulties in complying with the urgency requirement for dealing with youth cases in 4 § in LUL. The European Commission has stated that in cases where a young person is suspected of a crime, the trail should be adapted according to his or her age and maturity. The court procedure must therefore be adapted in order to ensure the young person's ability to understand and participate in the trial. If a young person does not understand the procedure, he or she will not be involved during the trial, which affects the right of the young person to have his hear voice heard and speak in accordance with the Child Convention. Young offenders are treated differently in criminal and procedural law in the hope of preventing young people from identifying themselves as criminals. Criminal proceedings are however, mainly designed by adults and for adults. Children and juvenile offenders and victims of crime are therefore subject to the same legal process as adults without any actual adaptation. In 2002, Brå interviewed seven young people about their experiences of the trial. Attention was drawn to two perceptions by listening to the young people. The young people said that they did not always feel fully aware of the whole procedure and what was said and that they did not consider themselves being heard during the proceedings. This essay investigates whether juvenile offenders’ experiences of their trials can be regarded as conflicting with the right to a fair trial. The essay reaches the conclusion that juvenile offenders do not get their right to a fair trial fully met. The right consisting of the criteria of reasonable time and independent and impartial court may, as a result of the faults found in the essay, be considered to be violated. The unreasonable processing time combined with the risk that judges create prejudiced opinions about the young offenders can be considered to conflict with the right to a fair trial in accordance with both the ECHR and RF. The essay also studies the Court's ability to communicate the fundamental principles of justice to juvenile offenders in order to achieve a preventive effect against juvenile crime. The conclusion is that the trials are mainly designed for adults, which can result in difficulties for the court in communicating the fundamental criminal justice principles to juvenile offenders. The neglect of a child and youth perspective during trial may therefore prevent the preventive criminal justice effect against juvenile crime. Concerning the effect of trial for juvenile offenders, the conclusion is that there is a high risk of stigmatization and continued crime. By neglecting the rights of the young people during a trial, the risk remains high that they leave the courtroom without any effect on their future behavior. All in all, the essay finds that more research is needed on the experiences of juvenile offenders in the context of the right to a fair trial. More research would result in a larger insight into the problem.

No description available.

No description available.

No description available.

Begrepp som personlig integritet, sexuell självbestämmanderätt samt sexuell integritet är vedertagna begrepp inom juridiken som används av såväl lagstiftare, rättsväsende och doktrin, men trots detta finns det ingen egentlig definition av endera begreppen.    Jag har i den här uppsatsen visat att sexuell integritet innebär rätten för den enskilde att själv bestämma när, var, hur och med vem denne vill delta i en sexuell aktivitet. En sexuell aktivitet innebär i sin tur utförande av eller deltagande i en sexuell handling, eller att försätta sig i en sexuell situation. Ett sexualbrott innebär därmed att en person inkräktar på den enskildes rätt till detta val.    Våldtäkt har funnits vara urtypen av sexualbrotten. Om en gärning anses utgöra en våldtäkt, utgör den därmed även en kränkning av den utsattes sexuella integritet. Innebörden av den senaste utformningen av våldtäktsbrottet samt vad det innebär att delta frivilligt har diskuterats. Definitionen av frivillighet är av vikt, då detta sedan 1 juli 2018 är den nedersta gränsen för när en gärning utgör en våldtäkt. Vidare illustrerades den osäkerhet som råder inom rättsväsendet gällande straffvärderingen av våldtäkt. Anledningen till denna osäkerhet är frågan om hur stor påverkan det nya rekvisitet om frivillighet bör ha, då det ansetts göra att fler gärningar kan klassificeras som våldtäkt än tidigare.    Hämndpornografi har länge behandlats enbart som ett förtalsbrott, det vill säga ett brott mot någons ära och anseende. Numera kan hämndpornografi, det vill säga akten av att sprida sexuellt eller naket material på en annan utan dennes tillåtelse, även behandlas enligt de nya paragraferna om olaga integritetsintrång i 4 kap 6 c, d §§ BrB. Olaga integritetsintrång innefattar även andra typer av gärningar, varför jag valde att hålla mig till termen hämndpornografi för att underlätta för läsaren.    Olaga integritetsintrång utgör ett brott mot den enskildes frihet och frid, eller med andra ord dennes personliga integritet. Jag har i den här uppsatsen argumenterat för att hämndpornografi bör urskiljas från resterande punkter i 4 kap 6 c § BrB, då spridande av bild eller annan uppgift om någons sexualliv, samt spridande av bild på någons helt eller delvis nakna kropp har andra skyddsområden jämfört med övriga punkter, nämligen att de båda utgör intrång på den enskildes sexuella integritet. Detta har skett genom problematisering av förarbetena till lagen, analys av relevanta rättsfall samt belysande av utsattas berättelser om hur hämndpornografi påverkat dem.    Utöver detta har jag även påvisat att det behövs ytterligare vägledande praxis för att lösa den inkonsekvens och osäkerhet som råder gällande tillämpningen av såväl våldtäkt som olaga integritetsintrång.

