Dagens polisutbildningsförordning är från 1998. Den 16:e april 2008 presenterade polisutbildningsutredningen sina förslag för en förändrad polisutbildning för Justitieminister Beatrice Ask. Hur har kraven sett ut inför arbetet med att förändra dagens polisutbildning och hur har tankegångarna gått på landets polismyndigheter? Resultaten jag fått fram visar att den framtida polisen kommer att se någorlunda annorlunda ut än vad dagens nyexaminerande polisstudenter gör. Mina resultat visar också att den volymökning som skett i och med Alliansens vallöfte av ökat antal poliser, har lett till organisatoriska och ekonomiska förändringar inom polisen.

Syftet med denna rapport är att undersöka hur polisstudenter utvärderas och granskas med avseende på lämplighet under utbildningen samt påvisa hur studenterna ska gå till väga när någon påträffar kurskamrater med olämpliga attityder och värderingar. Rapporten tar även upp vilka konsekvenser en lämplighetsprövning kan innebära. Det inledande kapitlet beskriver hur antagningen till polisutbildningen går till samt vad begreppet lämplig innebär när man påbörjar studier vid polisutbildningen. I det teoretiska kapitlet har några utgångspunkter kring lämplighet som begrepp samt lämplighet vid polisutbildningen valts ut. För att besvara rapportens frågeställningar, har författarna använt sig av statistiska redovisningar, tidigare rapporter samt djupintervjuer. Lagar, förordningar, handlingsplaner och riktlinjer har granskats. För att få svar på vad olika inblandade på skolan anser i fråga om lämplighet har en enkät skickats ut till 41 lärare och 48 polisstudenter. Resultatet från enkätundersökningen visar att trots en omfattande rekryteringsprocess antas sökande som både lärare och polisstudenter finner olämpliga. På grund av detta anser nästan alla de tillfrågade polisstudenterna att en organiserad lämplighetsprövning bör äga rum under utbildningstiden. Endast en fjärdedel av lärarna var av samma åsikt. I det avslutande kapitlet föreslås olika åtgärder för att förhindra att olämpliga studenter antas till polisutbildningen.

Genom historien har frågorna om hur man får människor till att inte begå brott, hur man bäst straffar en brottsling och hur man får brottslingen att inte begå brott igen diskuterats intensivt. Om man tittar tillbaka i historien har kroppsbestraffning och dödsstraff varit de centrala straffmetoderna. Det var först på 1800- talet som tanken om att brottslingars själ skulle straffas istället för kroppen. Det var med denna tanken som fängelsestraffet blev en central del. Bakom murarna skulle fångarna inte bara straffas för sina gärningar de skulle också formas till en människa samhället ville ha. En laglydig människa. Under det senaste decenniet har kriminalvården börjat använda sig av en rehabiliteringsform som de kallar programverksamhet. Det går ut på att den intagne själv ska vilja leva ett laglydigt liv och får hjälp med att så kunna göra när de blir frigivna. Kriminalvården har i Sverige idag 16 stycken olika rehabiliteringsprogram. De programmen som används mest i Kalmar är Beteende Samtals Förändring- BSF, Brotts- brytet och Enhanced Thinking Skills – ETS. För att försöka utröna orsaker till att kriminella återfaller i brott har jag vänt mig till personal inom kriminalvården som arbetar med dessa program i Kalmar. De menar att det finns olika typer av kriminella som återfaller i brott. Dels de som inte vill leva laglydigt, p g a. att de tjänar på att vara kriminella. Både socialt och ekonomiskt. Dels finns de som saknar förutsättningar för att komma ifrån den kriminella världen, t ex. att hela deras sociala liv består av kriminella och de har varken ekonomin eller förmågan att ändra på det. Och därför blir det en betydligt större risk att dessa kommer att återfalla i kriminallitet. Enligt självkontrollsteorin av Hirschi och Gottfredson är det människor som saknar eller har låg självkontroll som har fallenhet för att bli kriminella. En människa utan självkontroll är impulsiv och tänker på belöningen och inte på konsekvenser.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av stor relevans att varje ingripande av polisen sker med största möjliga omsorg och respekt för den enskilde individen i den mån det är möjligt. Svensk polis ges idag inte möjlighet att efterleva denna princip på grund av invecklad och krånglig lagstiftning som står i dess väg. Denna rapport visar att det idag skadas och dödas personer i onödan på grund av otillräcklig lagstiftning. De finländska lagstiftarna har löst mycket av problematiken genom att tillåta en öppen och ej fallbunden tolkning av lagen. Statistik visar på en markant skillnad i skadebilden länderna emellan. I Sverige skadas och dödas människor fyra gånger så ofta som i Finland i samband med polisiära ingripanden. Detta trots att Finland har en högre brottsintensitet. Svenska poliser tillämpar främst nödvärnsrätten i de skjutsituationer som uppstår, vilket medför en direkt fara för liv och hälsa. Finländska poliser tillåts däremot att genom modernare lagstiftning kunna agera i ett tidigare skede vilket förhindrar att akuta nödvärnsituationer uppstår. Denna rapport visar att det med några få enkla medel drastiskt skulle förändra den skadebild som i dag råder i Sverige. Det borde vara en självklarhet utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv att minimera antalet skadade och döda vid polisiära ingripanden. Ändå har Sverige inte reviderat sin skjutlagstiftning på nästan 40 år.

