No description available.

The involvement of multinational corporations, international traders, transporters, processors, and retailers has a crucial significance in high-risk contexts there is a wide range of commercial activities that can make economic actors criminally responsible for gross violations of international humanitarian law and human rights: this includes the sale of weaponry, pillaging or commercial transactions unrelated to war. Allowing companies and their managers to shield themselves is harmful to the development of international law. Despite the fact that international criminal law does not foresee the criminal responsibility of legal entities, international criminal law does envisage the criminal responsibility of individuals, including those in charge of large-scale commercial activities. This thesis examines the manner in which international law regulates the complicity of business executives (in their capacity as company directors/officials) managing firms within the context of an armed conflict. Complicity is a subset of culpability that connects an accomplice to a primary actor's crime. This thesis examines the framework for evaluating complicity standards and suggests alternatives to normative prosecution of company leaders. I demonstrate that international criminal law regulates individual involvement in a comprehensive manner, employing the theories of incitement and aiding and abetting to inculpate complicit actors in international crimes, and these theories are differentiated by the extent of involvement in an unlawful complicitous activity, a threshold of knowledge of the fault needed of the accomplice, and a connection requirement between the accomplice's activities and the principal’s wrong. Similarly, it investigates the evolution of the concept of complicity in customary criminal law via tribunals and hybrid courts. It examines the evolution of complicity in light of social media, war sponsorship, and profit-motivated support provided to governments

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

No description available.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och utrotandet av våldet är därför ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål. En av de åtgärder som politiker vidtagit emot våldet är införandet av fridskränkningsbrotten. Visionen var att brotten skulle inkludera och synliggöra mäns brottsliga våld mot kvinnor i nära relationer. Vid det tillfälle då den här uppsatsen påbörjades, augusti 2023, hade det gått 25 år sedan brottens införande. Mot bakgrund av den tid som passerat och det våld män fortfarande utsätter kvinnor för i nära relationer idag, blir frågan om åtgärden varit tillräcklig. Uppsatsen utreder därför fridskränkningsbrottens tillämpningsområde. Det våld fridskränkningsbrotten omfattar, jämförs med det våld empirin presenterar. Analysen visar att det finns diskrepanser mellan det våld lagstiftaren ämnade till att omfatta och de gärningar som faktiskt omfattas av fridskränkningsbrotten. Brotten synes inte vara kapabla till att uppfylla sitt ändamål. Därför föreslås lagändringar av fridskränkningsbrotten som i större utsträckning omfattar mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Tanken bakom agaförbudet i 6 kap. 1 § FB är att alla barn ska växa upp under trygga förhållanden. Förbudet innebär bland annat att barn inte får utsättas för kränkande behandling. Barn utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd mot våld, samtidigt som de också befinner sig i en speciell beroendeställning i förhållande till sina föräldrar. Ett av uppsatsens syften är att granska barns straffrättsliga skydd mot psykiskt våld i situationer där barn utsätts för våld av en förälder, dels vilket skydd de faktiskt har, dels vilket skydd de borde ha. Ett utökat straffansvar för psykiskt våld har varit föremål för diskussion i flera utredningar och det har nu, i Ds 2022:18, föreslagits att en helt nybrottsform, psykisk misshandel, ska införas i 3 kap. 5 a § BrB. Det andra av uppsatsens syften är att analysera hur det föreslagna brottet, psykisk misshandel i 3 kap. 5 a § BrB, i förhållande till rådande rättsläge skulle kunna stärka skyddet samt hur det förhåller sig till uppställda kriterier och principer för kriminalisering. För att uppfylla syftet tillämpas en rättsdogmatisk metod med centrala inslag av den rättsanalytiska metoden. Barnkonventionen förordar nolltolerans mot våld och barns rätt till bl.a. psykisk integritet framgår även av såväl EKMR som FB. Befintliga straffbud i BrB täcker i nuläget in många av de gärningar som utgör psykiskt våld, men många gärningar låter sig också svårligen omfattas eller faller utanför brottsbalkens tillämpningsområde helt. Barnkonventionen ger i nuläget barn rätt till ett starkare skydd mot psykiskt våld än vad brottsbalkens bestämmelser ger. Det finns därför skäl att förstärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Straffbudet (3kap. 5 a § BrB) är önskvärt sett till rådande rättsläge för att fylla de brister som finns. En helt ny brottstyp, psykisk misshandel, skulle också vara särskilt motiverat utifrån artikel 19 i barnkonventionen. Sett till de skäl som bör vara utgångspunkt i fråga om kriminalisering kan straffbudet också anses vara befogat med beaktande av fyra av fem kriterier. Brottet psykisk misshandel kan däremot inte hävdas vara lämpligt med hänsyn till det femte kriteriet gällande kriminaliseringens krav om effektivitet. Med beaktande av legalitetsprincipen, särskilt obestämdhetsförbudet, talar straffbestämmelsens föreslagna utformning också emot en sådan kriminalisering. Den sammantagna bedömningen är att barns skydd mot psykiskt våld i straffrättsligt hänseende bör stärkas för att omfatta fler former av psykiskt våld samt för att bättre motsvara barnkonventionen. Ett införande av en helt ny brottstyp, psykisk misshandel, är dock inte det mest lämpliga sättet att stärka det på, åtminstone inte sett till förslaget såsom det presenteras nu. Ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld skulle, som lyfts, kunna åstadkommas genom andra alternativ, till exempel genom att införa förolämpningsbrottet (5 kap. 3 § BrB) i brottskatalogen för fridskränkningsbrottet i 4 kap. 4 a § BrB och utvidga rekvisiten för brottet ofredande (4 kap. 7 § BrB).

