<p><font face="Tahoma"> <p align="left">The purpose of this study is to evaluate the need for prophylactic antibiotic treatment in third molar surgery and to establish specific guidelines for antibiotic prophylaxis in the department of Maxillo-Facial and Oral Surgery (MFOS) at Tygerberg Academic, Groote Schuur and Mitchells Plain Hospitals.</p> </font></p>

Bakgrund/syfte: Smärtlindring via PCA-pump är en effektiv och säker metod vid postoperativ vård. Den syftar till att ge patienten större möjlighet att påverka sin smärtlindring. Tidigare studier påvisar att många patienter upplever sin kunskap om PCA- pumpen som otillräcklig. Denna studie syftar till att undersöka vilken grad av självskattad kunskap patienter upplever sig ha om PCA-pumpen vid smärtlindring med hjälp av PCA vid postoperativ vård. Dessutom undersöks om utförlig information, både muntlig och skriftlig, leder till ökad kunskap beträffande PCA-pumpen samt om patientinformation om PCA- pumpen minskar patientens självskattade smärta vid smärtlindring med hjälp av PCA-pump postoperativt. Metod: En deskriptiv konsekutiv enkätinsamling genomfördes på fem kirurgavdelningar vid ett sjukhus i mellersta delen av Sverige. 26 patienter deltog i studien. Resultat: Denna studie påvisade ett positivt samband mellan patientinformation och smärtlindring (r = 0,74, p = 0,0005). Det framkom även ett positivt samband mellan att få utförlig information om PCA-pumpen, muntlig och skriftlig, och ökad kunskap om PCA- pumpen hos patienten (r = 0,61, p = 0,0009). Självskattad kunskap om PCA pumpen och dess funktioner var i genomsnitt 6,3/10. Studien påvisade även att kombinerad smärtlindring med PCA-pump och EDA postoperativt leder i genomsnitt till ett VAS-värde som var 1,57 lägre efter administrering, i jämförelse med de som endast hade smärtlindring via PCA-pump, resultatet var dock inte signifikant (p = 0,1). Slutsats: Patientinformation kan spela en stor roll kring smärtlindringen hos patienter med PCA-pump. Utveckling av kvalitetsdokument för hur patientinformationen skall utföras kliniskt kan leda till en ökad smärtlindring hos patienter som vårdas postoperativt med PCA- pump. Mera forskning och större undersökningsgrupper behövs för att styrka generaliserbarheten och validiteten. / Background: Pain relief through PCA pump is an effective and safe method for the treatment of postoperative pain. It aims to provide the patient with greater ability to influence their pain. Previous studies shows that many patients experience their knowledge of the PCA pump as inadequate. This study aims to examine the degree of self-assessed knowledge patients feel that they have on the PCA pump during pain treatment through PCA in postoperative care. The study also aims to examine if detailed information, both verbal and written, will lead to increased knowledge regarding the PCA pump and whether extended information about PCA pumps reduces the patients self-rated pain during pain relief through PCA pump postoperatively. Method: A descriptive consecutive survey data collection was conducted on five surgical wards in the middle part of Sweden. 26 patients participated in this survey. Results: This study showed a positive correlation between patients and pain relief (r = 0,74, p = 0,0005). It was also a positive correlation between getting detailed information, both verbal and written, and increased knowledge for the patient (r = 0,61, p = 0,0009). Self-perceived knowledge of the PCA pump and its functions were an average of 6.3/10. The study also showed that combined pain treatment using the PCA-pump and EDA postoperatively leads to an avarage VAS-value that was 1,57 lower after administration, in comparison with those who only had pain treatment through the PCA-pump, the result was not significant (p = 0,1). Conclusion: Patient information can play a big role on pain relief in patients with PCA pump. Development of quality document for how patient information is to be performed clinically may lead to increased pain relief in patients treated postoperatively with PCA pump. More research and larger study groups are needed to demonstrate the generalizability and validity.

