No description available.

During the early medieval period in Europe the criminal justice system was controlled by powerful families and the guiding principle for punishments was reparation. In this system shaming was of little use but eventually the church's increased influence led to change. Over the course of several hundred years the church increased centralization and state power to further their teachings to all Europe's denizens. Under the rule of church and state shaming was seen as an effective method of punishment, in part due to the low costs associated and because of the clear message sent to the public.  The growing popularity of shaming punishments largely continued over the course of the early modern period in Europe, although the number of frequently used shaming punishments diminished. Shaming punishments were used particularly often to punish women and those from the lower classes. Once the enlightenment occurred shaming punishments started to be seen as ineffective and inhumane. Calls for reform became more common. At the same time prisons emerged as a viable alternative to shaming. After more than a century this led to shaming becoming largely abandoned in all western criminal justice systems. There were however some abbreviations during the 20th century. After many years of being virtually non-existent shaming has become more potent in western criminal justice systems. The two main factors behind this are dissatisfaction with the available methods of punishments as well as the widespread use of the internet. Some people view this development positively and claim that it will make our criminal justice system more flexible and more cost effective. In my eyes shaming punishments are cruel, uncontrollable and a form of mob justice. They should never again have any formal role to play in the criminal justice system. / Under den tidiga medeltiden i Europa kontrollerades straffrätten av mäktiga ätter och den vägledande principen var kompensation för brott. I detta system var skamstraff av begränsad nytta men så småningom ledde kyrkans utökade inflytande till förändring. Under flera hundra år utökade kyrkan centraliseringen och statsmakten för att kunna förmedla deras lära till Europas invånare. Under styret av kyrka och stat betraktades skam som en effektiv strafform, delvis på grund av att det var kostnadseffektivt men också på grund av de tydliga budskapen skamstraff kunde förmedla.  Bruket av skamstraff fortsatte utökas under tidig modern epok men mängden skamstraff som brukades förefaller ha minskat. Särskilt användes skamstraff för att straffa kvinnor och de från de lägre klasserna.  När upplysningen inträffade började skamstraff ses som ineffektiva och inhumana. Samtidigt uppstod fängelse som ett hållbart alternativ till bland annat skamstraff. Efter mer än ett århundrade ledde detta till att skamstraff i stort sett övergavs i alla västerländska rättssystem under 1800-talet. Vissa avvikelser från detta skedde dock under 1900-talet.  I den moderna epoken har skam blivit mer relevant inom bestraffning återigen. Detta beror främst på missnöje med de befintliga strafformerna, samt internets utbredning. Vissa ser denna utveckling som positiv och menar att det kommer leda till en flexiblare och mer kostnadseffektiv straffrätt. Jag anser att skamstraff är grymma, icke-kontrollerbara och utgör en form av mobbrättvisa. De bör aldrig igen ha en formell roll inom straffrätten.

No description available.

Återfall och gemensam påföljdsbestämning reglerar en situation när en person har gjort sig skyldig till flera brott. I teorin kan brottsligheten ha samma rubricering och straffvärde vid återfall och gemensam påföljdsbestämning, men resultera till olika strafflängder eller påföljder. Skillnaden kan förklaras genom brytpunkten vid gemensam påföljdsbestämning och återfall, det vill säga när brottsligheten ska beaktas som återfall eller genomgå reduktioner enligt asperationsprincipen som tillämpas vid den gemensamma påföljdsbestämningen. Brytpunkten för om brottsligheten ska beaktas som ny (återfall) eller nyupptäckt (flerfaldig brottslighet) är om det meddelats en dom mellan brottsligheten och inte. Har en dom meddelats mellan den tidigare brottsligheten och den nya, kan den tidigare brottsligheten endast beaktas genom att personen är tidigare straffad och att den nya brottsligheten utgör återfall. Vid nyupptäckt brottslighet har det inte meddelats en dom mellan brottsligheten vilket gör det möjligt att beakta brottsligheten i samma rättegång och tillämpa asperationsprincipen. Arbetets analys syftar till att diskutera hur skillnaderna mellan återfall och gemensam påföljdsbestämning motiveras i nuvarande straffrätt. Skillnaderna mellan regelverken är att regleringarna bygger på olika straffteoretiska utgångspunkter. Straffskärpningar vid återfall motiveras utifrån att det under flera sekel varit ett allmänt accepterat tankesätt att en person som återfallit i brottslighet ska straffas hårdare än en förstagångsförbrytare. En straffskärpning kan även motiveras utifrån en preventionstanke, det är nödvändigt med ett längre straff för att ge lagbrytaren mer möjligheter att rehabiliteras. Straffreduktionerna vid gemensam påföljdsbestämning tillämpas för att upprätthålla en relativ proportionalitet och för att tillgodosehumanitetsprincipen. Samtidigt förhindrar reduktionerna att det gemensamma straffvärdet ”slår i taket” på den gemensamma straffskalan och gör det möjligt att upprätthålla en relativ proportionalitet och rangordna brottslighet. Reduktionerna som sker vid gemensam påföljdsbestämning har under senare tid kritiserats eftersom reduktionerna har varit för omfattande så den efterkommande brottsligheten fått enför begränsad påverkan på det gemensamma straffvärdet. Regeringen har i direktivet en skärpt syn på flerfaldig brottslighet uttryckt att den nuvarande ordningen kan tolkas som att rätten är likgiltig till att den efterkommande brottsligheten i princip saknar betydelse för det gemensamma straffvärdet. Regeringen föreslog inga lösningar till kritiken mot asperationsprincipen, utöver att den gemensamma påföljdsbestämningen bör närmare regleras i lag snarare än praxis. Det regeringen bör beakta är att hur gemensam påföljdsbestämningmotiveras i nuvarande rättsordning. Reduktionerna har ett syfte att förhindra att det gemensamma straffvärdet uppnår ett omänskligt högt straff och att beakta principen om humanitet. Straffskärpningar vid gemensam påföljdsbestämning är möjliga att genomföra men att straffskärpningarna måste hållas på en rimlig nivå så förändringarna tillgodoser humanitet och proportionalitetsprincipen. Motiveras gemensam påföljdsbestämning på samma grunder som återfall kommer det gemensamma straffvärdet ”slå i taket” och principen ombrottslighetens avtagande betydelse och relativ proportionalitet kommer inte tillgodoses. Skärpningar av den gemensamma påföljdsbestämningen ska tillgodose relativ proportionalitet och humanitetsprincipen, möjligheterna att skärpa reglerna är således begränsade.

