Denna undersökning utfördes med avsikten att ta reda på hur filmmusiken målar upp karaktären Jack Sparrows personlighet och dolda avsikter, i filmerna Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl och Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge. Undersökningen utgår från Wingstedts analysmodell som använder den multimodalt berättande kontexten som teoretisk ram, för att minska subjektiviteten i analysen. Musikens berättarfunktioner är kategoriserade och framställd av Wingstedt. Filmerna representeras av en scen ur båda filmerna, som väljs ut där karaktären Jack, på något sätt, tar sig ur en knipa. När scenerna har analyserats jämförs likheter och skillnader både för att besvara frågeställningen men också för att ta reda på huruvida den negativa kritiken som skrivs i recensioner om den senare filmen, har någon grund även i den välkända filmmusiken som används i filmerna. Utifrån analyserna så är musiken i den första filmen mer riktad mot Jack Sparrows personlighet, från publikens perspektiv, då den tydligt markerar det som visas på bilden då Jack tar drastiska vändningar i handlingarna. Samt mot slutet av scenen så följer musiken Jacks fysiska karaktär i form av då karaktären har gjort en linbana åt sig själv. I den sista filmen följer musiken tydligare den visuella gestaltningsformen som visas i händelserna snarare än karaktären Jacks personlighet. Vilket gjorde det svårt att avgöra huruvida musiken används för att måla upp karaktären. Det fanns dock möjliga tolkningar av huruvida Jack enkelt lyckats göra det som innan sagts ska vara omöjligt, nämligen att bryta sig in i bankvalvet.