Denna studie undersöker hur urbana ekosystemtjänster integreras i den svenska samhällsbyggnadsprocessen med anledning av deras alltmer betydande värden för staden och dess invånare. Dagens utmaningar med framför allt globala klimatförändringar och folksjukdomar är centrala frågor som stadsplaneringen behöver hantera då bland annat översvämningar, extremtemperaturer och ohälsa är problem som visar sig i den urbana miljön. För att minska, men även hindra, en negativ utveckling av stadens utmaningar pekas urbana ekosystemtjänster ut som en av flera avgörande aspekter för att skapa förutsättningar för framtidens hållbara städer. Trots ekosystemtjänsternas unika funktioner som såväl bidrar till vår välfärd som till kvalitativa livsmiljöer visar forskning att dagens städer inte sällan präglas av en avsaknad av ekosystemtjänster. Syftet med studien är därför att undersöka hur mål och strategier för att integrera urbana ekosystemtjänster översätts genom samhällsbyggnadsprocessens olika skeden för att slutligen landa i praktisk handling. För att undersöka denna process har en tvåfallstudie utformats där Örebro och Jönköpings kommun utgör arbetets studieobjekt. Studien undersöker vidare, genom det teoretiska perspektivet Aktör-nätverksteori (ANT), hur relationerna mellan samhällsbyggnadsprocessens olika skeden påverkar integreringen av ekosystemtjänster i den fysiska planeringen. Undersökningen grundar sig därför i ett perspektiv på världen som utgår ifrån att såväl mänskliga som icke-mänskliga objekt, så kallade aktörer, har en avgörande roll för hur olika handlingar ter sig. Av den anledningen är det därför viktigt att förstå vilka aktörer inom samhällsbyggnadsprocessen som har möjlighet att påverka ekosystemtjänsternas plats i planeringen men även att förstå förbindelserna dem emellan. Empirin utgörs således av strategiska styrdokument, likt kommunernas översiktsplaner och grönplaner, men även detaljplaner samt intervjuer med planerare från olika skeden i samhällsbyggnadsprocessen. Resultatet av studiens empiri påvisar betydelsefulla likheter mellan de två fallen som framför allt visar att övergripande styrdokument, likt översiktsplaner, tydligt uttrycker ekosystemtjänsternas betydelse för kommunernas framtida utveckling. Studien visar däremot att planeraren inte sällan har en bristfällig kunskap gällande dessa frågor, vilket visar sig genom att intentionerna att integrera ekosystemtjänster går förlorade i detaljplanen. Enligt studiens resultat visar sig även detaljplanen brista i sina möjligheter att genom plankartan säkerställa ekosystemtjänsterna i den fysiska miljön, vilket grundar sig i vilka planbestämmelser som har stöd i plan- och bygglagen (PBL). Inte sällan uttrycks heller andra intressen, likt förtätning och ekonomisk vinning, som mer prioriterade frågor, vilket många gånger leder till att ekosystemtjänster istället bortprioriteras. För att åstadkomma en planering där ekosystemtjänster integreras genom hela samhällsbyggnadsprocessen visar studiens slutsats att relationerna mellan de studerade aktörerna därför måste stärkas samt att detaljplanens möjligheter att säkerställa ekosystemtjänster behöver utvecklas.

