Detta arbete handlar om polisens och socialtjänstens roll i arbetet med att uppmärksamma barn i fara. Denna uppmärksamhet har fokuserats på barn som varit vittne till våld i hemmet eller som själva har varit utsatta för brott. Vi har ansett att denna fråga gällande barn i fara är så viktig att den behöver lyftas fram i samhället. Vi har valt att även studera hur långt arbetet kommit med att uppmärksamma barn som brottsoffer och som målsägande. För att få en så omfattande bild som möjligt över ämnet har vi använt oss av olika källor som litteratur, lagstiftning, förarbeten och samtal med personer som arbetar inom området. Resultatet har visat på stora brister gällande polisens anmälningsskyldighet och bristande kunskap inom detta område gällande barn i fara. Denna okunskap inom polisen har inneburit att barn som utsatts för fara inte har fått det stöd och hjälp de har rätt till.

Efter en kartläggning av polismyndigheten i Skåne (2003) gällande förekomsten av kriminella ungdomsgäng konstaterades det att i Malmös stadsdel Rosengård fanns cirka 100 kriminellt aktiva ungdomar och att det fanns ett antal verksamma ungdomsgäng i området. Med vetskap om att ungdomskullarna kommer att öka de kommande åren i Skåne med en topp under 2005-2008 ser polisen en risk för ökad ungdomskriminalitet i området. Syftet med detta fördjupningsarbete är att ta reda på hur polisen arbetar mot ungdomsbrottslighet i just stadsdelen Rosengård. Mina frågeställningar rör gängmiljöerna och polisens handlingsplan mot ungdomskriminaliteten. Mitt tillvägagångssätt har varit att granska dokument från polismyndigheten i Skåne samt läsa litteratur rörande ungdomskriminalitet. För att få ökad kunskap om hur man arbetar i Rosengård har jag att intervjuat polisinspektör Erik Jansåker. Omfattningen begränsas till tidsperioden 2003-2005 och inriktas på polisiära frågor. Vad jag har kunnat konstatera är att myndigheten har uppmärksammat problemet med ungdomskriminalitet och utarbetat strategier och lokala handlingsplaner. I Rosengård arbetar man mot ungdomskriminaliteten med en utarbetad modell som innebär individorienterade insatser mot ledargestalter och de mest brottsaktiva ungdomarna. Målet är att ledargestalterna ska bli föremål för de sociala myndigheternas åtgärder.

Anledningen till att vi skrev denna rapport var att vi ville fördjupas oss i ämnet samt att vi tycker att det är ett samhällsproblem. Generellt sett har antalet jägare i dagens samhälle ökat och därmed också jakttrycket, till följd av detta ökar även antalet brottstillfällen. Vi ville undersöka möjligheterna att uppdaga och förebygga jakt- fiskebrott i Västerbottens inland, samt undersöka möjligheterna till ett utökat samarbete mellan olika parter. Vi har därmed kommit fram till att de polisiära problemen går att lösa med mer utbildning om jakt fiskebrott till utredarna och ett mer utvidgat samarbete mellan de parter som berörs. För att få så mycket information som möjligt om dagens syn på jakten och fisket i Västerbottens inland, har vi intervjuat berörda personer inom Länsstyrelsen, Jakt- fiskebevakare och poliser som idag jobbar med jakt- fiskebrotts utredningar och även funnit några statliga utredningar inom detta ämne. Det vi funnit intressant är att meningsskiljaktigheter råder inom själva myndigheten om vem eller vilken myndighet som skall ansvara för bevakningen och tillsynen av jakten och fisket på statens mark ovan odlingsgränsen.

