<p>År 2004 anmäldes ca 1 250 000 brott i Sverige. Hur man reagerar då man utsätts för ett brott är individuellt och beroende på brottets art och offrets aktuella livssituation mm. Flera faktorer spelar in, men det är uppenbart att den som drabbas av ett brott påverkas av detta, fysisk, känslomässigt och/eller ekonomiskt. Vi har med hjälp av handlingsplaner, verksamhetsplaner, intervjuer och annan litteratur, studerat brottsofferarbetet inom polisen med fokus på våra kommande arbetsgivare, Södermanlands län respektive Stockholms län. Syftet med arbetet är att uppmärksamma betydelsen av att polisen fullgör sitt ansvar gentemot brottsoffer, ett ansvar som till stor del handlar om informationsskyldighet. Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer regleras främst i Regeringsformen, Polisförordningen och Förundersökningskungörelsen. Att brottsoffret får rätt information vid rätt tillfälle kan ha avgörande betydelse för brottsoffrets återhämtningsprocess. Vi har tagit del av en färsk rapport, genomförd av Polismyndigheterna i de fyra Norrlandslänen. Denna rapport bygger på en enkätundersökning som tydligt visar att många poliser saknar adekvat kunskap i dessa frågor. Vi har även studerat myndigheternas ansvarsfördelningen angående brottsofferfrågor, vikten av samverkan med andra aktörer, utbildning som bedrivs ute på myndigheterna mm, och i slutet av arbetet presenteras våra tankar och funderingar kring, om och i så fall, hur brottsofferarbetet kan förbättras inom polisen.</p>

<p>Rapporten visar på hur eleverna på en skola ser på skolans drogförebyggande arbete, samt hur de skulle vilja bli informerade om droger och drogers verkan. Studien utgår ifrån elevernas och två ur personalens syn på hur det drogförebyggande arbetet fungerar på deras skola. Studien visar att skolan arbetar aktivt med olika projekt som har med drogförebyggande arbete att göra, även om det inte finns något uttalat eller nedskrivet program för detta. Skolan förefaller prioritera att ha en god kontakt med föräldrarna, samt involvera dessa i det drogförebyggande arbetet när eventuella problem uppstår. Studien visar även att ett större och mer uttalat samarbete med polisen skulle gagna denna skola</p>

<p>Syftet med rapporten är att tydliggöra vikten av ett fungerande samarbete mellan olika myndigheter i Örnsköldsvik för att kunna kartlägga och motverka att ett komplext problem som narkotikabrott inte skall kunna sprida sig. Vidare vill jag utröna vilka positiva effekter som kan uppnås på annan brottslighet med bred samverkan kring narkotikaproblemet. För att kunna hantera ämnet så begränsas arbetet till narkotiska preparat, och geografiskt till Örnsköldsviks kommun. Till största del inhämtas fakta med hjälp av intervjuer samt samtal med personer som har insikt i narkotikaproblematiken. Fakta pekar på att narkotikabrotten ökar även i en liten stad som Örnsköldsvik och myndigheterna skulle kunna bidra på olika sätt för bekämpningen av narkotikaproblematiken. Det finns ett samarbete mellan olika aktörer som fungerar väl med tanke på de resurser som satsas. Det framkommer också att narkotikarelaterad brottsbekämpning har stora positiva effekter på en rad andra brottskategorier. Det finns en ambition om att prioritera narkotikarelaterade brott, samt vålds-, tillgrepps- och skadegörelsebrotten. I den avslutande diskussionen förs ett resonemang över olika projekt som pågår i Örnsköldsvik. I resonemanget framkommer vad som är positivt respektive negativt samt vad som skulle kunna vara rimliga alternativ till att förbättra dessa satsningar.</p>

<p>Detta arbete behandlar dels det polisiära samarbetet men även det brottsförebyggande samarbetet mellan polisområdena Haparanda och Torneå. Städernas geografiska närhet gör att samarbetet är intressant att studera både ur ett internationellt polisiärt perspektiv samt ur ett brottsförebyggande perspektiv. Vi undersökte vilka brottstyper som dominerade hos de båda polisområden och hur man på bästa sätt skullen kunna förebygga dessa. Vi undersökte även hur samarbetet för tillfället fungerar samt vilka problem som finns. Vi har bland annat kommit fram till följande slutsatser. För att förbättra det dagliga polisiära samarbetet över gränsen bör man fastställa rutiner hos de båda polisområden. En annan aspekt som arbetet belyser är att personal omsättningen i Haparanda bör minskas. Detta för att genom personlig och rutinmässig kontakt kollegorna emellan, lättare uppnå kontinuitet i samarbetet. I arbetet presenterar vi även några kriminologiska teorier som enligt vår mening skulle kunna vara till hjälp att förebygga brott i området.</p>