<p>Turistbranschen växer i takt med globaliseringen och har idag utvecklats till en av de mest lönsamma ekonomiska inkomstkällorna i världen. I dess kölvatten växer också den internationella barnsexhandeln. Denna uppsats fokuserar på barnsexturism och förutsättningarna att ställa en förövare inför rätta i Sverige och Kambodja, ett sändar- respektive mottagarland.</p><p>Sedan den extraterritoriella lagstiftningen infördes i Sverige 1962 har vi haft tre rättsfall på området. Den nya sexualbrottslagstiftningen från 2005 har inte tillämpats i något av fallen. Bevissvårigheter utgör det största hindret mot lagföring av barnsexturister. Några av de åtgärdsförslag som framförts är en separat extraterritoriell lagstiftning som riktar sig särskilt mot sexualbrott begångna mot barn i utlandet.</p><p>   I Kambodja är rättsreglerna på området mycket otydliga. Det största hindret mot lagföring är dock den omfattande korruptionen. Aktörer inom frivilligsektorn har en viktig roll i rättssystemet och utför i flera avseenden polisens arbete. Resurser från sändarlandet, exempelvis i form av sambandsmän, är av stor betydelse för lagföring av utländska förövare.</p><p> </p>

<p>This essay investigates whether there’s logic behind the sanction system regarding the penalty imprisonment in the swedish penal code. The focus is in general on crimes against the person and crimes against the state, but in particular on crimes of serious fiscal offence and crimes of serious assault. The idea with the essay was also to explain the wording purpose behind the punishment ranges in these selected crimes. The essays focus is on the public unawareness on how the punishment ranges is used. The range of punishment for the crime of serious assault is from one year to ten years imprisonment. This range has in praxis been used quite reserved and in 2005 the average punishment for this crime was one year and seven months. The range of punishment for the crime of serious fiscal offence is from six month to six years imprisonment. In comparison the serious assault, this punishment range have been used more, but still is considered been used quite reserved. In 2007 the average punishment for this crime was identical with the average punishment for serious assault in 2005. These two crimes can according to praxis be seen as equal, but according to their range of punishment not.</p> / <p>Denna uppsats har som syfte att belysa problematiken kring allmänhetens ovisshet gällande straffskalors faktiska användning och har därför valt att undersöka om det finns någon logik i påföljdssystemet i förhållande till de två brottstyperna brott mot allmänheten och brott mot person. Uppsatsen fördjupar sig framför allt i brotten grovt skattebrott och grov misshandel. Dessa brott har valts utifrån dess rubricering och dess närliggande straffminimum. För att försöka finna en proportionalitet mellan straffskalorna har författarna undersökt hur brottens straffskalor är utformade, syftet bakom utformningen, hur de används och hur de kan uppfattas i förhållande till varandra.</p>

