Syftet med rapporten är att tydliggöra vikten av ett fungerande samarbete mellan olika myndigheter i Örnsköldsvik för att kunna kartlägga och motverka att ett komplext problem som narkotikabrott inte skall kunna sprida sig. Vidare vill jag utröna vilka positiva effekter som kan uppnås på annan brottslighet med bred samverkan kring narkotikaproblemet. För att kunna hantera ämnet så begränsas arbetet till narkotiska preparat, och geografiskt till Örnsköldsviks kommun. Till största del inhämtas fakta med hjälp av intervjuer samt samtal med personer som har insikt i narkotikaproblematiken. Fakta pekar på att narkotikabrotten ökar även i en liten stad som Örnsköldsvik och myndigheterna skulle kunna bidra på olika sätt för bekämpningen av narkotikaproblematiken. Det finns ett samarbete mellan olika aktörer som fungerar väl med tanke på de resurser som satsas. Det framkommer också att narkotikarelaterad brottsbekämpning har stora positiva effekter på en rad andra brottskategorier. Det finns en ambition om att prioritera narkotikarelaterade brott, samt vålds-, tillgrepps- och skadegörelsebrotten. I den avslutande diskussionen förs ett resonemang över olika projekt som pågår i Örnsköldsvik. I resonemanget framkommer vad som är positivt respektive negativt samt vad som skulle kunna vara rimliga alternativ till att förbättra dessa satsningar.

Klotter kan ofta vara en inkörsport till grövre brott. Det är därför viktigt i ett brottsförebyggande syfte att kunna motverka denna kriminalitet. Med nya lagändringar och kunskap från kriminologiska teorier kan poliser idag arbeta mer effektivt mot klotter som skadegörelse. Uppsatsen belyser två viktiga arbetsmetoder mot klotter som har undersökts genom intervju och litteraturstudier. Den första metoden som uppsatsen belyser är till stor del grundad på dialog och bedrivs med fördel i projektform. Syftet är att öka anmälnings-benägenhet och kunskap kring klotter/skadegörelse som brott. Denna information riktar sig till lärare, föräldrar och ungdomar. En annan metod som presenteras är av mera praktisk natur och syftar till att omhändertaga föremål som klotterutövare kan tänkas använda för att begå skadegörelse i form av klotter. Genom att använda sig av Polislagen 19 § 2st. 2pt. kan man kroppsvisitera personer som man misstänker bär med sig föremål som används i skadegörelse i form av klotter om man tror att dessa föremål skall förklaras förverkade enl. BrB 36:3 §. Denna kroppsvisitering kan polisman på plats själv besluta om och kräver inte beslut från vakthavande befäl. Detta ger en ökad möjlighet för polisen att agera offensivt mot denna brottslighet. Vidare har skadegörelse fått en ökad straffsats och ligger nu i häktningsskäl 2. Polisen har därmed möjlighet att gripa dessa personer enligt detta häktningsskäl.

Att alkohol och våld har ett samband är sedan länge känt och användningen av narkotika förstärker ofta våldsbenägenheten. Örnsköldsviks kommun utarbetade 2003, genom samarbete med polis och krögare, ett förebyggande program mot alkohol- och droger i krogmiljön: Krogutbildningen. I rapporten valde vi att undersöka vilka resultat Krogutbildningen givit, både när det gäller statistik över det krogrelaterade våldet, effekter som aktörer i utbildningen uppmärksammat samt utbildningens framtid. Resultatet fick vi fram genom att intervjua representanter från kommunen, polisen och krögarna i Örnsköldsvik. Vi har även använt brottsstatistik från BRÅ samt den lokala polisen. De största effekterna visade sig vara att krogpersonalen fick ökad kunskap och därmed blev tryggare i sin yrkesroll, den generella berusningsnivån på krogen sjönk genom att krögarna tillämpade ansvarsfull alkoholservering. Mellan 2003 och 2004 sjönk det krogrelaterade våldet med 20 %. Utbildningen är nu ordinarie verksamhet och andra projekt har utmynnat från dess upplägg.

