<p>stater bildats på internationellt initiativ vilket verkade fungera under 40 år för Jugoslavien men de etniska motsättningarna i landet utnyttjades av nationalistiska partier efter kommunismens fall vilket trappade upp de etniska konflikterna och resulterade i ett inbördeskrig som varade i fyra år. 1994 hölls det ett fredssamtal i Dayton vilket resulterade i ett fredsavtal, The General Framework Agreement for Peace (GFAP). I GFAP gavs OSSE, som är den största regionala säkerhetsorganisationen i världen med 55 medlemsstater från Europa, Centralasien och Nordamerika, uppdraget att säkra freden och demokratisera landet. Detta innebar en demokratisering uppifrån med en begränsad möjlighet till inflytande vad det gäller den bosniska befolkningen. Detta reser frågan om denna sortens demokratiexports möjlighet till framgång? Den internationella interventionen och fredsavtalet som följde syftade inte bara till att få slut på kriget i regionen utan också till att skapa helt nya institutioner för interagerande i alla delar av statsapparaten och det civila samhället. Den demokratiska processen i Bosnien kräver väl fungerande institutioner på alla nivåer inom statsapparaten samt ett fungerande civilt samhälle. Utan dessa kan inte en demokratisering genomföras. Därför har OSSE:s demokratiseringsprojekt fokuserats på två övergripande frågor. Den ena är att omvandla institutioner från en formell demokrati med en rad officiella regelsystem, institutioner och procedurer till en substantivdemokrati inkluderande politisk jämlikhet, maktfördelning en politisk kultur och demokratisk delaktighet. Men endast demokratiska institutioner är inte nog för att skapa ett demokratiskt system, för att skapa en livskraftig och uthållig demokrati måste det även finnas en medborgarkår med demokratiska värderingar, vare sig dessa uppbringas genom propaganda eller utbildning. Därför är det fokus för OSSE att skapa ett aktivt civilt samhälle och medverkandekultur samt främja medborgarnas deltagande i statens angelägenheter. Övergångsteorin som är uppsatsen teoretiska utgångspunkt ser på demokrati som skapad av medvetna och hängivna aktörer med en vilja till kompromissande. Historiska exempel har visat att en demokratisk utveckling kan startas och lyckas även om den genomförs uppifrån och i ett samhälle som saknar en stark demokratisk kultur. Härigenom kan demokrati skapas även om människor inte vill ha den, eller kan hantera den på ett effektivt sätt. En rad projekt har startats i Bosnien för att åstadkomma denna demokratiska förändring, men framstegen har varit svåra att få till stånd samt varit tidsödande. Mycket av problematiken i Bosnien grundas i de etniska konflikterna mellan de olika grupperingarna i landet och att dessa har sina lojaliteter riktade mot andra håll än mot den Bosniska staten. Politisk konkurrens bygger fortfarande mycket på etnicitet och de bosniska politikernas har en uppenbar vana att sätta käppar i hjulen på den demokratiska processen och reformarbetet. Den djupa misstron mellan de olika etniska grupperna efter kriget och en avsaknad av en stabil demokratisk värdegrund ställer höga krav på OSSE:s arbete och har visat sig svåra att överkomma. Den demokratiska utvecklingen har gått långsamt, mycket långsammare än vad det internationella samfundet hade hoppats på, men framsteg görs. Frågan är om demokratiexport kan fungera i ett land så djupt splittrat som Bosnien, i alla fall på en så kort tid som har förflutit. Ett generationsskifte är kanske vad som behövs för att en riktig demokrati skall kunna slå rot, men omdemokratisering uppifrån kan fungera i Bosnien får tiden utvisa. Men en sak är säker Bosnien idag är en bättre plats än var den var i början av 1990-talet och OSSE:s arbete har resulterat i en framgångar.</p>

