Syftet med studien är att undersöka förskollärares uppfattningar om bemötande och delaktighet för barn i behov av särskilt stöd, samt hur normer kan påverka detta. Datainsamlingen är gjord genom semistrukturerade intervjuer med fyra förskollärare. Resultatet av studien kategoriseras genom likheter i respondenternas svar som svarar på frågeställningarna utifrån syftet. Den första frågeställningen berör förskollärares uppfattningar om bemötande av barn i behov av särskilt stöd. Den andra berör hur förskollärare arbetar med delaktighet för barn i behov av särskilt stöd. Resultatet påvisar att det inte finns ett sätt att bemöta alla barn i behov av särskilt stöd utan det är unikt för varje barn. Lyhördhet till barnet är av stor vikt för att kunna bemöta det enskilda barnet. Även verksamhetens fysiska miljö och oskrivna regler har påverkan för hur barnet reagerar och agerar i olika sammanhang. När det gäller delaktighet för barn i behov av särskilt stöd visar resultatet att det arbetet med delaktighet ofta sker i mindre barngrupper. Detta för att det underlättar för pedagoger att kunna se till varje enskilt barns behov.

Förskolans utbildning består av ständiga interaktioner. Undersökningen lyfter fram pedagogens ansvar i interaktionen med alla barn. Studien undersöker om pedagoger anser att det är olika kunskapsfrämjande punkter som är viktiga när de interagerar med barn i behov av särskilt stöd respektive barn som inte är i behov av särskilt stöd. Undersökningen belyser även vad pedagoger anser att deras påverkan i bemötande i interaktionen med barn, innebär för barn. Undersökningsmetoder som jag använde var enkäter och semistrukturerade intervjuer. Enkäterna bestod av påstående som pedagogerna skattade på en likertskala och det var två medföljande öppna frågor. 20 pedagoger deltog och lämnade in sitt svar. Det var pedagoger från tre förskolor. Av de 20 intervjuade jag sex. Undersökningen utgår från Aspelins relationella pedagogik (2014). Det är i det mellanmänskliga mötet som lärandet sker. Resultatet av undersökningen visar att det viktigaste när pedagoger interagerar med barn i behov av särskilt stöd är att som pedagog ta hänsyn till barns känslomässiga tillstånd. När det gäller barn utan behov av särskilt stöd ansåg pedagoger att den viktigaste punkten var lyfta fram det positiva. Den relationella pedagogiken poängterar att det är viktigt att ta hänsyn till hela människan i lärandesituationer. Resultatet visar att det påståendet som flest pedagoger värderar högst är att tillit utvecklas mellan pedagog och barn, för att barn ska kunna utveckla sitt lärande. På frågan om vad relationskompetens innebär på förskolan svarade pedagogerna att vara lyhörd, och att pedagogens förhållningssätt är viktigt i relationskompetens.