Klimatproblematiken som ett Collective Action problem är oerhört komplext då klimatet inte är nationsbundet utan berör hela världen, vilket i sin tur gör att alla världens stater är inkorporerade i ett gigantiskt klimatproblem. Komplexiteten blir ännu mer påtaglig på grund av den globala marknaden där stater såväl som andra aktörer opererar transnationellt. Första nation att lagstifta om ett klimatförändringsmål var Storbritannien som 2008 antog den så kallade Climate Change Act med huvudsyfte att 2050 ha minskat de nationella växthusgasutsläppen med 80 procent, jämfört med 1990 års utsläppsnivå (Climate Change Act 2008). Drygt 9 år senare har den svenska regeringen lagt fram en proposition (Prop. 2016/17:146) gällande ett klimatpolitiskt ramverk som föreslår nya klimatmål samt en klimatlag för att Sverige ska få en stabil och långsiktig klimatpolitik. Det Klimatpolitiska ramverket ska bidra till att Sverige år 2045 har minskat sina växthusgasutsläpp med 85 procent jämfört med 1990 års nivå. Studien syftar till att jämföra Storbritanniens och Sveriges klimatlagar för att sedan väga detta mot vilka krav som ställs teoretiskt för att institutioner ska kunna lösa kollektiva dilemman av den här digniteten. En fallstudiemetodik har använts för att kunna jämföra Storbritanniens och Sveriges klimatlagar både gentemot de teoretiska kraven som ställs för institutioner men även för att kunna jämföra länderna emellan i en Cross-Case slutsats. Studiens analysramverk har utgjorts av Ostrom´s (2005) "Grammar of institutions" därefter har ländernas klimatåtaganden studerats och studien visar på att den brittiska Climate Change Act och den svenska Propositionen för ett klimatpolitiskt ramverk i det stora hela är väldigt lik varandra. Den största iakttagelsen som studien gör är att det för båda länderna finns tydliga brister och då främst när det gäller avsaknaden av sanktioner eller rättsliga påföljder givet att staterna inte följer klimatlagarna.