Genusfrågor är ett aktuellt ämne som leder till engagemang och väcker stor uppmärksamhet såväl i Sverige som internationellt. Ämnet diskuteras även till stor del inom svensk polis där arbete med jämställdhet pågår på vid front. Utifrån våra kontakter med olika polismyndigheter tycker vi att vi kan ana vissa tendenser som tyder på att kvinnliga och manliga poliser lever kvar i gamla traditionella könsroller då det gäller val av yrkesinriktning. Syftet med denna rapport blev därför att ur ett genusperspektiv undersöka om dagens polisstudenter faller in i ett liknande mönster. Tidigare studier pekar på liknande observationer som förstärker att manliga och kvinnliga poliser ofta tilldelas olika roller ute på myndigheterna och i samhället. Rapportens undersökning utformades med hjälp av enkäter där polisstudenterna fick ange och skatta i siffror hur pass intresserade de var att i framtiden arbeta inom ett antal utvalda yrkesinriktningar. Resultaten från enkätsvaren visade på skillnader mellan könens preferenser inom några av de olika yrkesinriktningarna. De viktigaste slutsatserna vi kan dra utifrån denna rapport är de tendenser som tyder på att de kvinnliga studenterna i framtiden är mer villiga att arbeta med sysslor som traditionellt varit ämnat åt deras kön. Skillnaderna mellan könen vad gäller intresse för de olika områdena är dock mindre än vi förväntat oss vilket är glädjande. Vi ser det som tecken på att polisens arbete med mångfald och jämställdhet går åt rätt håll.

I vår kamp att bekämpa brottsligheten är det viktigt att komma ihåg att vi inte är ensamma som poliser. Runt omkring i samhället finns flertalet frivilligorganisationer som entusiastiskt vill delta och hjälpa till. Tyvärr är vi i Sverige dåliga på att ta tillvara dessa krafter och resurser och har svårt att förstå att någon vill jobba utan lön. Vårt samhälle ser det helt enkelt inte som meriterande. Länspolismästaren i Stockholm, Karin Götblad uppmärksammade möjligheterna och startade Volontärprojektet tillsammans med flera andra polischefer. Bland annat har man studerat och hämtat kunskap från Storbritannien. Den här rapporten kommer att visa vilka aktörer som finns i Stockholm, vad de gör, vilka områden polisen skulle kunna få avlastning med och vad som är på gång. Kanske kan du ta med dig något till din myndighet. Undertecknad hängde med en lördagskväll ute i Vällingby på nattvandring och försökte bilda sig en uppfattning vad de gör och vilka de är som väljer att nattvandra oavlönat, när det haglar ute och Svensson sitter och sjunger med till melodifestivalen…

Polisens och socialtjänstens samverkan är mycket viktigt för att nå ett bra resultat gällande arbetet med ungdomar. Både polis och socialtjänst är beroende av varandras insatser då de inte kan uppnå det mest optimala resultatet var för sig. Vi ställer oss frågande till hur bra samverkan verkligen fungerar idag på myndigheterna. Vårt syfte med denna rapport är att ta reda på hur samverkan mellan polis och socialtjänst fungerar i arbetet gällande ungdomar som begår brott. Detta besvarar vi genom att studera relevant litteratur samt intervjua yrkesverksamma människor på området. En viktig del för att samverkan skall bli så bra som möjligt är att alla parter har en gemensam utgångspunkt och metod för att utveckla samarbetet. I vårt resultatkapitel kan man utläsa att polisen och socialtjänsten generellt anser att samverkan fungerar väl, men det finns fortfarande brister inom vissa områden där en förbättring skulle kunna ske. När det gäller möjligheter till förbättringar ges förslag såsom att sekretessregleringen mellan myndigheterna bör förmildras så att information som gynnar barnet/ungdomen får vara fri mellan myndigheterna.