Många kvinnor i Sverige känner sig otrygga och rädda för att röra sig utomhus under dygnets mörka timmar. De är rädda för att bli överfallna och skadade. Men den farligaste platsen för en kvinna är i hennes eget hem. Enligt en Amnestyrapport från 2004 anmäldes, år 2003, 22 400 fall av kvinnomisshandel. Drygt 11 000 av dessa skedde i nära relationer. För att en misshandlad kvinna skall kunna förbättra sin livssituation krävs det att hon får stöd och hjälp i ett tidigt skede. Polisen och Hälso- och sjukvården, som oftast först kommer i kontakt med kvinnan, har en avgörande roll. Deras bemötande kan ha stor betydelse för hur ärendet kan komma att utvecklas.

I denna studie behandlade vi rollen som mödrar till sexuellt utnyttjade barn har. Vi utgick från familjer där barnet blivit sexuellt utnyttjat av sin biologiska far eller styvfar. Det huvudsakliga syftet med den här studien är att få en inblick i orsaken till varför en del mödrar till sexuellt utnyttjade barn väljer att inte tro på sitt barn när sexuella övergrepp uppdagas, men också att ta reda på vilken roll modern vanligtvis har i dessa familjer. Vi har även ägnat tid åt att studera hur man på bästa sätt, med eller utan behandling, kan stärka och hjälpa modern att gå vidare. Vi valde att inhämta kunskapen genom att jämföra litteratur som vi fann kring ämnet, med information som vi skaffat genom att göra intervjuer med fyra personer. Vi valde att göra intervjuer med människor med olika erfarenheter. De personer som vi intervjuat får representera olika kategorier av yrkesfolk i samhället som i sitt yrke kommer i kontakt med de drabbade mödrarna. Detta med fokus på poliser. Varje situation är unik, men man kan dock se en genomgående dominans som innehas av fäderna i familjen. Detta påverkar modern genom en normaliseringsprocess som gör att hon, när övergreppen slutligen uppdagas, har svårt att frigöra sig från sin man. Hon har då fått låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det är ett stort beslut hon tar eftersom hon har mycket att förlora på att tro på barnet då hon ofta står i ekonomiskt och känslomässigt beroende av mannen.

Det finns de som säger att vissa kvinnor är så provocerande att de får skylla sig själva när de blir misshandlade. Kvinnan får skulden för det hon inte gjort. Kvinnor rannsakas i minsta detalj för att verkligen utesluta att de själva inte förtjänat en smäll eller att bli våldtagna. Hur många skulle reagera och handla om en kvinnomisshandel bevittnas, om det är grannen som misshandlas? Vi har valt att fördjupa oss i ämnet då ämnet, på alla nivåer, påverkar oss människor men som samtidigt är så svårt att ta i. Det är ett område som kräver oerhört mycket av oss som poliser.. Det är ett ämne omgärdat av fördomar och mycket ”bättre vetande”. Vi har kommit på oss själva med enkla rationella förklaringar och ifrågasättningar som är helt obefogade och direkt felaktiga. Vi vill visa att det inte går att se på våld mot kvinnor på bara ett plan. Vi vill att de som läst det vi skrivit inte kommer att anklaga den slagna kvinnan för sin misshandel. Läsaren hoppas förstå att det inte går att lasta kvinnan för att hon stannar i ett sådant förhållande. En annan aspekt är också att ge läsaren en bakgrund och en grund till ett förhållningssätt som han/hon kan arbeta utifrån i kontakt med dessa brott. Förhoppningsvis kan vi kanske också väcka tankar angående perspektivet kvinnor/män och detta ämne. Frågan vi ställer är om vi i rättsväsendet kan hantera dessa frågor, har vi som poliser (aspiranter) kunskapen, förmågan och inte minst modet att hantera denna brottslighet på ett acceptabelt sätt?

