Bakgrund: Att förmedla medkänsla ses som en etisk grund i sjuksköterskans omvårdnadsarbete. Tidigare forskning tyder dock på att den personliga relationen mellan sjuksköterska och patient inte alltid upplevs hinnas med eller prioriteras. Att arbeta som sjuksköterska inom hjärtsjukvård innebär möten med patienter där en ökad oro och ångest kan förekomma och höga krav på prioritering ställs på sjuksköterskan. Dessutom kan medkänsla i sig vara krävande för sjuksköterskan, en profession som innehar ökad risk att drabbas av compassion fatigue. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att arbeta med medkänsla inom hjärtsjukvård. Metod: Kvalitativ metod tillämpades och utgjordes av semistrukturerade intervjuer med sju allmänsjuksköterskor, verksamma inom hjärtsjukvård. Materialet analyserades induktivt med stöd av Graneheim och Lundmans beskrivning av innehållsanalys. Resultat: Tre huvudkategorier växte fram: Sjuksköterskors syn på medkänsla, sjuksköterskors erfarenhet av att arbeta med medkänsla och sjuksköterskors erfarenhet av compassion fatigue. Helhetssyn, information, närvaro och fysisk beröring var viktiga aspekter av att förmedla medkänsla. Arbetsmiljön i form av tid, arbetsbelastning samt samarbete i arbetsteamet framhölls som viktiga faktorer. Symtom av compassion fatigue beskrevs kunna förekomma där strategier som att ta en paus, ta stöd av kollegor och ha gemensamma reflektioner på arbetsplatsen beskrevs kunna minska risken att drabbas av utmattning. Slutsats: Sjuksköterskor beskriver medkänsla som att se helheten samt visa förståelse för patient, likväl anhörig. Sjuksköterskan använder medkänsla som en del av omvårdnaden i sitt yrke. Arbetsmiljön påverkar och kan både begränsa och gynna sjuksköterskans möjlighet att förmedla medkänsla. Vidare kan symtom av compassion fatigue förekomma hos sjuksköterskor som arbetar inom hjärtsjukvård.