Efter operation och anestesi får patienter ofta en negativ påverkan på magsäck och tarmar. Illamående och kräkningar är ett stort problem och många har svårt att komma igång med intag av föda och normal tarmfunktion då magsäcken och tarmarna ”står stilla”. Flera faktorer bidrar- bl.a. smärtan, det kirurgiska traumat och de läkemedel vi ger i samband med anestesin. Av de senare är opioider, d.v.s morfin och morfinliknande läkemedel, starkt bidragande. I detta avhandlings- arbete har opioiders effekter på magsäckens motilitet studerats. Med ett absorptionstest (paracetamolmetoden) studerades hos frivilliga hur opioiden remifentanil påverkar magsäckstömning och om kroppspositionen har betydelse för tömningshastigheten ut i tarmen. Remifentanil fördröjde magsäcks-tömningen och under pågående opioid behandling hade kroppspositionen ingen större betydelse, vilket det däremot hade under kontrollförsöken. Med samma metod jämförde vi hos patienter två anestesimetoder och studerade magsäcks-tömning direkt efter en operation. Ingen skillnad kunde påvisas mellan en opioidbaserad och en opioidfri anestesi, men inom respektive grupp var det en stor variation i magsäckstömning mellan individerna. Med en barostat studerades tonus i övre delen av magsäcken. Hos hälften av de frivilliga orsakade remifentanil en ökning av tonus och hos den andra hälften en minskning av tonus. Vidare undersöktes hos en grupp patienter opioiden fentanyls påverkan på den elektriska aktiviteten i magsäcken. Med en elekroga-strograf (EGG) registrerades de långsamma elektriska vågor som koordinerar muskelrörelserna i magsäcken. Hos hälften av de undersökta påverkades aktiviteten av fentanyl med en sänkt vågfrekvens eller upphörande av vågor, medan aktiviteten var opåverkad hos den övriga hälften. För att finna en förklaring till variationen gjordes genetiska analyser av genen för opioidreceptorn hos de undersökta i barostat och EGG studierna. Variationer i genomet, s.k. polymorfism, var inte associerad till utfallen i studierna. Studierna har visat på att opioider har en uttalad effekt på magsäckens motilitet och att den varierar kraftigt mellan individer. Polymorfism i genen för opioid- receptorn förklarade inte skillnaden mellan individer. Direkt efter operation bidrar sannolikt andra faktorer än anestesimetod till det variabla utfallet i magsäckstömning. / After anesthesia and/or surgical procedures, gastrointestinal motility is commonly impaired. The causes are multifactorial, with surgical trauma, pain and perioperative drugs playing a major role. This thesis explores opioid effects on gastric motility in healthy volunteers and patients undergoing surgery. Gastric emptying was studied by an absorption test (paracetamol method), and in healthy volunteers a remifentanil infusion delayed gastric emptying. Body position altered emptying during the control situations, but not during the remifentanil infusion. Further, two anesthetic methods were compared and no differences were found in immediate postoperative gastric emptying between a remifentanil/propofol based intravenous anesthesia and an opioid free inhalational anesthesia, although the interindividual variability was high. Proximal gastric tone was studied using a gastric barostat. An infusion of remifentanil caused two patterns of reaction regarding gastric tone, with half of the subjects increasing and half decreasing in gastric tone. Gastric myoelectrical activity was evaluated with electrogastrography (EGG), and a bolus dose of fentanyl caused a decrease in frequency of the gastric slow waves or disrupted this activity. However, the activity was unaffected in half of the investigated subjects. Analysis of polymorphisms (A118G and G691C) in the µ-opioid receptor gene was performed to find an explanation for the great interindividual variations seen in the barostat and EGG studies, but no association could be found. These studies have shown that opioids have pronounced effects on gastric motility with variable individual responses that are difficult to predict. Polymorphisms in the µ-opioid receptor gene could not explain the variations. Postoperatively, other factors might contribute more than opioids to the impairment in gastric motility. / ISSN 1652-4063