Brottsoffrens situation har uppmärksammats mer och mer under de senaste decennierna, vilket för polisens del betyder ökade skyldigheter. En av dessa skyldigheter är ett direktiv från Rikspolisstyrelsen som ålägger polisen att inom två veckor från anmälningstillfället ta en förnyad kontakt med brottsoffer utsatta för våldsbrott eller integritetskränkande tillgreppsbrott. Syftet med arbetet är att undersöka direktivet, klargöra hur det efterlevs i verkligheten och belysa dess betydelse för brottsoffren. Som underlag användes litteratur inom brottsofferområdet, en brottsofferundersökning, en medarbetarundersökning inom polisen och även intervjuer med personal vid tre polismyndigheter. Jag har funnit att polisen själv anser sig ha bristande kunskaper om sina informationsskyldigheter och endast 17 % ansåg att det fanns en väl fungerande rutin för hur RPS-direktivet skulle följas. I min granskning av de båda undersökningarna finns en tydlig koppling mellan brottsoffrens kritik mot polisen och de brister polisen själv anser sig ha. Min slutsats är att brottsoffers psykiska påfrestning kan lindras av att få rätt information i rätt tid då detta hjälper till att skapa överblick och ordning i det kaos de befinner sig i. Genom att återknyta till brottsoffren, så visar polisen att man bryr sig och man hjälper dem att få det stöd de behöver och har rätt till. Detta leder förhoppningsvis till ”friskare” brottsoffer, bättre samhällsekonomi och ett förbättrat rykte för polisen.

Under polisutbildningens ungdomsmoment stötte vi på Polislagens tolfte paragraf, vilken vi spontant såg som ett utmärkt redskap för polisen att använda för att hjälpa ungdomar i olämpliga miljöer genom att slå larm till föräldrar och socialtjänst. Dock fick vi genom våra lärare reda på att denna lag ska användas mycket restriktivt, vilket vi inte förstod syftet med. Vi upplevde det som att det skulle krävas extrema förhållanden för att den skulle vara tillämplig, och undrade hur ofta dessa situationer uppstod i verkligheten. Vår önskan var att med denna rapport undersöka hur det egentligen stod till med användandet av PL § 12. Vi hade en hypotes om att den var för restriktivt formulerad, och därmed alltför sällan använd. För att undersöka detta har vi fördjupat oss i förarbeten till paragrafen samt studerat omhändertagandeblad från en mindre och en större ort. Vi gjorde även intervjuer med poliser i yttre tjänst på dessa orter, och fann att användandet skilde sig åt. Under arbetets gång har vi fått en förståelse för restriktiviteten och även förstått vikten av att som polis se syftet och därefter vara flexibel för att hitta lösningar. Detta kan uppnås genom PL § 12, men även genom andra lagar som LOB eller PL § 13. Detta har lett till att vi återigen ser PL § 12 som ett utmärkt och självklart redskap i polisens arbete med ungdomar.

Syftet med denna rapport är att belysa och förstå varför det läggs så stor vikt vid brottsoffret under polisutredningen vid våldtäktsmål, samt att ta reda på om det skulle vara möjligt att flytta fokus från brottsoffret. I teorikapitlet har vi förklarat lagrummet kring brottet våldtäkt, skillnaderna mellan olika typer av våldtäkter samt presenterat teorier kring brottsoffer. Vi har intervjuat åklagare, målsägandebiträden, försvarare samt polisutredare. Det resultat vi kommit fram till är att de som blivit offer för en överfallsvåldtäkt där offer och gärningsman är totalt obekanta för varandra inte ifrågasätts under förundersökningen eller under rättegången på samma sätt som de som utsatts för en våldtäkt där offer och gärningsman är bekanta med varandra eller rent av har en relation till varandra. Det fokus som läggs på brottsoffret är nödvändigt och verkar inte vara önskvärt att ändra på i dagsläget, eftersom det är viktigt att alla omständigheter kring brottet utreds för att rättegången ska vara så objektiv som möjligt. Den viktigaste slutsatsen vi gjort är att brottsoffret för en överfallsvåldtäkt sällan ifrågasätts under förundersökningen eftersom det ofta finns så pass stark stödbevisning som styrker hennes berättelse. Hon har inte heller motiv att ljuga om att hon har blivit våldtagen, vilket av olika anledningar skulle kunna finnas i våldtäktsfall där offer och gärningsman känner varandra eller är bekanta med varandra.

I ett tillägg i Socialtjänstlagen (1 januari 2008) fastställdes att Sveriges samtliga kommuner skall tillhandahålla tjänsten medling. Brottsförebyggande Rådet har utfärdat riktlinjer för hur arbetet skall bedrivas. Denna rapport beskriver tre av Sveriges kommuners medlingsverksamhet. För att besvara vårt syfte har vi valt att intervjua nio representanter från åklagarkammaren, medlingsverksamheten och polismyndigheten. Intervjuerna fokuserade särskilt på frågor om kommunikation, samarbetsformer och eventuella förändringsbehov. Centrala intervjuresultat visar att samarbetet och kommunikationen mellan berörda myndigheter är effektivt och väl fungerande. Därtill framkommer att vissa förändringar gällande lagens tillämpning vore önskvärda för att uppnå ett tillfredsställande resultat för de inblandade parterna.