Är individer som arbetar som poliser generellt mer benägna att ta till våld än individer i det övriga svenska samhället? I denna komparativa studie presenteras statistik grundad på rapporter från polisens personalansvarsnämnd respektive statistik från Statistiska centralbyrån och Brottsförebyggande rådet mellan åren 2000 och 2003. Utifrån denna statistik skapas sedan en kvot som beskriver hur många av tio tusen individer som har utfört ett våldsbrott utifrån en given definition. Studien visar att svenska poliser generellt sett är mellan trettio och sjuttio procent så våldsbenägna som samhället i övrigt. Förslag på de orsaker som kan ligga bakom polisers jämförelsevis lägre benägenhet att ta till våld diskuteras i denna studie utifrån vissa kriminologiska teorier såsom differentiella associationer och sociala band. En intressant detalj är att poliser dock begår en större andel våldsbrott i förhållande till det totala antalet brott (d.v.s. inte bara våldsbrott) jämfört med samhället i övrigt. Med den information som presenteras i denna studie är det möjligt att göra vidare studier där ytterligare jämförelser görs med exempelvis mer demografisk och socioekonomisk inriktning.

Rapportens syfte var att försöka ta reda på om polisbilskörningsutbildningen på de tre polisutbildningarna i Sverige på något sätt skiljer sig åt, i så fall hur och om detta spelar någon roll för polisers framtida yrkesutövning. Det ryktas en del om polisutbildningarna och vad man gör och inte gör och jag har genom mina efterforskningar fått fram en del skillnader. För att få reda på detta bad jag respektive ansvarig lärare att så detaljerat som möjligt redogöra för hur deras polisbilskörningsutbildning ser ut. Jag har bland annat studerat Rikspolisstyrelsens utbildningsplan, utbildningarnas kursplaner, polisutbildningsförordningen och intervjuat några personer som har en del att tycka om ämnet. Resultatet visar på vad Riskpolisstyrelsen kräver, hur många timmar de olika utbildningarna har och vad de gör under sina lektioner.

En homogen och gemensam polisutbildning i Eu-anda? Är det så vi vill se polisen i framtiden? Gränserna inom Europa suddas ut mer och mer och likheterna mellan länderna blir större. Hur lika/olika är polisväsendet och polisutbildningen i olika länder i Europa? I den här undersökningen har jag studerat skillnader och likheter mellan Sverige och Holland i det avseendet. Intervjuer med holländska poliser har legat till grund för den jämförelse jag har gjort. Respondenterna har olika bakgrund, olika tjänstegrader, olika arbetsuppgifter och har alla berättat om sitt yrke och sin utbildning. Dessutom visar jag på tänkbara möjligheter att förbättra den nuvarande svenska polisutbildningen för att möta den kritik som har framkommit under senare år och för att möta framtida behov. Min undersökning har visat att det finns både likheter och skillnader, men hur stora är dessa skillnader egentligen? De största skillnaderna visar sig ligga i antagningskrav och undervisningsmetoder. Frågan om hur den framtida utbildningen kommer att se ut och om vi kommer att ha en gemensam utbildning i Europa behandlas också i slutdiskussionen.

Polisyrket innefattar många olika uppgifter. Allt från taktik, vapenhantering, bilkörning, till akutsjukvård och att vara en hjälpande och stödjande serviceperson. Inställningarna till den del som gäller akutsjukvården är många. Bland några anses den som en av de viktigaste uppgifterna till att det endast utgör ett svagt intresse hos ”vissa poliser”. När det gäller vapen, bilkörning eller självskydd så är det aldrig tal om att det skulle vara ett ”intresse” hos enskilda individer inom polisen, utan det är en viktig och självklar del i polisarbetet. Syftet med detta fördjupningsarbete är att ta reda på om polisstudenterna förstår och känner att de kan tillämpa L-ABCDE, där även hjärt- och lungräddning på både vuxna och barn ingår. Arbetet innefattar både enkätundersökningar på samtliga tre polisutbildningar och bland poliser samt intervju med ambulanspersonal för att ta reda på vad de har för förväntningar på poliser som anländer först till en. Det framkommer att det är få tillfällen för repetition ute på myndigheterna. Eleverna på skolorna vill ha mer övningar och praktiska tillämpningar. Kunskapsnivån är generellt låg, både bland eleverna och bland poliserna. I lagtexter står det att polisen får och skall använda sig av våld i visa situationer. Inte någonstans går det däremot att läsa att polisen också skall ta hand om den eller de som polisen verkat mot efter det att önskad effekt uppfyllts och kontroll över situationen skapats. Kunskaperna om Första hjälpen kan rädda liv!