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2003. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2004. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2004. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2005. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karolinska institutet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Pain is a common symptom in clinical practice and many advances have been observed in order to obtain more effective analgesic molecules with fewer side effects. The present study evaluated the antinociceptive potential of four novel pyrazoles: 3-methyl-5-trifluoromethyl-5-hydroxy-4,5-dihydro-1H-pyrazole methyl ester (MPF3), 4-methyl-5-trifluoromethyl-5-hydroxy-4,5-dihydro-1H-pyrazole methyl ester (MPF4), 3-methyl-5-trichloromethyl-5-hydroxy-4,5-dihydro-1H-pyrazole methyl ester (MPCl3), and 4-methyl-5-trichloromethyl-5-hydroxy-4,5-dihydro-1H-pyrazole methyl ester (MPCl4). The systemic administration of the compounds was effective for the inhibition of the nociception in chemical (formalin test, 0.03 -1.0 mmol/kg, i.p.) and thermal (hot-plate test, 0.1-1.0 mmol/kg, i.p.) models of pain. In addition, MPF4 also produced antinociception in models of inflammatory pain induced by Complete Freund s Adjuvant (CFA) or by incision procedure in paw of mice. The antinociceptive effect of MPF4 (1.0 mmol/kg, i.p.) was not reversed by yohimbine (0.15 mg/kg, i.p.) or p-chlorophenylalanine ethyl ester (PCPA; 300 mg/kg, i.p.), but by naloxone (2.0 mg/kg, i.p.), in both thermal and chemical nociception. Animals given MPF4 (1.0 mmol/kg, i.p.) daily for 8 days in a row, in contrast to morphine (5 mg/kg, i.p.), showed no tolerance to its antinociceptive effect or cross-tolerance with morphine. However, similarly to morphine (11 mg/kg, i.p.), MPF4 (1.0 mmol/kg, i.p.) reduced gastrointestinal transit in mice and its effect was reversed by naloxone (2.5 mg/kg, i.p.). Unlike indomethacin (0.1 mmol/kg, p.o.), MPF4 (1.0 mmol/kg, p.o.) did not induce gastric lesions in mice. The tested compounds did not impair locomotion in the mice as well. Taken together, the results demonstrate that these novel pyrazoline methyl esters evaluated may be promising prototypes of additional mild analgesics, which are therapeutically relevant. / A dor é um sintoma comum na prática clínica, por isso muitos avanços estão sendo realizados no sentido de obter moléculas analgésicas cada vez mais efetivas e com menos efeitos colaterais. Neste contexto, no presente estudo avaliou-se o potencial antinociceptivo de quatro pirazóis inéditos: 3- metil-5-hidroxi-5-trifluormetil-4,5-diidro- 1H-pirazol metil éster (MPF3), 4-metil-5-hidroxi-5-trifluormetil-4,5-diidro-1H-pirazol metil éster (MPF4), 3-metil-5-hidroxi-5-triclorometil-4,5-diidro-1H-pirazol metil éster (MPCl3) e 4-metil-5-hidroxi-5-triclorometil-4,5-diidro-1H-pirazol metil éster (MPCl4). A administração sistêmica dos compostos foi efetiva em inibir a nocicepção em modelos de dor induzida por estímulo nocivo químico (teste da formalina, 0,03-1,0 mmol/kg, i.p.) e térmico (teste da placa-quente, 0,1-1,0 mmol/kg, i.p.). Em adição, MPF4 produziu antinocicepção em modelos de dor inflamatória causada por Adjuvante Completo de Freund (ACF) ou por incisão na pata de camundongos. O efeito antinociceptivo de MPF4 (1,0 mmol/kg, i.p.) não foi revertido pelo prétratamento dos animais com ioimbina (0,15 mg/kg, i.p.) ou p-clorofenilalanina etil éster (PCPA; 300 mg/kg, i.p.), mas sim, por naloxona (2,0 mg/kg, i.p.), tanto na nocicepção térmica quanto na nocicepção química. O tratamento dos animais durante um período de 8 dias consecutivos com MPF4 (1,0 mmol/kg, i.p), ao contrário daqueles tratados com morfina (5,0 mg/kg, i.p.), não desenvolveram tolerância antinociceptiva nem tolerância cruzada com os animais tolerantes à morfina. Porém, similar ao opióide morfina (11 mg/kg, i.p.), MPF4 (1,0 mmol/kg, i.p) inibiu o trânsito gastrintestinal de camundongos, sendo este efeito revertido por naloxona (2,5 mg/kg, i.p.). Além disso, diferente de indometacina (0,1 mmol/kg, v.o.), MPF4 (1,0 mmol/kg, v.o.) não induziu lesão gástrica em camundongos. Nenhum dos compostos testados causou alteração na atividade locomotora dos camundongos. Estes achados sugerem que os novos pirazoline metil ésteres avaliados parecem ser promissores para o desenvolvimento de novas drogas analgésicas terapeuticamente relevantes.