Since the war´s end in the 1990s, Bosnia and Herzegovina, a young nation in the center of Europe, has struggled to establish a functional democratic system. In line with the Dayton Agreement, which ended the conflict, the nation was split up into two autonomous regions, one of which would belong to the Serbian population and the other to the Bosnian and Croatian populations. In addition to being a peace treaty, the Dayton Agreement would also serve as the nation´s constitution with the intention to construct a democratic government and society. Bosnia and Herzegovina have struggled to establish a fully democratic state of governance since the peace, because of the Dayton Agreement´s power-sharing model, which in practice has given room for the country´s rulers as well as international actors, to view the country as a surface where two independent parts meets, rather than a unified state. The aim of this study is to examine Bosnia and Herzegovina´s democratic constraints from 2018 to 2022 using Wolfgang Merkel´s theory of embedded and defective democracy. It also seeks to determine to what extent Bosnia and Herzegovina can be considered as a defective democracy, based on the theory´s premises. The outcome of this study, in short, implies that Bosnia and Herzegovina´s democratic constraints can be attributed to national political abuse of power, together with corruption, the absence of functioning state institutions and an undue reliance on international actors.

The purpose of this study is to analyze how the parties (USA, Great Britain, UN and the European Union) legitimize their intervention in Bosnia-Herzegovina as seen from without the conceptions of sovereignty and intervention. USA and the UN have legitimized their intervention on security reasons. The American president, George W. Bush, claimed that democracies never engage in war with each other and that democracies were prosperous just because they were democracies. According to the president, that is why it is important to democratise the whole Balkan region to protect the international community from terrorism which grows in unstable and undemocratic states. UN resolutions claim that the situation in Bosnia is a threat to international peace and security and urged all state members to do everything they can for stability in Bosnia-Herzegovina. European Union and Great Britain saw the organized crime that spreads through Balkan as a major threat to Europe. To be able to deal with his problem, EU is asking for more cooperation among the European states. Bosnia is a member of the Council of Europe and is also involved in the Stabilisation and association process for South eastern Europe with the EU. The purpose of these memberships is to foster the political and economic development in Bosnia and lead to full membership in the European Union, but only if Bosnia fulfils all the reforms that EU demands. To get economic aid from the EU, Bosnian leaders are forced to reform and engage in regional cooperation. In the long run democratisation is the goal for all the parties, while security is the main issue at short-term. That is why the main concern for USA is for now the war on terrorism and organized crime for the EU. When signing the Dayton peace agreement, Bosnian leaders have agreed upon sharing sovereignty with the international community indefinitely. Dayton agreement calls also on all the parties to help Bosnia develop stable and democratic institutions and help the Bosnian leaders in theirs strive for peace. The international community is based on principles of state sovereignty and non-intervention. Sovereignty can be defined as the right for autonomy and the right for non-intervention. These principles are not as important today as they were during the Cold War. Globalisation and marginalisation has made it more acceptable to intervene and share sovereignty with other states and ganisations. That means that the traditional view on sovereignty as a mean for maintaining order and view on interventions as a threat to the sovereignty is less significant in modern times. The reason for this is that the definition on sovereignty and intervention changes to able to adjust its self to the political situation in the world. That is, definition on sovereignty and interventionwill differ from time to time.