<p>The purpose of this study has been to investigate the prospects for identifying and prosecuting individuals suspected of war crimes, within the process of exclusion from refugee status under article 1F(a) of the 1951 Refugee Convention, and using subsequent mechanisms for extradition or prosecution in international criminal law. A number of principles within human rights law and public international law have been advocated by the UNCHR and several human rights NGOs as necessary for a thorough application of the exclusion clauses; one that takes individual responsibility into account and upholds the aims and purposes of the exclusion clauses. There is a discussion as to whether specialised or accelerated exclusion procedures are justified for reasons of security and efficiency, or if they put the rights of the individual at risk and limit the opportunities for gathering information to support investigation and prosecution of the crime in question. Apart from the instruments of asylum law and procedure that have emerged within the EU harmonisation process, there are no general, binding rules on the procedural aspects of the exclusion clauses. One principle that regulates the consequences for the individual of exclusion from refugee status and decisions on extradition is, however, the principle of <em>non-refoulement</em>. Although partly contested in state practice, there is widespread consensus in international jurisprudence and doctrine that the principle, following its status as a <em>jus cogens</em> rule, prohibits every state from returning any individual to a territory where he or she may face torture or other cruel and inhuman treatment or punishment, irrespective of any security risks that the individual may pose to the custodial state.</p><p>Extradition or prosecution of individuals suspected of crimes under article 1F(a), based on universal jurisdiction and the principle of <em>aut dedere aut judicare</em>, has gained increased support from international conventions, such as the 1948 Convention on Genocide and the Rome Statute of the International Criminal Court. The principles are widely upheld by human rights NGOs, and tendencies in practice and policy among the member states of the EU and the parties to the Rome Statute point towards the development of a customary rule of universal jurisdiction among these states. Continuing resistance to the Rome Statute and to universal jurisdiction among influential states such as the USA, Russia, China and India nevertheless serves to exclude these states from being bound by such an emerging customary rule of universal jurisdiction. There are compelling arguments as to why breaches of <em>jus cogens</em>-rules should include or give rise to <em>erga omnes</em> rights or obligations for all states to exercise universal jurisdiction over such breaches. Without the support of major states it is, however, difficult to establish the existence of the general state acceptance of universal jurisdiction as is required for the principle to attain <em>jus cogens</em>-status and become universally applicable, regardless of state consent. Future prospects for adequate and efficient identification and prosecution of suspected war criminals depend on the correct and thorough application of the exclusion clauses, in combination with the development of existing rules of universal jurisdiction, and not least on the willingness and ability of states to overcome the political, economic and institutional obstacles that presently may prevent many states from extraditing or prosecuting individuals who fall within the scope of article 1F(a) of the exclusion clauses.</p>

No description available.

