Studien är en kvalitativ studie med syfte att undersöka hur förskollärare beskriver sitt arbete för att främja samspel och kommunikation hos barn i behov av särskilt stöd i förskolan, samt vilka resurser förskollärare beskriver att de behöver för detta arbete. I studien används semistrukturerade intervjuer med åtta förskollärare från olika förskolor som metod för datainsamling. Resultatet visar på att förskollärare använder sig av kartläggning, verktyg, pedagogiskt stöd, kommunikation, samspel och stöd från specialpedagog för att främja samspel och kommunikation hos barn i behov av särskilt stöd. Det stöd som förskollärare själva efterfrågar är specialpedagogiskt stöd och resurser inom olika kommunikationssätt. Vår slutsats är att metoderna används mer anpassade till barnets enskilda behov.

Förskolans utbildning består av ständiga interaktioner. Undersökningen lyfter fram pedagogens ansvar i interaktionen med alla barn. Studien undersöker om pedagoger anser att det är olika kunskapsfrämjande punkter som är viktiga när de interagerar med barn i behov av särskilt stöd respektive barn som inte är i behov av särskilt stöd. Undersökningen belyser även vad pedagoger anser att deras påverkan i bemötande i interaktionen med barn, innebär för barn. Undersökningsmetoder som jag använde var enkäter och semistrukturerade intervjuer. Enkäterna bestod av påstående som pedagogerna skattade på en likertskala och det var två medföljande öppna frågor. 20 pedagoger deltog och lämnade in sitt svar. Det var pedagoger från tre förskolor. Av de 20 intervjuade jag sex. Undersökningen utgår från Aspelins relationella pedagogik (2014). Det är i det mellanmänskliga mötet som lärandet sker. Resultatet av undersökningen visar att det viktigaste när pedagoger interagerar med barn i behov av särskilt stöd är att som pedagog ta hänsyn till barns känslomässiga tillstånd. När det gäller barn utan behov av särskilt stöd ansåg pedagoger att den viktigaste punkten var lyfta fram det positiva. Den relationella pedagogiken poängterar att det är viktigt att ta hänsyn till hela människan i lärandesituationer. Resultatet visar att det påståendet som flest pedagoger värderar högst är att tillit utvecklas mellan pedagog och barn, för att barn ska kunna utveckla sitt lärande. På frågan om vad relationskompetens innebär på förskolan svarade pedagogerna att vara lyhörd, och att pedagogens förhållningssätt är viktigt i relationskompetens.