Syftet med detta arbete är att studera New York-modellen och om detta är ett bra arbetssätt för svensk polis. Inledningsvis presenterar jag New York-modellen och dess byggstenar. Här beskrivs Broken Windowsteorin som New York-modellen bygger på. Denna teori bygger på att polisen skall vara ute och arbeta brottsförebyggande och hålla en nolltolerans mot brottslighet. Vidare studeras projektet i Eskilstuna som utgick från att införa nolltolerans i de centrala delarna av staden när det gällde brott mot person. För att få en förståelse för tan­karna bakom nolltolerans beskrivs även en del kriminolo­giska teorier om varför vissa perso­ner begår brott. Resultaten från New York när det gäller minskad grov brottslighet är minst sagt häpnadsväckande. Man har under en tioårsperiod lyckats minska antalet mord och rån med över 70 %. Det finns även andra förklaringar till den drastiska minskningen av brottsligheten i New York, t.ex. den minskande användningen av crack samt den förbätt­rade ekonomin i USA. Min åsikt är att Sverige bör ta efter New York-modellen. Genom att införa nolltolerans mot brott på allmänna platser ger det bl.a. polisen en chans att hitta per­soner som riskera att hamna i en så kallad kriminell karriär. Polisen bör även ges ökade re­surser för att effektivt kunna arbeta mot den ökande brottsligheten. Fram tills dess att poli­sen får ökade resurser anser jag att man med enkla förändringar av arbetssättet kan minska antalet brott på allmänna platser.

I Polislagens 2 § 1: a punkten befästs polisens brottsförebyggande uppdrag. I Regeringens proposition 1983/84:111, kommenteras att Polislagen 2 § 1: a punkten inrymmer det brottsförebyggande arbetet som inriktar sig på personer som inte är föremål för rättsväsendets åtgärder pga. brott. Vidare skrivs att bl.a. undervisning i skolan och den ungdomsverksamhet som i övrigt bedrivs av polisen här åsyftas. Jag är intresserad av hur samverkan med skolan prioriteras som en del i det brottsförebyggande uppdraget. Jag kommer inte att beskriva hur samverkan med skolan ser ut i detalj. I den mån jag tar upp hur det ser ut på ett lokalt plan kommer jag att referera till Västerbottens län. Till stor del ligger litteraturstudier tillgrund för detta arbete samt några intervjuer. Jag kan konstatera att polisen inte ska bedriva utbildning med skolelever i klassrumsform. Oftast sker samarbetet med skolan genom närpolisverksamheten. Brottsförebyggande råd är även ett bra sätt att samverka genom. Avsaknaden av direktiv från RPS om hur polisen ska bedriva sitt brottsförebyggande arbete och resursbrist gör att samverkan med skolan inte prioriteras speciellt högt. Det händelsestyrda arbetet och den polisiära kärnverksamheten i övrigt dominerar. Brottsförebyggande arbete i skolan och kring ungdomar anser jag inte prioriteras av samhället i den utsträckning som behövs. RPS kommer om 1-2 år i ett led i att de ser över polisens arbetssätt titta närmare på ungdomsbrottsligheten och hur den saka angripas.

År 2004 anmäldes ca 1 250 000 brott i Sverige. Hur man reagerar då man utsätts för ett brott är individuellt och beroende på brottets art och offrets aktuella livssituation mm. Flera faktorer spelar in, men det är uppenbart att den som drabbas av ett brott påverkas av detta, fysisk, känslomässigt och/eller ekonomiskt. Vi har med hjälp av handlingsplaner, verksamhetsplaner, intervjuer och annan litteratur, studerat brottsofferarbetet inom polisen med fokus på våra kommande arbetsgivare, Södermanlands län respektive Stockholms län. Syftet med arbetet är att uppmärksamma betydelsen av att polisen fullgör sitt ansvar gentemot brottsoffer, ett ansvar som till stor del handlar om informationsskyldighet. Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer regleras främst i Regeringsformen, Polisförordningen och Förundersökningskungörelsen. Att brottsoffret får rätt information vid rätt tillfälle kan ha avgörande betydelse för brottsoffrets återhämtningsprocess. Vi har tagit del av en färsk rapport, genomförd av Polismyndigheterna i de fyra Norrlandslänen. Denna rapport bygger på en enkätundersökning som tydligt visar att många poliser saknar adekvat kunskap i dessa frågor. Vi har även studerat myndigheternas ansvarsfördelningen angående brottsofferfrågor, vikten av samverkan med andra aktörer, utbildning som bedrivs ute på myndigheterna mm, och i slutet av arbetet presenteras våra tankar och funderingar kring, om och i så fall, hur brottsofferarbetet kan förbättras inom polisen.