John Rawls defines civil disobediance as a ”public, nonviolent, conscientious yet political act contrary to law usually done with the aim of bringing about a change in the law or policies of the government.” (Rawls, 1999:320). Rawls has developed a theory of civil disobediance that has been widely discussed (Månsson, 2004:153). His theory explains when one can break the law and what has to be taken into consideration (Rawls, 1996:345-346). The theory is designed only for the special case of a nearly just society where the members of the community are rational beings. Rawls has a democratic and constitutional perspective that cares for a stable state power. The theory has been criticized by philosophers such as Kimberley Browlee and Tomas Månsson that claim that it is too narrow (Månsson, 2004:157-159, Brownlee 2012:2). The Swedish legal system does not regulate civil disobediance in any particulary law, rather it is the criminal acts that are connected to the civil disobediance that are prohibited. A dilemma for the criminal law is the amount of tolerance that should be allowed for criminal acts that we morally can understand (Asp & Ulväng, 2019:13). In common practice there has been a very low acceptence of civil disobediance. There has not been any case of discharge and the court has expressed a concern in judging these acts too light (NJA 1982 s. 376).

This is a thesis regarding the instigator’s intent in a case where the perpetrator, due to confusion, attacks another person, other than what the instigator had intended. The doctrine of error in persona and aberratio ictus is one of criminal law's most classic problems and highlights the conflict of intent when the act causes an intended result in an object other than intended. Another aspect being analyzed is what is known as the "coverage principle" and how it should be applied regarding differences between the perpetrator’s action and the instigator’s perception of the imagined events. Should the instigator then be charged with intent for the attack that takes place, even though the course of events developed in a completely undesirable way from the instigator's point of view? And if so, what should the instigator be charged for: instigation of attempted murder of the intended victim, instigation of murder of the actual victim, or both? The overarching purpose of the thesis is to examine how intent coverage should be assessed and what the perpetrator’s mistake means for the instigator’s liability. The thesis consists of analyzing jurisprudential and theoretical aspects as well as elements of comparative law regarding this issue. When exploring the intent of the instigator, it is necessary to determine what the perpetrator's mistake means for his or her liability. Two alternative models have been presented within Swedish legal doctrine: the model of equivalence and the model of specialty. My conclusion is that the model of equivalence should be applied concerning the perpetrator’s liability for error in persona, and after analyzing cases from the Swedish courts of appeal, the model of specialty will most likely be applied in cases of aberratio ictus. The Swedish Supreme Court addresses the instigator’s criminal liability in NJA 2022 s. 675. In this thesis, I scrutinize the case to pinpoint what this implies for the instigator’s liability, despite the perpetrator's mistake. The Supreme Court rules that if two conditions are met, the instigator has intent to commit the act committed by the perpetrator. Firstly, that the act intended by the instigator is criminally equivalent to the act that is committed, and secondly, that the outcome of the instigation is a conceivable consequence of the course of events that the instigator has set in motion. My conclusion is that the assessment of the instigator's intent should be made separately from the assessment of the perpetrator's intent. For the “coverage principle” this means that all the details of the course of events can never be predicted and cannot rule out intent. Furthermore, I suggest that there are two ways to judge the instigator’s intent: a subjective assessment that aims at the instigator’s intention at the time of the act and the circumstances of the individual3incident, or an objective assessment that aims at the risk-taking relevance and "principles derived from experience." Finally, despite the perpetrator's confusion about his identity, the instigator has the intent to the act committed by the perpetrator, despite that the outcome wasn’t desired by the instigator.