<p>Denna rapport syftar till att beskriva Alingsåsmodellen genom att undersöka samarbetet mellan polis och sociala myndigheten i Alingsås. Modellen används för att angripa ungdomsproblematiken. Främst har det hittills gällt utbredningen av destruktiva ungdomsgäng i Alingsås. Dessa gäng har sats i samband med det ökade antalet misshandlingar och skadegörelser. Drivkraften till arbetet ligger nästan helt och hållet på individnivå. Det är personer som har ett stort intresse för att jobba med ungdomar som på eget iniativ tagit tag i problemet. Efter intervjuer med polis och socialtjänst har vi skapat oss en bild av hur arbetet bedrivs, hur framtidsplanerna ser ut och vilka nackdelar som finns med denna modell. Arbetet grundar sig på ett nära samarbete mellan flera av samhällets aktörer varav främst just polisen och kommunen. Arbetet går ut på att skapa sig en nära kontakt med ungdomarna på individnivå och inte dömma dem för deras åsikter eller se dem som en homogen massa. Målet är att utvidga arbetet för att kunna arbeta förbyggande. Man tycker sig kunna ana att det åter igen håller på att bildas destruktiva gäng, vilka man tidigare lyckats få ner antalet på. Att arbeta med ungdomar är ett svårangripet problem med långsiktiga lösningar. Detta gör att det är svårt att få mätbara resultat och det är därför problem med att visa att det verkligen fungerar. Detta gör det svårt att motivera de extra resurser som krävs för att arbetet skall kunna bedrivas på heltid, trots attde som är involverade i arbetet ser en ljusning i problemet.</p>

<p>Det första mötet mellan polisen och brottsoffret är viktigt, dels för den drabbades återhämtningsprocess och polisens fortsatta utredning av brottet. Det finns flera olika typer av brottsoffer. Att offret uppträtt icke idealiskt får inte leda till att de formella rättigheterna åsidosätts eller ifrågasätts från polisens sida. I anslutning till ett brott har polisen vissa skyldigheter gentemot brottsoffret. Detta regleras i regeringsformen, polisförordningen och förundersökningskungörelsen och syftar till att brottsoffret ska få veta vad som kommer att hända och vad för stöd och hjälp som kan förordnas. Syftet med rapporten var att undersöka om skillnaden mellan offrets förväntningar och polisens faktiska agerande kan påverka brottsoffret och i sådana fall på vilket sätt och vad det är som brottsoffret tycker är viktigt och vad som fattas. Fakta har sökts i böcker, olika undersökningar och från en nationell handlingsplan. Dessutom har tre intervjuer gjorts. Oftast tycker brottsoffer att de får bra med information av polisen om vad som kommer att hända och var de kan få stöd och hjälp, men det finns vissa saker som brottsoffer tycker att polisen kan bli bättre på. Polisen uppfattas oftast som empatisk, tillmötesgående och hjälpsam. En polis som kan förstå och förklara informationen till ett brottsoffer på bästa sätt med ett bra bemötande kan lägga grunden för ett bra samarbete.</p>

<p>Det finns klart och tydligt en problematik kring omhändertagandet av brottsoffer. Detta har belysts i flera studier och forskningar från Sveriges universitet och högskolor. Det har sedan början av 1990-talet blivit en ökad fokusering på brottsoffer och bl.a. har Magnus Lindgren med övriga författare belyst detta problem i sin litteratur. Författarna riktar kritik mot polisorganisationens arbete genom att säga man inte betraktar själva brottsoffret som en viktig faktor i det polisiära arbetet. I rapporten Polisen och brottsoffer (RPS 1997:3) framgår det att brottsoffren i stort sett är nöjda med polisen, men att man saknar information. För att kunna närma oss denna ovan nämnda problematiken i vår vardag under polisutbildningen har vi valt att först och främst titta på de skyldigheter polisen har gentemot målsäganden under brottmålsutredning. Detta ingår i en polis vardag och är ett ansvar som uttryckligen genom lag skall följas. Ett annat viktigt syfte har varit att själva skapa oss och andra här på polisutbildningen en trygghet i vår kunskap om dessa skyldigheter. Vi anser att man under utbildningen inte har studerat detta område så mycket att vi känner oss säkra på vad det är som gäller och vad skyldigheterna innebär. Vidare har denna rapport valts att studera djupare den uppfattning som finns bland studerande på polisutbildningen och även ute på polismyndigheterna, vad vi själva erfarit. Denna säger att polisen inte fullgör sin skyldighet och att det många gånger beror på okunskap. Det kändes viktigt att studera denna uppfattning; komma fram till vad detta grundar sig på. För att undersöka denna problematik studerade vi böcker som använts under utbildningen och annan juridisk litteratur för att konkretisera vad skyldigheterna innebär och sedan sammanfattat dessa för sakens skull. En enkätundersökning har gjorts bland polisstuderanden utexaminerade från Polisutbildningen vid Umeå Universitet januari 2006. De besvarade ett antal frågor och uppskattade utifrån sig själva sin kunskapsnivå. De besvarade också frågan om vad de tror är anledningen till deras nivå på kunskap och utifrån detta kunde vi dra vissa slutsatser.</p>