Ordningsstörande kring allsvensk fotboll, främst i Stockholm har länge varit ett problem för samhället. I samband med dessa matcher begås skadegörelse, misshandel och ordningsstörningar i hög utsträckning och en allsvensk fotbollsmatch kan kosta uppemot 600 000 kronor. Syftet med denna rapport är att belysa de skyldigheter som polisen har i fråga om den allmänna ordningen och säkerheten kring allsvenska fotbollsmatcher i Stockholm. Vidare vill vi ta reda på om polisens utbildning är tillräcklig för att de ska klara av detta på ett bra sätt. Vi valde att intervjua yttre kommissarie Anders Sigurdsson vid Operativa avdelningen i Stockholm med anledning av att han är ansvarig för planering av insatser kring allsvenska fotbollsmatcher i Stockholm. I intervjun med Anders Sigurdsson framkom att lagstiftningen upplevs som komplicerad i samband med matchers slut då supportrar ska släppas ut samtidigt från arenorna. Sigurdsson anser också att det skulle behövas lagändringar för att underlätta polisens arbete kring allsvenska fotbollsmatcher. Vice chefsåklagare Per Lindqvist fick ett uppdrag av regeringen att ta fram förslag till en effektivare lagstiftning mot fotbollshuliganer för att stävja problematiken kring allsvenska fotbollsmatcher. En fråga vi ställer oss är varför Sverige inte tar till sig den kunskap och information som andra länder med liknande och ännu värre problem har och förvaltar den på rätt sätt.

Djur av olika slag och antal tillhör inte ovanligheter i svenska hem och på svenska gårdar. Tråkigt nog blir inte alla djur väl omhändertagna av sina ägare, det är då djurskyddsinspektörerna och polisen kommer in i bilden. En djurskyddsinspektörs uppgift är att kontrollera välmåendet och handhavandet med djur i den kommun man arbetar i. Denna rapport behandlar hur samarbetet mellan polis och djurskyddsinspektörer fungerar i en mindre kommun i norra Sverige i samband med omhändertaganden av djur. Det finns lagar och förordningar som styr hur detta ska gå till, bl.a. Djurskyddslagen, Djurskyddsförordningen, Lag om kontroll av husdjur m.m. Dessa lagar kan ibland vara svårtolkade för respektive myndighet och problem gällande ett gott samarbete uppstår. Vilket kan vara ett problem ur många olika synvinklar. T.ex. att det råder en bristande kommunikation myndigheter emellan. Eller att det är fel person på fel plats inom sitt kunskapsområde. Om kunskap, förståelse och vilja finns att utföra ett bra arbete, skulle det underlätta arbetet en hel del. Det råder även vissa problem i lagen gällande sekretess, vilket medför att kommunikationen försvåras mellan olika kommuner eller mellan myndigheter i samma kommun. Lägger man ner lite mer energi och arbete på att hålla kontakt mellan varandra genom att t.ex. utse en kontaktperson i respektive myndighet, tror jag att samarbetet kan ta stora kliv framåt.

Syftet med denna rapport är att titta på hur samverkan fungerar mellan polisen och socialtjänsten, när det gäller deras arbete med barn och unga som far illa hemma. Hur fungerar samarbetet praktiskt och vad tycker personal på myndigheterna om samarbetet? I de inledande kapitlen beskrivs barnperspektivet och den strategi för samverkan som Socialstyrelsen tillsammans med Myndigheten för skolutveckling och Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att utveckla. Också lagbestämmelser om skyldighet för Polisen och Socialtjänsten att samverka sammanfattas. Rapporten innehåller intervjuer med personal från respektive myndighet. Resultat från tidigare undersökningar gällande samverkan mellan berörda myndigheter tas också upp. I rapportens resultat kan konstateras att samverkan är en aktuell och angelägen fråga, formerna för och framgången med samverkan ser också olika ut på olika orter. Känslan hos personal på myndigheterna av hur väl det praktiska samarbetet fungerar varierar också. Som några faktorer för en framgångsrik samverkan kan nämnas viljan att samarbeta och en förståelse för den andres arena men också rutiner för samverkan samt handlingsplaner och tydliga riktlinjer för hur samverkan ska ske. Det krävs också att dessa integreras och förankras på alla nivåer i verksamheten.