RÖDLUVAN OCH VARGEN en novell och artistbook. Jag bifogar manuskriptet men även dokumentation. Boken är handbunden. Om- slaget består utav min akvarellmålning, pressad på läder. Boken är varvad med fotografier och illustrationer, tryckt på semitransperant papper. Texten är tryckt på indiskt, handpressat akvarellpapper och jag har även valt att måla direkt i boken på vissa ställen där det föll mig in...  Likt ett drömtillstånd speglar de olika arketyperna i berättelsen varandra. Rödluvan, Mormor, Vargen, Jägaren och den frånvarande modern är olika aspekter inom ett och samma själv. Rollerna är sammanblandade och flytande. Vem är offer? Vem är förövare? Jag har skrivit berättelsen med den intentionen och arbetat fram en bok på samma sätt som jag skulpterar eller komponerar musik på. Berättelsen är inte linjär utan mångdimensionell, likt en skulptur. Jag kan vända och vrida på den och få syn på olika betydelser, for- mer eller formuleringar. Jag använde skrivandet som en metod att tömma ut mig på, tömma ut allt mörkt och förbjudet som lurar i skuggorna av mitt jag. Allt sådant jag vill glömma, gömma, tränga bort eller skäms för. Berättelsen om Rödluvan och Vargen är ock- så ett försök till att tänja på gränserna för hur en bok bör vara strukturerad, och röra mig någonstans bortom olika uppdelningar vi människor annars gärna gör naturligt. Rödluvans verklighet påminner mer om en psykos, eller ett drömtillstånd. Jägaren får repre- sentera det jordade, det som ligger nära något som kanske är läsarens verklighet, ett slags nu. Kanske är det Jägaren själv som skrivit hela berättelsen? Det finns en komplexitet och en paradox med att göra djupgående, psykologiska processer, ju närmare man kommer sanningen om sig själv, sina drifter, sin önskan, sin vilja, sina dolda agendor och känslor, desto svårare blir det att urskilja - död från liv, sant från falskt, rätt från fel, förövare från offer, äckligt från vackert, känsla från tanke, den egna kroppen från omgivningen, jaget från jaget osv osv. Jag ville illustrera detta på många vis kaotiska tillstånd och varande. En grumlig mellanvärld, där jaget smälter samman med sin omgivning, med sina fantasier, med då-tid och en oro inför framtiden. Jag ville porträttera något kladdigt mellan människor, något gränslöst och hur det känns att leva i detta tillstånd. Jag har lärt mig att jag bär på känslor och metoder att hantera dessa på som på många vis gör mig sjuk. Vi ser överenskommelser, myter, normer och språk men är dessa snarare murar, eller barri- ärer mellan vad som sägs och vad som verkligen pågår? Där något kärlekslöst och giftigt kan glida in, under en mantel av godhet och medkänsla, ett självebdrägeri där jag i grunden är min största fiende. På vilket annat mer verklighetstroget vis kunde jag illustrera detta skrämmande fenomen på om inte igenom en saga.  / Imelda

Robert Frost once remarked, “Poetry is what gets lost in translation,” and many literary people find translation to be a near-impossible task.  I can feel that all the “translation” more or less is kind of violence. Behind the language, the culture. Behind the sentences, the individuals. Behind the words, the emotion. Behind the blank space, the currents. If the “original one” is a flower, then translation is cutting the flower from its roots and putting it into a vase (A totally different environment). When Moa read this, she said "Or translation as a seed that is planted in a different soil, and thus grows into a different kind of flower, but still a kind of flower?" I like this idea.  I’m living in translation. Not only translating between my mother language and English, but also between texts and images, even between images and images. And in this case, I believe everyone is living in translation.  My classmates come from different countries all over the world, and none of us has English as our mother tongue. How lucky we are, we all have our private secret language. This is a very interesting environment for me, I became very brave and started thinking deeply about languages and translation.