Internationell straffrätt behandlar de svåraste överträdelserna av folkrätten. Dessa överträdelser utgör folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Brotten regleras särskilt i Romstadgan. ICC lagför individer som bryter mot stadgans bestämmelser. Majoriteten av fall lagförs dock av stater som har ratificerat stadgan. ICC fungerar endast som ett komplement när de nationella rättsordningarna saknar vilja eller förmåga att ställa en individ till svars för internationell brottslighet. Sverige lagför många internationella brott jämfört med andra länder. Vid påföljdsfrågan hämtas ibland vägledning från internationella normer, främst i form av praxis från internationella domstolar. Syftet är uppnå en enhetlig rättstillämpning beträffande de internationella brotten. Detta är en förutsättning för att lagföringen ska uppfattas som rättvis och rättssäker. Lika fall ska behandlas lika och olika fall ska behandlas olika. De internationella brotten lagförs dock i olika rättssystem, varför det kan leda till olika bedömningar fastän det rör sig om brottslighet av samma slag. Att internationella normer tas i beaktande i nationell rätt kan därmed minska motsättningarna mellan olika rättssystem, men det kan samtidigt leda till att systemet i den nationella rätten rubbas. Om de internationella brotten särbehandlas i nationell rätt skapas en obalans i relation till de “vanliga” brotten. Det föreligger därför en konflikt mellan att uppnå enhetlighet på internationell nivå respektive nationell nivå.  Det finns argument som talar för båda hållen. Ett starkt argument mot att nationella rättsordningar ska ta hänsyn till internationella normer är att normerna är otydliga. Rättspraxis från ICC har inte ett högt rättskällevärde eftersom domstolen endast har meddelat påföljd i fyra fall. Viss vägledning kan hämtas från ICTY och ICTR, men rättstillämparen i Sverige har uttryckt återhållsamhet mot sådana sammanblandningar. Endast när det föreligger brister i nationell rätt har rätten tagit stöd från andra domstolar. Även om det finns ett behov av att uppnå en enhetlig rättstillämpning beträffande de internationella brotten förefaller det vara förenat med höga risker. I dagsläget finns det ingen tillfredsställande lösning på problemet eftersom det inte finns någon överstatlig straffrättslig aktör som kan binda alla länders straffsystem samman. Möjligen kan ICC åta sig den rollen inom en snar framtid. Under tiden bör enhetligheten i det nationella rättssystemet prioriteras.

This is a thesis regarding the instigator’s intent in a case where the perpetrator, due to confusion, attacks another person, other than what the instigator had intended. The doctrine of error in persona and aberratio ictus is one of criminal law's most classic problems and highlights the conflict of intent when the act causes an intended result in an object other than intended. Another aspect being analyzed is what is known as the "coverage principle" and how it should be applied regarding differences between the perpetrator’s action and the instigator’s perception of the imagined events. Should the instigator then be charged with intent for the attack that takes place, even though the course of events developed in a completely undesirable way from the instigator's point of view? And if so, what should the instigator be charged for: instigation of attempted murder of the intended victim, instigation of murder of the actual victim, or both? The overarching purpose of the thesis is to examine how intent coverage should be assessed and what the perpetrator’s mistake means for the instigator’s liability. The thesis consists of analyzing jurisprudential and theoretical aspects as well as elements of comparative law regarding this issue. When exploring the intent of the instigator, it is necessary to determine what the perpetrator's mistake means for his or her liability. Two alternative models have been presented within Swedish legal doctrine: the model of equivalence and the model of specialty. My conclusion is that the model of equivalence should be applied concerning the perpetrator’s liability for error in persona, and after analyzing cases from the Swedish courts of appeal, the model of specialty will most likely be applied in cases of aberratio ictus. The Swedish Supreme Court addresses the instigator’s criminal liability in NJA 2022 s. 675. In this thesis, I scrutinize the case to pinpoint what this implies for the instigator’s liability, despite the perpetrator's mistake. The Supreme Court rules that if two conditions are met, the instigator has intent to commit the act committed by the perpetrator. Firstly, that the act intended by the instigator is criminally equivalent to the act that is committed, and secondly, that the outcome of the instigation is a conceivable consequence of the course of events that the instigator has set in motion. My conclusion is that the assessment of the instigator's intent should be made separately from the assessment of the perpetrator's intent. For the “coverage principle” this means that all the details of the course of events can never be predicted and cannot rule out intent. Furthermore, I suggest that there are two ways to judge the instigator’s intent: a subjective assessment that aims at the instigator’s intention at the time of the act and the circumstances of the individual3incident, or an objective assessment that aims at the risk-taking relevance and "principles derived from experience." Finally, despite the perpetrator's confusion about his identity, the instigator has the intent to the act committed by the perpetrator, despite that the outcome wasn’t desired by the instigator.

No description available.

Författaren utforskar möjligheterna att lagföra den ryska ledningen för aggressionsbrottet mot Ukraina. Främst analyseras de utmaningar som uppstår rörande jurisdiktion och immunitet vid lagföring av aggressionsbrottet. Utredningen grundar sig till stor del på redan etablerade internationella domstolar och tribunaler.