En ombyggnation av Sundsvalls centralstation påbörjades i augusti 2019 och ska pågå fram till augusti 2021. Ombyggnationen ska resultera i ett samlat resecentrum där en nedsänkt bussterminal ska byggas vid det befintliga stationshuset på Sundsvalls Centralstation. Projektet innefattar en stor del schaktning vid stationshusets norra långsida där den nedsänkta bussterminalen ska placeras. Schaktningen påbörjades under hösten 2019 och i mitten av december uppstod sättningsskador på stationshuset. Eftersom byggnaden är utsedd till byggnadsminne innebar sättningsskadorna ett stopp i projektet då en särskild utredning av skadorna krävdes och över projektets fortskridande. I detta examensarbete har en skadeutredning av stationsbyggnaden på Sundsvalls centralstation utförts, med målet att identifiera faktorer som vid ombyggnadsprojekt av äldre byggnader kan innebära en risk för sättningsskador samt belysa åtgärder som kan vidtas för att undvika och hantera sättningsskador. Studien består främst av en kombination av befintliga teorier och egen empiri i form av kvalitativa intervjuer. Undersökningen visar att schaktningen i kombination med rådande väder- och markförhållanden, spontmetod samt byggnadens konstruktion och grundläggning är bidragande faktorer till sättningsskadorna på stationshuset. Vid ombyggnation av äldre byggnader måste hänsyn tas till byggnadens konstruktion vilket kan vara en utmaning då kompletta ritningar ofta saknas och de ritningar som finns att tillgå överensstämmer inte alltid med verkligheten. Hänsyn måste även tas till rådande markförhållanden samt väder och klimat när arbetsmetoder för markarbeten ska väljas så att markens bärighet inte försämras. För att minimera risken för uppkomst av sättningsskador kan ett arbetsprogram tas fram där arbetsmomenten utförs i olika steg. Det finns även metoder för att förstärka grunden både i förebyggande och åtgärdande syfte.

Au lendemain de la guerre au Liban [1975-1990], de jeunes cinéastes refusent de faire l’impasse sur le passé et œuvrent par le biais de leurs films à rendre la mémoire salutaire. La présente recherche étudie les nouvelles configurations cinématographiques de ce nouveau cinéma d’après-guerre, caractérisé par une rétrospective mémorielle et comptable au sein d’une époque révolue. En s’appuyant sur un corpus filmique d’une vingtaine de films, analysés comme des traces matérielles et symboliques, les différentes parties de cette recherche explorent les convergences et les problématiques qui posent la dialectique Mémoire-Histoire à travers la représentation. L’étude scrute également les traces de la mémoire en parcourant les processus relatifs au conflit, au travail de deuil et à l’oubli, en s’interrogeant sur les capacités du cinéma libanais, émergeant d’une société au pluralisme identitaire, à calibrer son potentiel d’expression et son aptitude à problématiser les déboires d’une société meurtrie. Les pistes d’analyse se déclinent autour de la figuration de Beyrouth, comme ville anthropomorphique et emblématique. En dernière partie l’étude aborde les manifestations et les profils d’un sujet symptomatique en quête de son identité au sortir de la guerre au Liban. / After the war in Lebanon [1975-1990 ], young film-makers refuse to ignore the past and work by means of their movies to restore a wholesome memory. The present research studies the new films configurations of the post-war Lebanese cinema, characterized by a memorial and countable retrospective within bygone days. By leaning on a cinematic corpus of about twenty movies, analyzed as material and symbolic tracks, the various parts of this research investigate the convergences and the problems which put the dialectic Memory - history through the representation. The study also scrutinizes the tracks of the memory by going through the processes relative to the conflict, to the work of mourning and the oblivion by questioning the capacities of the Lebanese cinema, to calibrate its potential of expression and its capacity to analyze the setbacks of a bruised society. The paths of this research will also examine the representation of Beirut, as anthropomorphic and symbolic city. In last part, the study approaches the profiles of a symptomatic subject in search of its identity at the end of the war in Lebanon.