Fördjupningsarbetet på polisutbildningen i Umeå är ett omtvistat ämne bland studenterna på utbildningen. Det är många som har bestämda uppfattningar huruvida det är något som ska finnas på utbildningen eller inte. I mitt arbete har jag velat ta reda på vad studenterna egentligen tycker och därför genomfört en enkätundersökning där jag inhämtat studenternas åsikter. Är majoriteten negativ? Vad beror detta på i sådana fall och vad vill studenterna göra istället för fördjupningsarbete? En polis, tidigare student på Polisutbildningen i Umeå, har fått ge sin syn på fördjupningsarbetet. Ansvarig lärare på Polishögskolan i Stockholm och Polisutbildningen i Växjö har även kontaktats då jag ville få en bild av hur fördjupningsarbetet bedrivs där. Den bild jag har fått av studenterna är att deras inställning till fördjupningsarbetet som det är utformat idag är negativ. Tiden som nu läggs ner på fördjupningsarbetet vill de flesta studenter ägna åt praktiska övningar och färdighetsmoment såsom bilkörning. Studenterna skulle även gärna se att det fanns alternativ till vad man kunde göra i stället för ett fördjupningsarbete. Mitt förslag är att man inför alternativ till fördjupningsarbetet då det är något som efterfrågas och tar fram en plan för hur man bättre ska förklara för studenterna varför ett fördjupningsarbete finns på utbildningen och vilken funktion det fyller.

Denna rapport behandlar om hur vissa polismyndigheter och polisutbildningen i Umeå ser på utbildningsnivån på de blivande aspiranterna eller de aspiranterna samt om det finns en skillnad i synerna på utbildningsnivån finns det en relation till schemaläggningen på polisutbildningen i Umeå. Rapporten utgår från intervjuer med rekryteringsansvarige i Dalarna Kjell Hansson och aspirantansvarige i Stockholm City Jan Stålhamre samt 14 myndigheters svar på Rikspolisstyrelsen förfrågan om vilka synpunkter myndigheterna har på polisutbildningen.

Denna rapport ger inledningsvis en bakgrund till aspirantansökningsförfarandet och de problem som kan uppstå i samband med detta. Bakgrunden ger vidare en översikt av gällande lagar som reglerar förfarandet. Syftet med rapporten är att redogöra för den lagstiftning som finns gällande statlig tjänstetillsättning samt att undersöka hur polismyndigheterna tolkar den lagstiftning som finns. Lagstiftningen ges ett eget kapitel där den gås igenom grundligt. Under samtal med studenter så visar det sig att stor osäkerhet råder angående gällande lagstiftning och att studenterna därigenom inte kan ta tillvara sina rättigheter under förfarandet. Resultatet visar att gällande lagstiftning åsidosätts av vissa myndigheter, detta då vissa myndigheter bla sorterar bort andrahandssökanden och tredjehandssökanden, detta trots en överenskommelse mellan myndigheterna och RPS om att myndigheterna skall se alla ansökningar som förstahandsansökningar. Resultatet visar att skicklighetsbegreppet väljs bort av vissa myndigheter till förmån för irrelevanta saker som anknytning till länet man söker till. Vidare så brister det i informationen till de studerande detta då det är upp till de olika myndigheterna att informera och detta sköts med mycket varierande kvalité. Sammanfattningsvis kan sägas att en hårdare kontroll av de olika myndigheterna välkomnas samtidigt som att en genomgång av gällande lagstiftning för de som söker aspiranttjänst skulle vara till förmån för hela processen.