Rapporten visar på hur eleverna på en skola ser på skolans drogförebyggande arbete, samt hur de skulle vilja bli informerade om droger och drogers verkan. Studien utgår ifrån elevernas och två ur personalens syn på hur det drogförebyggande arbetet fungerar på deras skola. Studien visar att skolan arbetar aktivt med olika projekt som har med drogförebyggande arbete att göra, även om det inte finns något uttalat eller nedskrivet program för detta. Skolan förefaller prioritera att ha en god kontakt med föräldrarna, samt involvera dessa i det drogförebyggande arbetet när eventuella problem uppstår. Studien visar även att ett större och mer uttalat samarbete med polisen skulle gagna denna skola

Detta arbete behandlar dels det polisiära samarbetet men även det brottsförebyggande samarbetet mellan polisområdena Haparanda och Torneå. Städernas geografiska närhet gör att samarbetet är intressant att studera både ur ett internationellt polisiärt perspektiv samt ur ett brottsförebyggande perspektiv. Vi undersökte vilka brottstyper som dominerade hos de båda polisområden och hur man på bästa sätt skullen kunna förebygga dessa. Vi undersökte även hur samarbetet för tillfället fungerar samt vilka problem som finns. Vi har bland annat kommit fram till följande slutsatser. För att förbättra det dagliga polisiära samarbetet över gränsen bör man fastställa rutiner hos de båda polisområden. En annan aspekt som arbetet belyser är att personal omsättningen i Haparanda bör minskas. Detta för att genom personlig och rutinmässig kontakt kollegorna emellan, lättare uppnå kontinuitet i samarbetet. I arbetet presenterar vi även några kriminologiska teorier som enligt vår mening skulle kunna vara till hjälp att förebygga brott i området.

Denna rapport syftar till att beskriva Alingsåsmodellen genom att undersöka samarbetet mellan polis och sociala myndigheten i Alingsås. Modellen används för att angripa ungdomsproblematiken. Främst har det hittills gällt utbredningen av destruktiva ungdomsgäng i Alingsås. Dessa gäng har sats i samband med det ökade antalet misshandlingar och skadegörelser. Drivkraften till arbetet ligger nästan helt och hållet på individnivå. Det är personer som har ett stort intresse för att jobba med ungdomar som på eget iniativ tagit tag i problemet. Efter intervjuer med polis och socialtjänst har vi skapat oss en bild av hur arbetet bedrivs, hur framtidsplanerna ser ut och vilka nackdelar som finns med denna modell. Arbetet grundar sig på ett nära samarbete mellan flera av samhällets aktörer varav främst just polisen och kommunen. Arbetet går ut på att skapa sig en nära kontakt med ungdomarna på individnivå och inte dömma dem för deras åsikter eller se dem som en homogen massa. Målet är att utvidga arbetet för att kunna arbeta förbyggande. Man tycker sig kunna ana att det åter igen håller på att bildas destruktiva gäng, vilka man tidigare lyckats få ner antalet på. Att arbeta med ungdomar är ett svårangripet problem med långsiktiga lösningar. Detta gör att det är svårt att få mätbara resultat och det är därför problem med att visa att det verkligen fungerar. Detta gör det svårt att motivera de extra resurser som krävs för att arbetet skall kunna bedrivas på heltid, trots attde som är involverade i arbetet ser en ljusning i problemet.

Jag tänker med denna rapport visa vilka informationsskyldigheter polisen har mot brottsoffer, och hur brottsoffer tycker att polisen lever upp till dessa. Jag kommer även visa på eventuella problem med uppgiften att informera brottsoffer på ett korrekt sätt. Polisens informations och underrättelseskyldighet kommer jag att klarlägga efter lagtext, och då främst genom Förundersökningskungörelsens regler om polisens informationsskyldighet i § 13. Med hjälp av intervjuer av poliser på olika myndigheters brottsoffergrupper kommer jag även att ta reda på om de i sitt arbete ser några problem med informationen, eller om de tycker att den fungerar som den ska. Via litteratur ska jag i detta arbete också visa om brottsoffer anser att polisens information har nått ut till dem enligt reglerna. Studien visar att det finns stora brister i polisens informationsutlämnande då all information inte når brottsoffren som den ska. Vidare visar studien att brottsoffren dock, trots bristfällig information, i stort sett är nöjda med de enskilda polisernas bemötande vid brottstillfället. I slutet av arbetet nämns även några problem med polisens informationsskyldighet och eventuella anledningar till att den inte efterlevs. Därefter ges också några förslag till hur man ska kunna få bukt med problemet kring polisens informations och underrättelseskyldighet mot brottsoffer.