Turistbranschen växer i takt med globaliseringen och har idag utvecklats till en av de mest lönsamma ekonomiska inkomstkällorna i världen. I dess kölvatten växer också den internationella barnsexhandeln. Denna uppsats fokuserar på barnsexturism och förutsättningarna att ställa en förövare inför rätta i Sverige och Kambodja, ett sändar- respektive mottagarland. Sedan den extraterritoriella lagstiftningen infördes i Sverige 1962 har vi haft tre rättsfall på området. Den nya sexualbrottslagstiftningen från 2005 har inte tillämpats i något av fallen. Bevissvårigheter utgör det största hindret mot lagföring av barnsexturister. Några av de åtgärdsförslag som framförts är en separat extraterritoriell lagstiftning som riktar sig särskilt mot sexualbrott begångna mot barn i utlandet.    I Kambodja är rättsreglerna på området mycket otydliga. Det största hindret mot lagföring är dock den omfattande korruptionen. Aktörer inom frivilligsektorn har en viktig roll i rättssystemet och utför i flera avseenden polisens arbete. Resurser från sändarlandet, exempelvis i form av sambandsmän, är av stor betydelse för lagföring av utländska förövare.

The present paper is part of a project carried on by the Swedish Section of the International Commission of Jurists. Sweden has ratified several major international human rights instruments. Most of the rights are covered by national law, and only in exception is there a discrepancy between national and international law. Such a discrepancy is found in the UN Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, in which the State parties agree on penalizing and prohibiting the founding of and participation in racist organizations. Sweden is not complying with this statute, despite the fact that the government has ratified the convention. The Swedish government states that national laws prohibit the activities of these organizations, and therefore it is not necessary to reform the legislation. The National Council for Crime Prevention (Brottsförebyggande rådet) presents an annual report on hate crime in Sweden. Between the years 2005 and 2009 the number of reported hate crimes almost doubled. To some point the increase can be explained by a widened definition of hate crime, but the reports have increased in real terms as well. The Swedish government is combating human rights violations, and the long term objective is to ensure full respect for human rights. Critique raised against Sweden in international reviewing institutions indicates that Sweden has some ground to cover before reaching such an objective. Most of the presented critique concerns the non-existing ban of racist organizations, increased reports of hate crime as well as racist influences within Swedish politics and society as such. Prohibiting racist organizations constitutes limitations in the freedom of expression and the freedom of association. Ever since Sweden incorporated the European convention for the Protection of Human Rights, freedom of expression has been given a unique position within the national legal system. This position is strengthened even further through different judgments in the Swedish Supreme Court, in cases on agitation. The questions raised in this paper are consequently: Is it possible to ensure full respect for human rights, or can you only come near such an ensuring? Does Sweden live up to its international obligations? How does the Swedish government weigh the different rights against each other? Should the rights be differently balanced? The purpose of this paper is, therefore, to establish Sweden’s international obligations, to highlight the possibility of limitations in the freedom of expression and to look at the occurrence of and legislations against hate crime. / Uppsatsen utgör en del av projektet "Implementering av kritik i internationella organ mot Sverige och Rätten till kompensation" som drivs av Internationella Juristkommissionen - Svenska avdelningen. / Implementering av kritik i internationella organ mot Sverige och Rätten till kompensation