Studien är en kvalitativ studie med syfte att undersöka hur förskollärare beskriver sitt arbete för att främja samspel och kommunikation hos barn i behov av särskilt stöd i förskolan, samt vilka resurser förskollärare beskriver att de behöver för detta arbete. I studien används semistrukturerade intervjuer med åtta förskollärare från olika förskolor som metod för datainsamling. Resultatet visar på att förskollärare använder sig av kartläggning, verktyg, pedagogiskt stöd, kommunikation, samspel och stöd från specialpedagog för att främja samspel och kommunikation hos barn i behov av särskilt stöd. Det stöd som förskollärare själva efterfrågar är specialpedagogiskt stöd och resurser inom olika kommunikationssätt. Vår slutsats är att metoderna används mer anpassade till barnets enskilda behov.

Sammanfattning/Abstract  Bjerremand, Ulrika & Sjöstrand, Matilda (2024). ”Genom samverkan och bra rutiner”: En studie om hur övergång och samverkan konkretiseras i mötet med barn i behov av särskilt stöd mellan förskola och skola. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.  Förväntat kunskapsbidrag  Denna studie bidrar med kritisk hållning för hur övergångsprocessen kan konstrueras för barn i behov av särskilt stöd, samt vilka aspekter som påverkar denna process.  Syfte och frågeställningar  Syftet är att bidra med kunskap om hur övergången mellan förskola och förskoleklass konstrueras mellan de olika utbildningsformerna. Syftet är också att synliggöra hur aktörerna konkretiserar samverkansuppdraget för att stödja och förbereda barn för övergång - särskilt riktat mot barn i behov av särskilt stöd.  Frågeställningar  - Hur är övergången mellan förskola och skola konstruerad? - Vilka strategier tillämpas vid övergången för barn i behov av särskilt stöd?  Teori  Den teoretiska förankringen är kritisk diskursanalys (CDA) med inspiration av bland annat Norman Faircloughs tredimensionella modell för diskursanalys och Mitchell Deans definition av governmentality. Professionsteoretiska begrepp har varit komplimenterande för att analysera hur makt och styrning opererar inom diskursen.  Metod  Denna studie utgörs av en metodtriangulering och kvalitativ ansats. Kritisk diskursanalys med lingvistisk text- och policyanalys har varit ledstjärnan genom hela arbetet. För att belysa diskursens konstituerande dimension genomfördes också semistrukturerade intervjuer med strategiskt utvalda informanter. Vid bearbetning av empiri togs inspiration av tidigare utförda studier utifrån diskursanalytisk ansats i kombination till Faircloughs tredimensionella modell.  Resultat  Resultaten visar att individuella överlämningssamtal är den strategi som samverkas inom den sociala praktiken för att möta ”problemet” med övergång av barn i behov av särskilt stöd. Det synliggörs kritiska aspekter inom konstruktionen av samverkansuppdraget som utgör hinder för hälsofrämjande och förebyggande insatser. Detta trots goda intentioner om tvärprofessionell samverkan. Det finns en skiktdelning inom organisation och struktur för övergång som skapar hierarkier. Förskolans aktörer har mindre tillit och förtroende inom diskursen och skolans handlingssätt överordnas.  Specialpedagogiska implikationer  I linje med tidigare forskning belyser denna studie ett utökat samverkansbehov. Utifrån den särskilda kompetens specialpedagogen besitter pekar denna studie på att specialpedagogens roll kan vara avgörande för barns övergång mellan förskola och skola.  Nyckelord  Barn i behov av särskilt stöd, diskursanalys, governmentality, professionsteori, övergång förskola-förskoleklass

Förskolans utbildning består av ständiga interaktioner. Undersökningen lyfter fram pedagogens ansvar i interaktionen med alla barn. Studien undersöker om pedagoger anser att det är olika kunskapsfrämjande punkter som är viktiga när de interagerar med barn i behov av särskilt stöd respektive barn som inte är i behov av särskilt stöd. Undersökningen belyser även vad pedagoger anser att deras påverkan i bemötande i interaktionen med barn, innebär för barn. Undersökningsmetoder som jag använde var enkäter och semistrukturerade intervjuer. Enkäterna bestod av påstående som pedagogerna skattade på en likertskala och det var två medföljande öppna frågor. 20 pedagoger deltog och lämnade in sitt svar. Det var pedagoger från tre förskolor. Av de 20 intervjuade jag sex. Undersökningen utgår från Aspelins relationella pedagogik (2014). Det är i det mellanmänskliga mötet som lärandet sker. Resultatet av undersökningen visar att det viktigaste när pedagoger interagerar med barn i behov av särskilt stöd är att som pedagog ta hänsyn till barns känslomässiga tillstånd. När det gäller barn utan behov av särskilt stöd ansåg pedagoger att den viktigaste punkten var lyfta fram det positiva. Den relationella pedagogiken poängterar att det är viktigt att ta hänsyn till hela människan i lärandesituationer. Resultatet visar att det påståendet som flest pedagoger värderar högst är att tillit utvecklas mellan pedagog och barn, för att barn ska kunna utveckla sitt lärande. På frågan om vad relationskompetens innebär på förskolan svarade pedagogerna att vara lyhörd, och att pedagogens förhållningssätt är viktigt i relationskompetens.