The purpose of this study has been to investigate the prospects for identifying and prosecuting individuals suspected of war crimes, within the process of exclusion from refugee status under article 1F(a) of the 1951 Refugee Convention, and using subsequent mechanisms for extradition or prosecution in international criminal law. A number of principles within human rights law and public international law have been advocated by the UNCHR and several human rights NGOs as necessary for a thorough application of the exclusion clauses; one that takes individual responsibility into account and upholds the aims and purposes of the exclusion clauses. There is a discussion as to whether specialised or accelerated exclusion procedures are justified for reasons of security and efficiency, or if they put the rights of the individual at risk and limit the opportunities for gathering information to support investigation and prosecution of the crime in question. Apart from the instruments of asylum law and procedure that have emerged within the EU harmonisation process, there are no general, binding rules on the procedural aspects of the exclusion clauses. One principle that regulates the consequences for the individual of exclusion from refugee status and decisions on extradition is, however, the principle of non-refoulement. Although partly contested in state practice, there is widespread consensus in international jurisprudence and doctrine that the principle, following its status as a jus cogens rule, prohibits every state from returning any individual to a territory where he or she may face torture or other cruel and inhuman treatment or punishment, irrespective of any security risks that the individual may pose to the custodial state. Extradition or prosecution of individuals suspected of crimes under article 1F(a), based on universal jurisdiction and the principle of aut dedere aut judicare, has gained increased support from international conventions, such as the 1948 Convention on Genocide and the Rome Statute of the International Criminal Court. The principles are widely upheld by human rights NGOs, and tendencies in practice and policy among the member states of the EU and the parties to the Rome Statute point towards the development of a customary rule of universal jurisdiction among these states. Continuing resistance to the Rome Statute and to universal jurisdiction among influential states such as the USA, Russia, China and India nevertheless serves to exclude these states from being bound by such an emerging customary rule of universal jurisdiction. There are compelling arguments as to why breaches of jus cogens-rules should include or give rise to erga omnes rights or obligations for all states to exercise universal jurisdiction over such breaches. Without the support of major states it is, however, difficult to establish the existence of the general state acceptance of universal jurisdiction as is required for the principle to attain jus cogens-status and become universally applicable, regardless of state consent. Future prospects for adequate and efficient identification and prosecution of suspected war criminals depend on the correct and thorough application of the exclusion clauses, in combination with the development of existing rules of universal jurisdiction, and not least on the willingness and ability of states to overcome the political, economic and institutional obstacles that presently may prevent many states from extraditing or prosecuting individuals who fall within the scope of article 1F(a) of the exclusion clauses.

This paper aims to examine how the legal status of animals as property affect them and their owners in the context of domestic abuse, and to answer the question of whether it would be appropriate to change this. Several methods are used, most notably the legal dogmatic, legal analytic, and socio-legal. A feminist perspective is also applied. Animals are classified as objects in the Swedish legal system. According to the courts, however, they are not an object like any other. Despite their legal status, they are entitled to certain rights. Through research on what is called the link, it has been proven that animals play a very important role in domestic abuse relationships. They are effectively weaponized against the woman, and they are also often themselves abused, something that is not always understood considering the animals’ status as property. Because of recent court judgements and other societal tendencies, it can however be discussed if this is still the case, or if the order is slowly shifting. The paper finds that it cannot be claimed that animals by the legal order are viewed as more than objects in cases of domestic abuse. It can however be claimed that court judgements, public projects and recent changes on the animal rights area show inclinations of the Swedish legal system increasingly acknowledging animals within the domestic abuse context, however principally to the extent the abused woman views the animal as meaningful to her. Further findings include that it is not expedient to broaden the right of appeal in animal rights cases for the sake of the domestically abused animal, until they are considered more than property. It is furthermore not expedient to consider all or certain types of animals as more than property in the context of domestic abuse, as it would not outweigh the opposing interests. The findings lead to the conclusion that animals in situations of domestic abuse are best protected within Swedish law by strengthening animal welfare, by recognizing abuse against animals as a form psychological violence against women, and by establishing national measures on how the link problematic is to be addressed and redressed.

No description available.