stater bildats på internationellt initiativ vilket verkade fungera under 40 år för Jugoslavien men de etniska motsättningarna i landet utnyttjades av nationalistiska partier efter kommunismens fall vilket trappade upp de etniska konflikterna och resulterade i ett inbördeskrig som varade i fyra år. 1994 hölls det ett fredssamtal i Dayton vilket resulterade i ett fredsavtal, The General Framework Agreement for Peace (GFAP). I GFAP gavs OSSE, som är den största regionala säkerhetsorganisationen i världen med 55 medlemsstater från Europa, Centralasien och Nordamerika, uppdraget att säkra freden och demokratisera landet. Detta innebar en demokratisering uppifrån med en begränsad möjlighet till inflytande vad det gäller den bosniska befolkningen. Detta reser frågan om denna sortens demokratiexports möjlighet till framgång? Den internationella interventionen och fredsavtalet som följde syftade inte bara till att få slut på kriget i regionen utan också till att skapa helt nya institutioner för interagerande i alla delar av statsapparaten och det civila samhället. Den demokratiska processen i Bosnien kräver väl fungerande institutioner på alla nivåer inom statsapparaten samt ett fungerande civilt samhälle. Utan dessa kan inte en demokratisering genomföras. Därför har OSSE:s demokratiseringsprojekt fokuserats på två övergripande frågor. Den ena är att omvandla institutioner från en formell demokrati med en rad officiella regelsystem, institutioner och procedurer till en substantivdemokrati inkluderande politisk jämlikhet, maktfördelning en politisk kultur och demokratisk delaktighet. Men endast demokratiska institutioner är inte nog för att skapa ett demokratiskt system, för att skapa en livskraftig och uthållig demokrati måste det även finnas en medborgarkår med demokratiska värderingar, vare sig dessa uppbringas genom propaganda eller utbildning. Därför är det fokus för OSSE att skapa ett aktivt civilt samhälle och medverkandekultur samt främja medborgarnas deltagande i statens angelägenheter. Övergångsteorin som är uppsatsen teoretiska utgångspunkt ser på demokrati som skapad av medvetna och hängivna aktörer med en vilja till kompromissande. Historiska exempel har visat att en demokratisk utveckling kan startas och lyckas även om den genomförs uppifrån och i ett samhälle som saknar en stark demokratisk kultur. Härigenom kan demokrati skapas även om människor inte vill ha den, eller kan hantera den på ett effektivt sätt. En rad projekt har startats i Bosnien för att åstadkomma denna demokratiska förändring, men framstegen har varit svåra att få till stånd samt varit tidsödande. Mycket av problematiken i Bosnien grundas i de etniska konflikterna mellan de olika grupperingarna i landet och att dessa har sina lojaliteter riktade mot andra håll än mot den Bosniska staten. Politisk konkurrens bygger fortfarande mycket på etnicitet och de bosniska politikernas har en uppenbar vana att sätta käppar i hjulen på den demokratiska processen och reformarbetet. Den djupa misstron mellan de olika etniska grupperna efter kriget och en avsaknad av en stabil demokratisk värdegrund ställer höga krav på OSSE:s arbete och har visat sig svåra att överkomma. Den demokratiska utvecklingen har gått långsamt, mycket långsammare än vad det internationella samfundet hade hoppats på, men framsteg görs. Frågan är om demokratiexport kan fungera i ett land så djupt splittrat som Bosnien, i alla fall på en så kort tid som har förflutit. Ett generationsskifte är kanske vad som behövs för att en riktig demokrati skall kunna slå rot, men omdemokratisering uppifrån kan fungera i Bosnien får tiden utvisa. Men en sak är säker Bosnien idag är en bättre plats än var den var i början av 1990-talet och OSSE:s arbete har resulterat i en framgångar.

This study aims to examine Bosnia-Herzegovina and Rwanda's tolerance and reconciliation processes after the conflicts by answering the research question 'How can we explain the similarities and differences between Bosnia-Herzegovina and Rwanda’s reconciliation processes in terms of ethnic tolerance among its inhabitants post civil war and genocide?'. An explanatory theory based on Brounéus’ perspectives and recommendations on reconciliation is used throughout the study. The main findings are that both countries have had diverse approaches and have not fulfilled the requirements for achieving ethnic tolerance and reconciliation.

This study has the ambition to examine and compare Angolas failed peace process with Bosnia-Herzegovina’s successful peace process through Kumar Rupesinghes theory in conflict transformation. By comparing the two peace processes through Rupesinghes theory we can get an answer why Angola’s peace failed while Bosnia-Herzegovina’s lasted.   This study has two purposes.   Based on a comparison of Angolas and Bosnia-Herzegovina’s peace processes, how well is it possible to explain the outcome of the two countries peace process?   How useful is Rupesinghes theory?   The study showed that Bosnia-Herzegovina employed factors from Rupesinghes theory, in a much higher sense than Angola. They were especially more successful in employing the economic factors from Rupesinghes theory. This therefore can be a reason why Angola’s peace failed while Bosnia’s lasted. In testing the theory’s usefulness the study showed that the theory is useful in many factors and can be used to give a qualified answer to why a peace lasts or fails. But the theory also has its flaws, some of the steps in the theory need a better explanation and some of the steps are more important depending on which country the theory is applied upon.     Key words: Angola, Bosnia-Herzegovina, Kumar Rupesinghe, conflict transformation, civil-war, peace, peace processes, Bicesse, Dayton