Rapportens huvudsyfte är att visa hur våldsutsatta kvinnor uppfattar polisens bemötande och även hur de önskat att de blivit bemötta. Vi har valt detta ämne för att få en liten bild av hur våldsutsatta kvinnor ser på bemötandet av polisen och också därigenom få svar på hur polisen borde bemöta dem. Vi kom i kontakt med tre anonyma kvinnor (bl.a. genom Faluns kvinnojour) som antingen svarade på våra frågor via mail eller telefon. Svaren vi fått av dessa kvinnor ger en väldigt dyster bild då ingen av dem är nöjd med polisens bemötande. Tre intervjuer visar inte på någon helhetsbedömning utan att det krävs vissa förbättringar. Vi tror bl.a. att man komma åt problemet genom utbildning och diskussionsgrupper i ämnet för poliser . Kanske har poliserna inte haft kunskap om våldets normaliseringsprocess och då kan kvinnans beteende uppfattas som orimligt i förhållande till hennes berättelse och situation.

Mäns våld mot kvinnor. Är det individens eller samhällets ansvar? Det var det jag ville ta reda på med denna uppsats och se vad som gjorde att våldet utövades mot den som man egentligen ska älska och inte vilja något ont. Samhällsstrukturen idag kan sätta klara begränsningar för individers frihet och önskan och detta kan ge upphov till vanmakten som beskrivs i teoridelen. Vanmakt som begrepp är ganska så nytt inom psykologin och detta är vanligt att beskriva om den enskilde gärningsmannen. Vårt samhälle idag bygger på att ha kontroll över sina känslor och aggression och angrepp kan vara ett sätt att bemästra detta. Är det individen och dess bakgrund och upplevelser som utgör grundstenen för att bli en misshandlare. Ligger attityder och värderingar bakom våra handlingar som vi bär med oss? Alla har vi en uppfattning om vad man menar med ordet våld och alla har vi olika referensramar men ska någon behöva leva med det?

Detta arbete handlar om mäns våld mot kvinnor i hemmet, och vilken bakgrund de män som utövar våldet kan ha, samt vilken behandling som finns att få. Vi ville skriva detta för att både vi och andra ska lära oss något mer om detta problem som vi ofta kommer att stöta på i vårat framtida yrke. Vad är det som gör att männen slår, är det något i deras uppväxt eller är det genetiskt eller kanske till och med samhällets fel med alla normer som finns idag? Vi fick genom böcker och Internet samt intervjuer med manscentran fram ett antal förklaringar som kan användas för att få våldet begripligt, men i slutändan så är det ändå mannens ansvar. Det finns inget som gör våldet försvarbart. Både böcker, information via nätet och de som jobbar med behandling på manscentran är inne på samma linje när det gäller orsaker till våldet och vad som bör göras. Det handlar om att lyfta fram vem som är ansvarig för våldet, det vill säga männen, och få dem att hitta ett annat sätt än att med våld hantera konflikter, och att kunna kontrollera sina egna känslor. Männen som frivilligt söker behandling är dock inte de som mest skulle behöva den. De män som man verkligen vill nå är de som inte kommit så långt att de insett att de behöver hjälp. Att arbetet på de manscentran som finns ger resultat ser de som jobbar med detta. Många män är kvar i det gamla förhållandet och kan med hjälp av stöd och råd fungera ”normalt”. Ett fåtal avbryter behandlingen och någon enstaka får återfall. I övrigt verkar det fungera bra. Förhoppningsvis så kommer det att satsas mer ekonomiskt på denna form av behandling för män, för ekonomin är det största hindret för manscentrans överlevnad.