I denna uppsats undersöks hur järnvägen har musealiserats utifrån tre svenska museijärnvägar; Föreningen Gotandstågets Gotlands Hesselby Jernväg, Tjustbygdens Järnvägsförenings Hultsfred Västerviks Järnväg samt Skånska Järnvägars bana Brösarp-Sankt Olof. Musealiseringsprocessen och den nuvarande verksamheten undersöks och analyseras med fokus på hur identitet och autenticitet/ auktoritet hanteras och värderas. Actor Network Theory och Assemblageteori används som metodologiska verktyg för att studera de komponenter, aktanter, som nätverket museijärnväg består av. Identitet är viktigt för museiföreningarna på olika sätt. Det är dels lokal/regional identitet som föreningarnas verksamhet och museala anknytning ansluter sig till, vilket poängteras på en rad olika sätt, till exempel genom märkning på fordon eller med användandet av speciella emblem. Autenticitet är ett viktigt värde för museijärnvägarna men det behandlas på olika sätt. I de fall museijärnvägen är byggnadsminnesförklarad tolkas miljön som autentisk av en auktoritet på området. Själva museikonceptet skapades av museiföreningarna själva och därigenom kunde och kan de också själva sätta agendan för vad som är autentiskt. Tidvis samstämmer det med övriga auktoriteters bild, ibland inte till exempel vad det gäller tidsepoksbedömning. Det kan också uppstå värdekonflikter i vad föreningarna vill visa som när den kommersiella eller accessoriska verksamheten i form av souvenirförsäljning och kaféverksamhet marknadsförs på samma yta som den historiska miljön. I flera av dessa fall försöker föreningarna att anpassa att förändringarna till den befintliga miljön genom att de utförs i historiserande stil. På så sätt kan de i bästa fall uppfattas som något autentiskt.