Denna uppsats ämnar belysa hur planeringen av land och stad framstår vara ett till synes stabilt system där vissa förhållanden tas för självklarheter. Vidare är syftet att undersöka hur planeringen hanterar områden som faller utanför kategorierna land och stad. Detta med bakgrund av diskussioner om att ”god” planering i samtiden förespråkar täta städer och utveckling av orter i kollektivtrafikstråk – en tanke som bygger på, och legitimeras av, en dikotomi om å ena sidan ett land och å andra sidan en stad vilka ska hållas separerade. Samtidigt erkänns det komplexa och intrikata förhållande som kategorierna har till varandra. Uppsatsen ställer sig således frågorna hur denna dikotomi om land och stad produceras i planeringen, samt hur den kommer till användning. Studien grundar sig på ett perspektiv om världens beskaffenhet så som aktör-nätverksteorin (ANT) förordar. ANT ser världen som ständiga processer och ett ständigt görande i en värld bestående av både människor och ickemänniskor, aktörer, som alla kan spela roll. Studien får låta uppvisa hur förhållandet mellan aktörer ter sig, och hur en dikotomi produceras och byggs upp. För studien har Linköping kommuns initierade arbete med en ny ytterstadsplan, ett tillägg till deras Översiktsplan för staden Linköping, varit föremål där dokument, miljöer och workshopar i det tidiga samrådsskedet observerats. Ytterstaden befinner sig på gränsen mellan Linköpings innerstad och dess landsbygd. När denna nu är föremål för ett planarbete har vedertagna sanningar om land och stad öppnats upp för diskussion. Detta kan bidra till förståelse för hur planeringen konstruerar och bygger upp kategorierna land och stad och vidare använder dessa som aktörer för att värva ytterstaden till de befintliga planeringsstrukturerna – att planera det som antingen landsbygd eller stad, inte något som faller där emellan. För att planeringen ska uppträda som ett stabilt system visar det sig att denna behöver alliera sig med ytterligare aktörer för att driva igenom sina agendor. Planeringen är inte i sig en stark kraft utan tillsammans med ytterligare aktörer, som kategorierna land och stad, gränser, tidningsartiklar och översiktsplaner skapas det vi betraktar som ett stabilt system – och vidare till vilken planeringen söker värva nya aktörer, som ytterstaden, för att passa in. Dikotomin mellan land och stad konstrueras i planeringen genom att värva vissa aktörer och etablera dessa i positioner som håller över tid och rum – i översiktsplanekartor och i dokument. På så sätt etableras nya aktörer med vilken förmågan kommer att motivera och legitimera utvecklingsområden som något som faller inom på förhand etablerade kategorier. Uppträder planeringsföremål utanför kategorierna passar planeringen in dem i de redan existerande.

En samhällsutveckling som enbart fokuserar på staden går emot de nationella visionerna och således har planeringen även kommit att behandla landsbygdens utveckling med varierande motiv. Landsbygden har sedan tidigare beskrivits som en rural idyll vilket varit en bevarande värd miljö och betydande resurs för staden men är nu en plats för utveckling. Inom planeringen råder ett hållbarhetsideal som ämnas uppfyllas genom tillämpning av urbana normer som därmed styr samhällets utveckling och där det rurala tillskrivs motsatta värden i en stad-landsbygdsdikotomi. Genom att utveckla landsbygden enligt urbana normer och samtidigt bevara dess rurala idyll uppdagas ett problem i hur dessa båda miljöer och funktioner ska sammanfogas eller om landsbygden ersätts. Denna uppsats syftar därför till att undersöka hur det som definieras som landsbygd kan bestå genom en sådan utveckling. För att göra detta är utgångspunkten vad som utgör landsbygd och vidare hur etableringen av landsbygd består. Landsbygden som fenomen undersöks utifrån en aktör-nätversteori (ANT) där perspektivet på hur världen utformas förstås genom dess beståndsdelar och det relationella sambandet mellan dessa. Detta blir studiens teoretiska och metodologiska utgångspunkt där landsbygden analyseras som ett nätverk av ageranden som definierar den. I ANT utgörs världen av ständiga processer där människor och icke-människor agerar. Hur fenomen blir bestående genom dessa processer beror således på hur stabila nätverken är genom dessa föränderliga processer. Därför presenteras resiliens som ett andra teoretiskt perspektiv som belyser hur fenomen kan hantera endogena och exogena, positiva och negativa störningar. Denna undersökning har utförts med ett förutsättningslöst förhållningssätt som ANT förespråkar för att beskriva världen så som den är och inte förklara hur den är. Resultatet har blivit en analys inom vilket konstruktionen av landsbygdsnätverket presenteras. Data för nätverket har erhållits genom etnografiska metoder där nätverkets beståndsdelar och de ageranden som sammankopplar dem förnummits genom direktobservation, dokumentstudier och samtalsintervju. Slutsatserna visar på att landsbygden varit bestående genom samhällets förändring tack vare dess förmåga att utvecklas och anpassas efter rådande förutsättningar. De ageranden som sker i samband med landsbygdsnätverket både upprätthåller det som ett bestående fenomen och formar det. Landsbygd utgörs således av mer än det som framkommer i stad-landsbygds dikotomin och bör därför ses definieras utifrån rådande system och förutsättningar. Trots landsbygdens resiliens kan den inte vara bestående genom störningar orsakade av politik och planering som omkullkastar hela dess funktionella och strukturella sammansättning utan att utvecklas till ett jämviktsläge där den inte längredefinieras som landsbygd. Detta innebär att dess förutsättningar för att utvecklas och hantera störningar bör tas i beaktning om den ska formas eller på andra sätt påverkas av planering.