<p>Klotter kan ofta vara en inkörsport till grövre brott. Det är därför viktigt i ett brottsförebyggande syfte att kunna motverka denna kriminalitet. Med nya lagändringar och kunskap från kriminologiska teorier kan poliser idag arbeta mer effektivt mot klotter som skadegörelse. Uppsatsen belyser två viktiga arbetsmetoder mot klotter som har undersökts genom intervju och litteraturstudier. Den första metoden som uppsatsen belyser är till stor del grundad på dialog och bedrivs med fördel i projektform. Syftet är att öka anmälnings-benägenhet och kunskap kring klotter/skadegörelse som brott. Denna information riktar sig till lärare, föräldrar och ungdomar. En annan metod som presenteras är av mera praktisk natur och syftar till att omhändertaga föremål som klotterutövare kan tänkas använda för att begå skadegörelse i form av klotter. Genom att använda sig av Polislagen 19 § 2st. 2pt. kan man kroppsvisitera personer som man misstänker bär med sig föremål som används i skadegörelse i form av klotter om man tror att dessa föremål skall förklaras förverkade enl. BrB 36:3 §. Denna kroppsvisitering kan polisman på plats själv besluta om och kräver inte beslut från vakthavande befäl. Detta ger en ökad möjlighet för polisen att agera offensivt mot denna brottslighet. Vidare har skadegörelse fått en ökad straffsats och ligger nu i häktningsskäl 2. Polisen har därmed möjlighet att gripa dessa personer enligt detta häktningsskäl.</p>

<p>Jag tänker med denna rapport visa vilka informationsskyldigheter polisen har mot brottsoffer, och hur brottsoffer tycker att polisen lever upp till dessa. Jag kommer även visa på eventuella problem med uppgiften att informera brottsoffer på ett korrekt sätt. Polisens informations och underrättelseskyldighet kommer jag att klarlägga efter lagtext, och då främst genom Förundersökningskungörelsens regler om polisens informationsskyldighet i § 13. Med hjälp av intervjuer av poliser på olika myndigheters brottsoffergrupper kommer jag även att ta reda på om de i sitt arbete ser några problem med informationen, eller om de tycker att den fungerar som den ska. Via litteratur ska jag i detta arbete också visa om brottsoffer anser att polisens information har nått ut till dem enligt reglerna. Studien visar att det finns stora brister i polisens informationsutlämnande då all information inte når brottsoffren som den ska. Vidare visar studien att brottsoffren dock, trots bristfällig information, i stort sett är nöjda med de enskilda polisernas bemötande vid brottstillfället. I slutet av arbetet nämns även några problem med polisens informationsskyldighet och eventuella anledningar till att den inte efterlevs. Därefter ges också några förslag till hur man ska kunna få bukt med problemet kring polisens informations och underrättelseskyldighet mot brottsoffer.</p>

<p>Vår avsikt med denna rapport är att belysa problematiken med Polisens resurser och den låga uppklarningsprocenten av de så kallade mängdbrotten. Det vill säga brott av enklare beskaffenhet med polisiär förundersökningsledning. Förenklat kan man säga att dessa brott utgörs av tillgreppsbrott, lindrigare våldsbrott, skadegörelsebrott och fridsbrott som drabbar allmänheten i relativt stor omfattning jämfört med grov brottslighet. Grunden till denna rapport är att mängdbrotten utgör den absolut största delen av den totala brottsligheten samtidigt som de har den lägsta uppklaringsprocenten. Detta faktum innebär sannolikt att otryggheten hos befolkningen ökar samtidigt som allmänhetens tilltro till rättsväsendet sjunker kraftigt. Vi vill undersöka hur det arbetas inom polisväsendet för att komma tillrätta med detta problem. Rapporten bygger på statistik, rörande ämnet, och därtill även intervjuer om hur Polisen arbetar mot mängdbrottslighet bland ett par olika myndigheter i Sverige. Vi har kommit fram till att man genom att införa ett nytt arbetssätt har kunnat ge mängdbrottsligheten ett större utrymme utredningsarbetet samtidigt som intresset för att utreda dessa brott har ökat.</p>